Om detta må vi berätta
Nyss hemkommen från Afghanistan, år 2011, tillfrågades jag snabbt om att föreläsa om mina upplevelser. Även om jag från allra första början var mycket selektiv och diplomatisk med vad och hur jag berättade under mina föredrag, insåg jag snabbt att de allra flesta inte var beredda att tro på mig. Den absolut vanligaste kommentaren under föreläsningarna var ?nej, så är det INTE!?. Kvinnor (alltid kvinnor) som aldrig någonsin satt sin fot i Afghanistan förklarade för mig att jag hade fel och kontaktade arrangörerna för att kritisera att jag anlitats som föreläsare. De såg ingen annan förklaring till mina berättelser om sexuella övergrepp mot barn, kvinnoförakt och systematiskt våld än att jag var rasist.
Så jag tystnade. Ville de inte lyssna, fanns det ingen anledning för mig att berätta.
Idag är situationen en annan. Idag kan vi som har direkt erfarenhet av landet Afghanistan och dess kultur inte tillåta oss lyxen att vara tysta längre.
Idag är det helt avgörande att Sverige och svenskarna känner till de utmärkande dragen för afghansk kultur, eftersom kulturen påverkar oss på ett högst påtagligt sätt. Att regeringen med stöd av Centern vill driva igenom en amnesti för just 9 000 afghanska män, är nämligen inte en slump. Amnestin har inte nåtts genom att afghanerna respekterat systemen ? nej, den har uppnåtts genom att sända signalen att man inte kommer att ge sig förrän man fått som man vill. Det är inte ett beteende vi känner igen från vår egen kultur, men ett beteende som tjänat sitt syfte under hundratals år i sammanhang där en människa måste vara stark och ta strid för att överleva.
...
helenaedlund.se/om-detta-ma-vi-beratta/
