Mångkultur

Nasrin var den första kvinnan som jag intervjuade i Afghanistan.
Jag satt och bet ihop under hela samtalet. Jag ville inte gråta framför henne.
Det är inte jag som bär på smärtan. Det är hon.
Hon grät inte alls. Inte en enda gång under hela sin berättelse.

Hela tiden undrade jag hur hon klarade det.
Sedan förstod jag. Hon gjorde samma sak som jag.
Hon bet ihop.
Hade hon inte gjort det hade hon inte klarat av att berätta.
Hennes nävar var hela tiden knutna. När hon var klar slappnade hon av och lade händerna i knät.
Och då kom det.
Hon grät och hon grät och hon grät och hon sa:
? Jag vill inte fortsätta leva. Jag vill dö.

Hon menade det.

Efteråt gick jag ut och andades in den afghanska sensommarluften. Avgaser och kloak.
Jag gick tyst. Jag försökte andas.
Det var som att hela världen hade stannat. Som om allt som pågick runt omkring mig var på låtsas.
Som om jag befann mig i en mardröm.
Nasrins mardröm.

Hennes önskan var att någon skulle lyssna på henne innan hon dör.

Därför skriver jag detta.

För att hon vill att någon ska lyssna. Inte för hennes egen skull. Hon har inget hopp kvar för sig själv. Hon vill att folk ska lyssna på henne ? för Afghanistans kvinnors skull.

Hon sa:
? Det är inte bara jag som är drabbad. Vi är tusentals kvinnor som är drabbade. Och männen kan fortsätta och fortsätta för det är ingen som stoppar dem. Alla som bestämmer här är män. De kan gifta sig med flera kvinnor och komma hem och slå dem och ingen gör något. Det spelar ingen roll vad vi säger, det finns ingen som hjälper oss.

Män är överrepresenterade i självmordsstatistiken i världen, men i Afghanistan är 80 procent av de som väljer att dö kvinnor. Det är den sista hjälpen de finner.
De hänger sig, dricker batterisyra och äter råttgift för att avsluta sina liv.

Nasrin blev bortgift med en äldre kusin som slog henne och våldtog henne. En kväll misshandlade han henne med olika slags föremål.
? Men han var inte nöjd. Han ville att jag skulle bli medvetslös.
Han hotade att både begrava henne levande och halshugga henne.
Men det gjorde han inte. Istället tejpade han ihop henne, hällde bensin över henne och tände på.

När min tolk hade lyssnat på henne reagerade han på samma sätt som jag. Han blev tyst. Länge var vi tysta.
Sedan sa han två saker.
Först:
? Jag skäms för att vara man.
Sedan:
? Det hade varit bättre om hon dog.

Här kan du läsa Nasrins berättelse:

https://www.expressen.se/?/afghanska-kvinnor-visar-vad-man?/

Foto: Niclas Hammarström

(Nasrin heter egentligen något annat.)

www.facebook.com/magdajournalist/posts/2171813249701478