Hur tänker ni när ni ger era barn sådana namn?

Jag tycker inte du ska ta illa upp.

Vissa namn blir för alltid sammankopplade med en person man känt eller känner (positivt som negativt). Har man under hela grundskolan blivit mobbad av en Sofia kanske man alltid kommer att koppla detta namn till elakhet och känna obehag inför namnet. Även om man rent rationellt vet att alla som heter Sofia inte är mobbare, så har man för djupa känslomässiga sår för att "klara av" namnet.

Eller tvärtom, att den mest underbara och snällaste person man vet heter Hulda, då kommer man troligen att tycka om namnet. Och varenda människa man möter som presenterar sig som Hulda, kommer man associera (i alla fall i början) med de trevliga känslor som namnet väcker.

Jag har inte jämfört någonting. Det är klart att de har lite olika förutsättningar, såsom att överklassen förr ofta var först med "nya" namn, men oavsett klass så var och är de fortfarande en del av den svenska namnkulturen.

Du har fel angående son-namnen, eller delvis i alla fall. Från början hette alla efter sin far (Nils-son eller Nils-dotter, i undantagsfall användes moderns namn), och ett eventuellt adligt namn lades till (de senare adliga namnen kan ibland utgöra undantag då det gamla namnet helt byttes ut). Det här med att ett efternamn följer alla i släkten blev vanligt först på 1800-talet (bland allmogen, överklassen var, som vanligt, tidigare). Fast vad det har med stavningen av Vilhelm/Wilhelm att göra förstår jag inte.

Att hänvisa till kändisskap och/eller (yrkes-)titel är ett icke-argument och har rent logiskt ingenting med sanningshalten i det du säger att göra. Att dessutom börja med härskartekniker såsom "kära du" adderar inte till din trovärdighet, precis. (Dessutom kan jag med största sannolikhet luska fram en precis lika (er-)känd person inom ditt område som säger att du har fel.)

"Förr i tiden" är ett väldigt vitt begrepp och kan betyda 1100-tal eller 1920-tal. Du har inte någonstans specificerat dig närmare i dina uttalanden om hur det var i Sverige "förr".

Oavsett vem du är, har du fortfarande fel i ditt påstående om att stavningen Vilhelm inte skulle vara vedertagen i Sverige (det är den sedan århundraden, som sagt) och att den stavningen därför skulle vara ett bra exempel på ett så kallat WT-namn.

Ja, det hävdar jag. Vad har du att invända mot det?

Jag frågade vad du byggde ditt påstående på eftersom jag var uppriktigt intresserad. Inte för att försöka förminska dig, ifrågasätta din kunskap eller liknande.

Sedan dess har jag själv kollat upp frågan och läst ståndpunkter både för och emot, samt studerat aktuella bibelställen (inklusive originalspråken) och min slutsats är att om man läser alla bibelställen och lägger i hop dem, d.v.s. i sin kontext, så kan man med hyfsad säkerhet säga att Satan och Lucifer är två namn på samma varelse (han har ju fler, såsom Djävulen, Draken o.s.v., eller är dessa också olika varelser?). Att du dragit en annan slutsats är helt okej med mig, jag håller bara inte med.

Fast detta är som sagt OT, så denna tråd är inte rätt ställe för en diskussion om ämnet. Men jag tar den gärna någon annan gång.

Nej, men när det finns avvikelser från uttalsreglerna på svenska så brukar det finnas en grund för det i att namnet stavas och/eller uttalas på annat sätt i ursprungslandet. Kevin/Cevin kan inte sägas tillhöra denna kategori. Dessutom ska "Cevin" med svenska (och engelska) regler uttalas "Sevin". C och K är inte direkt utbytbara mot varandra i någotdera språk.

Ja på första (import), men att det inte används så på Irland/i engelskan har inte med saken att göra.  Hade C uttalats som K framför hård vokal i Sverige hade jag inte sett några problem med den stavningen. Nu gör det dock inte det. Vi kan ta V och W som exempel på min tankegång. På svenska finns det ingen uttalsskillnad mellan dessa och är därför fritt utbytbara. William kan, på svenska, precis lika gärna stavas Villiam, då det inte påverkar uttalet det minsta. (Sedan kan man diskutera hur snyggt det är, men det är en smaksak och inte en semantisk sak). Cevin blir dock "Sevin" på svenska. Så är det bara.

Att det blir precis lika fel på svenska med K (det finns dock svenska ord med K framför hård vokal uttalas med just K, Kex till exempel är bägge uttalen vedertagna på, likaså killa) har inte med saken att göra eftersom det är med K det stavas ursprungligen. Jag kan inte på rak arm komma på ett enda exempel på undantag åt andra hållet, d.v.s. att C framför hård vokal uttalas "K", varken på svenska eller på engelska.

Men svaret på den invändningen har du ju sammanfattat så fint precis ovanför.

Jag tycker namnet Kevin är fint, jag gillar de äldre engelska/irländska/skotska namnen. Hade jag och min man inte bott i Sverige så hade Ewan varit ett solklart namn på någon av våra pojkar. Liam tycker jag också jättemycket om, fast det tillhör samma kategori som Kevin här i Sverige (de så kallade WT-namnen), även om det är nyare importerat.

Jag struntar fullständigt i hur andra uppfattar de namn vi gett till vara barn. Vi gav dem de finast namnen vi kunde komma på, precis som de flesta andra föräldrar. Jag tycker dock att namn och vilka namn som väljs, trender, tendenser o.s.v. är oerhört intressant.

Du har uppenbarligen inte läst hela konversationen, så jag tar det igen:

När personnamn som används i Sverige inte följer svenska skrivregler är det  i allmänhet för att namnet stavas/uttalas så i ursprungslandet. Så är inte fallet med Cevin, som är en svensk hittepåstavning.

Ibland är K utbytbart mot C, när det är en mjuk vokal efter till exempel. Att därmed dra slutsatsen att man kan byta ut bokstäverna i alla namn är en annan sak.

Det är ett extremt exempel, men det visar ändå vad som händer om man applicerar ditt argument i ett större sammanhang.

För självklart ska även personnamn följa skrivreglerna.

Alla fördomar är man ju inte medveten om själv. Jag vet att det var en undersökning på det där, jag tror i USA, där just lärare fick betygssätta uppsatser. Samma uppsats fick, som jag minns det, stora skillnader i betyg beroende på vilket namn som stod på den. Jag tvivlar på att dessa lärare såg sig själva som fördomsfulla.

Jag tycker det är ett varningstecken när någon påstår att de har få eller inga fördomar omkring en viss sak. Enligt min erfarenhet är det just de människor som är mest fördomsfulla som anser detta om sig själv, de kan bara inte se det själva. Fast du kan ju såklart vara ett undantag, jag känner ju inte dig.