Hur många äggblåsor hade ni? Finns det hopp?

Tack <3 Det går verkligen runt en hel del märkliga "sanningar" här på familjeliv, jag blir ofta mörkrädd XD En "sanning" jag lärde mig häromdagen var att embryon kan frysa i utvecklingen för att dagar eller veckor senare börja utvecklas igen. Det är i och för sig inte påhitt, det bara funkar inte så på människor utan t.ex. sälar och kallas då för "fördröjd implantation" ;) 

Jag håller helt och hållet med. Och symptom på graviditet får man sällan tidigt ändå. hCG börjar inte produceras förrän ägget fäst, vilket är 5-11 dygn efter ägglossning, och halterna brukar inte bli höga nog att ge symptom förrän man är i v. 6 eller 7. Progesteronet vi IVF:are tar ger ju såna tidiga gravsymptom, så det är tyvärr onödigt att analysera dem. Fast det tyckte jag var väldigt skönt, att liksom inte kunna känna efter utan bara låta det vara som det var. 

Ok, det låter jättejobbigt! Men virka är jättekul :D Och inte så svårt. Det finns jättebra videos på både youtube och garnstudio.se om du behöver teckenförklaring :) Hahaha, alltså, kan man inte ens baka då jäklar har man varit nervös! Fy farao! 

Tiden kommer gå långsammare än någonsin. Det är väl just det som är det mest tärande med ruvandet. Odlandet är skräckinjagande på många andra sätt, men det är "bara" ett par dagars ovisshet. När det gäller ruvande har man MYCKET tid att fundera och grubbla. Får du mens innan TD tror jag att det är bra. De två gånger jag inte blev gravid fick jag ingen som helst blödning före TD, och första gången var jag ganska säker på att det var ett gott tecken, men det var det ju inte. Båda gångerna jag plussat (även vid missfallet) så blödde jag innan TD, så även denna gång trodde jag att det var kört. Så häng inte upp dig på blödning eller inte, det kan man få som biverkning av progesteronet, och skulle det vara riktig mens är det kanske skönt att det kommer igång utan att du först måste sluta med progesteronet. Man blir så paranoid när man inte blöder och hoppas att det ändå blivit en graviditet så det känns så fel att sluta med progesteronet. 

Test, ja... Det är det värsta tycker jag. Att testa. Hatar test. Det är ju inte deras fel att vi inte kan få barn, men man är ju så oändligt trött på minus. Där har jag inga som helst tips ;) 

Klart jag kommer att meddela dig :D Jag måste ju få veta hur det går för dig också! <3

Precis, eller embryot stannar liksom upp i utvecklingen tills det är en viss årstid. Då kan de para sig när de träffar andra sälar men behöver inte föda sina kutar när det är fel säsong ;) Det är ju många som tror att kroppen är som en klocka, att om man brukar ägglossa dag 14 så gör man alltid det när det egentligen inte alls är så. När de ägglossar sent och plussar sent tror de därför att ägget varit "fryst" ett tag och sedan börjat utvecklas igen istället för att ägglossningen varit sen ;) 

Precis, nervositeten är nog där för att stanna. Det rör upp mycket känslor att ruva. Den här gången kan du liksom bli gravid, på riktigt. Du har en ärlig chans. Du har något inuti dig som antingen lever eller inte lever. Det är nära inpå liksom, så det är svårt att bara släppa. Jag har upplevt det som att jag är lugn vid återförande, sen när det gått någon vecka börjar nervositeten göra sig påmind, då är jag liksom rädd för att börja blöda. När det närmar sig TD får jag panik för att jag måste använda test och jag hatar dem ;) Jag kan tänka mig att det blir mer påtagligt för dig som behövt genomgå så tråkiga grejer med äggplock, att det är en ännu större grej att ruva. Jag förstår att det måste vara tufft <3 

Det känns som att allt med det här är moment 22 XD Man vill inte blöda, men å andra sidan vill man ju det om det inte är en graviditet, fast blödning behöver inte betyda något dåligt så man kan inte släppa hoppet ändå och det kanske man vill för att inte bli för besviken fast det är skönt att hoppas......... ;) 

Hahahaha - NEJ, inte testa på RD 4 :P Fyyyy vilken plåga egentligen! Då kan man ju knappt lita på det ;) Tur för henne att hon var gravid, men tänk vad jobbigt att få det efterlängtade plusset bara för att sedan få negativt på TD :S Huvva... 

Haha, klart du klarar dig, men jag tänker inte prova :P Kram på dig, hoppas att ni inte är lika insnöade som vi är härborta ;)

Precis, det finns liksom inget som är direkt bra förutom att plussa, och tyvärr tror jag att när du väl gjort det så kommer nästa omgång med orosmoment. Vi som har svårt att bli gravida har alldeles för många saker att oroa oss för. Men det behöver du ju inte tänka på nu, just nu är målet att lyckas få ett plus. Det går ju tyvärr inte att påverka på något sätt, fast det är också lite på gott och ont. Du kan inte göra något åt det, men samtidigt finns det heller ingenting du kan göra för att försämra oddsen. 

Det kom inte fram, nej. Men fy vad obehagligt! Tror absolut inte att något hänt, åtminstone inget dåligt...! Du är inne på en av dagarna som ägget kan fästa. Vill inte trissa upp förväntningarna, men det är inte omöjligt att det är något sånt du känner av. Jag hoppas det i alla fall :) 

Jag förstår verkligen det. Det är väl en av försvarsstrategierna man har, att se framåt. Intala sig det värsta och försöka börja hantera sorgen. Jag tror inte att du ska behöva känna att det är sämre odds att få något tillbaka nästa gång. Nästa gång har helt nya förutsättningar på alla sätt och vis. Nu har din klinik lyckats få fram ett livskraftigt embryo. Nästa gång kan de ha ännu mer ledtrådar till hur de ska få det att funka så det blir fler ägg. Och ren slump också, nästa gång kanske äggen råkar bli bättre eller befruktningarna bättre. Så tyvärr finns det nog ingen som helst prognos att luta sig tillbaka mot. 

Jag är väldigt tacksam över att vi fick så många till frysen. Men. När vi flera gånger misslyckats kändes det som att jag såg det för vad det var. Många ägg betydde ingenting. Det hade gett mig ett falskt hopp om många och framförallt stora chanser. När vi misslyckats tre gånger kände jag att det bästa vore att starta om igen. Nya ägg, nya spermier. Så... även om du bara fick ett ägg kanske det är lika bra. Det känns kanske inte så, men det betyder inte sämre chanser än många. 

Världen rasar varje gång. Och på något sätt kommer man på fötter igen. Jag vet inte hur man gör det, men bevisligen gör vi det. Så häng inte upp dig för mycket på det. Skulle det inte funka så blir det tufft, men som du säger - ni har saker att se fram emot. Och det är inte kört. 

USCH vad jag hoppas med er :D Kram!!!

Det stämmer alldeles utmärkt :) Blodtrycksfall och även blodsockerfall är vanliga redan tidigt. Återigen - svårt att säga vad som beror på embryot och vad som beror på Crinone, men jag hade åtminstone inte tagit det som något negativt. Jätteobehagligt, men något du förmodligen behöver vänja dig vid den dag du plussar ;) Har också lågt blodtryck, så det har hänt ett antal gånger...! 

Det är så svårt att tänka så. I hela våra liv är det kvantitet som betyder något. "Mycket"/"många" betyder oftast "bra". Men många dåliga är ju aldrig bra ;) Man inbillar sig gärna att oddsen ökar om antalet ökar, men det funkar ju inte så. Många t.ex. spelmissbrukare intalar sig att ju fler gånger man satsar pengar ju högre är chansen att vinna, men så är det inte. Varje enskild gång man satsar är oddsen precis lika höga - oavsett hur många gånger man satsar. Men som du säger - man är inte mer än människa. Det är svårt att hux flux tänka på ett helt nytt sätt, och vi älskar väl allihop känslan av kontroll. En chans innebär mindre kontroll än att ha många chanser, även om många chanser inte betyder att det har större chans att lyckas. 

Jag tror att det är precis det där som är det besvärliga med ruvning. Den märkaga bubblan. Ingenting händer, allting händer, tiden står stilla. Det finns ett litet barn därinne samtidigt som det inte finns ett litet barn därinne. Som Schrödingers katt liksom ;) 

Jag är 28 :) Maken också. Du då? :) Hoppas på att idag är en snabbare dag än igår ;) 

Det är ganska svårt att inte analysera något så uppenbart ;) Vaga symptom är enklare att skaka av sig, men nåt sånt där går liksom inte obemärkt förbi ;) Jag ska dessutom inte försöka att låta som att jag var bättre själv, jag har skrivit massor om saker jag plötsligt kände efter sista FET ;) Jag mådde bland annat jätteilla redan dagen efter (5-dagars blastocyst), så samtidigt som jag stenhårt predikar att man inte ska analysera symptom för mycket så gjorde jag det själv XD 

Oooh, bakvecka låter grymt! Jag kanske också borde börja baka lite? Typ chocolate chip cookies.... mmmm, cookies....! Så himla kul att åka till Sälen, älskar att åka skidor! Alltså, jag vet inte. Det känns som att tiden står stilla men på samma gång inser jag dag för dag att det går framåt med stormsteg. Den känslan hade jag aldrig direkt under ruvning, då var det bara olidligt segt. Jag står inte ut just nu heller, men samtidigt har jag snart ingen tid kvar. Just för tillfället njuter jag extra mycket av magen, för jag insåg för bara ett par dar sen att den snart är borta XD 

Såna där drömmar fick jag också massor av! Och har haft under hela graviditeten. Undrar vad det beror på? Om det är att tankarna snurrar kring det eller om det är hormonerna som gör det? Jag har SÅ många gånger kastat mig ur sängen och in på toa för att försäkra mig om att jag inte blött ut embryot. Märkligt! 

Vad häftigt! Hade ingen aning om att vi låg så nära i åldrarna! Han låter nog gammal för att jag kallar honom maken ;) Tycker att det låter så gammalt att ha en make :)

Hahaha - speciellt inte jag ;) Jag är starkt troende på att det är lättare att lära ut när man själv haft det svårt ;) Jag tror att det är ofrånkomligt att analysera. Man vill så gärna och man vet med säkerhet att något är det. Vad det sen beror på kan man inte veta förrän möjligen i efterhand. Jag tycker nog att det är ett gott tecken att du ändå spekulerar lite, för det betyder att du hoppas, och hopp är bra tror jag. Men visst är det så, man får hur mycket symptom som helst av allt man tar.

Det förstår jag. Magen är liksom själva symbolen för det hela. Det var den som var jobbig att se på andra när jag själv inte kunde och det jag kan stå och glo på hur länge som helst i en spegel nu. Jag har inte varit så nervös alls för förlossningen. Jag hör vad andra säger om det, att det gör så himla ont och är så jobbigt, men minnet av den själsliga smärtan av att kanske aldrig få barn bleker liksom ut allt annat. Överlevde jag den ska jag väl överleva lite fysisk smärta ;) Lite så är det med graviditeten också, jag tror att du kommer ha "fördel" av att det krånglat när det väl beger sig. Du kommer liksom alltid att känna dig glad på något sätt för att du är gravid medan många andra bara ser besvären. 

Haha, tack så mycket, jag tar det som en stor komplimang ;) Men du är inte det minsta korkad, våga inte säga det! Du ska bara veta hur hopplös jag är med ALLT när jag sitter i kniviga situationer. Jag kan fortfarande inte ens fatta när jag känner bebisen de dagar jag är orolig om inte maken också känner. Rädsla och oro tränger bort allt förnuft liksom. Så det är klart att jag framstår som att jag kan något, jag är ju inte längre rädd för exakt de sakerna du lever med varje dag ;) 

Precis, vi är gifta :D Vi ville gifta oss innan barn och sånt, så vi skulle få ha dagen för oss själva ;) Mysigt att ni har det framför er :D Då har ni ju ljusare tider framför er liksom. Men en sak i taget låter vettigt, en del saker vill man engagera sig helhjärtat i ;) 

Fysisk smärta är ju mer tydlig för andra och inget man behöver analysera. Psykisk smärta är så gömd och svår att förklara för andra. Tycker att alldeles för få personer jag pratat med har förstått ett smack när jag berättat om hur ont det gör att vara ofrivilligt barnlös. De ser längre bort i framtiden och säger "men det händer säkert förr eller senare" medan man själv känner "gör det verkligen det? Hur skulle du eller jag kunna veta det?". Haha, eller hur, man glömmer säkert allt jobbigt och ont efteråt ;) Känner redan nu att hormonerna har tentakler i hjärnan på mig. Fram tills sista trimestern har jag inte tänkt så mycket på barnet och så, men nu kan jag inte intressera mig för något annat alls XD Så blir det säkert efteråt, hormontentakler som intalar en att det var fantastiskt även fast det inte var det under tiden ;) 

Ursäkta att jag skrattar, men det är av rent igenkännande ;) Nej, det är ganska omöjligt att "leva som vanligt" eller "inte tänka på det", det är mer som mål man strävar mot ;) Det är definitivt olika för alla. Blödningar i samband med implantationen är väl inte jättevanliga, dock har "alla" här på familjeliv det ;) Då brukar det röra sig om ÄL-blödningar, vilket är betydligt vanligare. Sen är jag ganska skeptisk till att man verkligen kan känna implantatationen eftersom embryot ska fästa i slemhinnan - inte själva livmodern - och där finns ju inga nerver. Men vad vet jag ;) Har du känt något? 

Embryot ska kunna fästa mellan 5-10 dygn efter befruktning, så det låter till och med lite sent :) En tvådagars ska nog kunna fästa mellan 3-8 dygn. Jag är konstaterat överkänslig mot hormoner och började må riktigt, riktigt pyton redan dagen efter FET med 5-dagars, jag antar att Liten fäste ganska omgående. Jag skulle tippa på att du rent tekniskt kan känna av små symptom på hCG redan nu om du också är känslig för hormoner, för embryot kan ha fäst redan för några dagar sedan. Det borde ha kunnat fästa ganska tidigt eftersom det hade delat sig till 5 celler och alltså var ett relativt stort embryo :) 

Analysera så mycket du vill och skriv så mycket du vill, jag dömer inte det minsta. Har analyserat varenda gång mot bättre vetande ;) Jag bollar gärna, men det är viktigt att du säger ifrån om du inte vill att jag uppmuntrar, då ska jag genast skärpa mig. Vill liksom inte tvinga på dig hopp om det inte är vad du vill ha. 

Är det någon särskild anledning till att du vill vara gift när ni får barn? För oss var det en ren ego-grej, vi ville inte dela dagen med ens vårt eget barn ;P Jag tänker att det kanske var bra att ni gjorde det i den här ordningen eftersom det tar tid med barn och ni kan behöva annat roligt att fokusera på i perioder :) Att ha sitt bröllop framför sig känns fantastiskt tycker jag som redan gjort klart mitt ;) 

Detsamma ;) 

Vad skönt, då vet jag att det är grönt ljus ;) 

Precis, ägget kan ha fäst dagen innan, så det kan vara en reaktion på det :) Jag hulkade utan att kräkas på RD2 med blasto. Var skeptisk som sjutton till att det hade med ruvningen att göra, men det gav sig inte förrän i v. 16 och har aldrig mått så med bara progesteron. 

Det låter så himla sunt! Bra inställning! Hopp behöver man, och glädje också. Det är inte förrän man tänker tillbaka som man inser hur onödigt det var att slösa tid på att sörja redan innan man hade något att sörja. Om det blir dags att sörja igen är man helt utmattad redan, så man förlorar enormt på att göra det. Intala dig själv ända tills du sett testet att "Så vitt du vet har du ett växande litet barn i magen". För det är ju faktiskt sant, inte ens en liten vit lögn, utan så det är :) 
Ibland tänkte jag "Tänk om detta är allt jag får? Tänk om detta är så nära en graviditet jag kommer? Varför då slösa bort den på att vara pessimistisk?". Det är en speciell känsla att ha något som växer i magen, så slösa inte bort den tiden på att oroa dig i onödan. Som sagt är du van vid besvikelser och kan hantera dem strålande vid det här laget. Nu gäller det att spara energi, ladda upp och träna på att finna glädje i allt du bara kan :) 

Nej fy, och frågan är om man vill förbereda sig på det? Minus är man ju ändå van vid att få, så det är plusset som är svårt att ta till sig. Det är vad din hjärna behöver träna på, så fantisera på! Och precis, risken finns att du kommer må uselt ganska länge ganska snart, så njut av att ha aptit och framförallt energi ;) 

Eller hur, det är ju normen liksom ;) Mina föräldrar körde den oromantiska varianten - de gifte sig för att mamma var gravid och de tyckte att det var förnedrande att pappa skulle behöva fylla i papper på att han var pappan XD Din sambo har ju redan fyllt i dem, så hon kommer ju inte undan ändå :P Äsch, passa på att drömma om bröllopet, det är ju ingen som helst brådska - tvärtom :D 

Helt klart :D Nu jäklar sitter ägget där det ska vara ;) Precis exakt så. Man tror ibland att man "trissar upp" förväntningarna när man inte intalar sig det värsta, men så är det ju verkligen inte. Det är så himla onödigt, så hoppas och dröm på. Njut av varje minut du känner lycka <3

Precis, trötthet och illamående är väl tyvärr det vanligaste man får av progesteron. Dock märkte jag en markant skillnad när jag fick tillbaka embryot jämfört med när jag bara tog progesteron. Jag tog ju Lutinus en vecka innan FET och visst mådde jag inte direkt toppen, men ganska snart efter FET mådde jag riktigt, riktigt kasst. Jag både hulkade och behövde sova middag. Så det kan ju bero på både och :D 

Man kan nog aldrig släppa rädslan för tråkiga besked. Det är ju inte så lite som står på spel, så det är klart att den känslan ligger kvar och maler någonstans. Men kräver känslan inte så mycket utrymme  - låt den bara vara. Ibland hjälper det en sorglig situation att livet fortsätter. Det kan vara skönt att lämna allt jobbigt bakom sig hemma och vara någon helt annanstans. 

Det kommer hända. Jag vet inte när, men det kommer att hända. Du kommer att få det bästa av besked förr eller senare, och du kommer att få gå omkring med din underbara nyhet och småle för dig själv. Det är det värsta med att ha svårt att få barn, att vi inte vet hur lång tid det kommer ta eller OM det ens kommer att hända, så jag vet att just ovissheten i det hela är det jobbiga. Men det kommer att hända, var så säker :) Det är så ytterst ytterst få som inte kan, så det ska nästan vara försumbart i det stora hela. 

Oj, det är alldeles för många. I början testade jag ganska friskt och varje gång mensen var minsta sen (vilket jag lärde mig att den kunde vara utan att vara gravid eller att något var fel) testade jag nog varje dag den var sen. Minst ett femtiotal negativa tester skulle jag tippa på. Jag hatar dem, som sagt :P 

Man har liksom lika stor chans oavsett hur många gånger man försöker. Det är lika stor chans på första försöket som 36:e. Så tack och lov behöver det inte ta hundra försök innan ni lyckas ;) Jag är helt 100% säker på att din kropp är bra på att ruva. Egentligen har vi kvinnor inte så mycket med saken att göra mer än att vi har organet i oss. Är embryot livsdugligt överlever det enormt mycket. Min chef t.ex. väntade tvillingar, men fick ett hejdundrande missfall med den ena. Hennes son överlevde alltså den kraftiga blödningen och kramperna från livmodern. Sitter embryot och utvecklas det som det ska är det enormt svårt att få ut det. Så klart du kan ruva :D 

Hur är läget idag? Nästan halva ruvningstiden klar :D Heja heja!

Kram, och tack själv. Det är underbart att du verkar gladare oftare nu :) Du förtjänar att äntligen få vara lite glad <3

Även om det är progesteronsymptom så kan det bero på embryot. Du får en viss dos av Crinone, men så länge embryot växer kommer det att ge ytterligare en boost med progesteron, så du har alltså rätt rejält med progesteron i kroppen nu ;) Vad gäller symptom kan jag säga att de skrämt slag på mig under hela graviditeten. Man tror gärna att de ska vara ungefär samma hela tiden, men det är inte sant. De beror enormt mycket på dagsform och annat, så mina har varierat kraftigt hela tiden. Det är ingen som helst fara eller tecken på något dåligt, det är bara så det kan vara :) 

Jag har ju kunnat försöka alla månader fram tills och in mellan IVF-försök, så förhoppningsvis kommer du aldrig att behöva känna så ;) Jag räknade totalt. Med IVF har jag haft TD 4 gånger varav jag ju plussat två av gångerna. Så 50% lyckades för oss :D Fråga på, jag är inte det minsta känslig med mina IVF-försök. Tvärtom tycker jag att det är bra för mig att prata om det. Det är något jag är stolt över att jag klarat :) 

Det är väl liksom lite det som är grejen. Det gör förbannat ont att misslyckas. Vissa gånger gör det så ont att man tror att man ska dö. Fast man gör aldrig det. Det är hopplöst och svart i några dagar, men på något helt bisarrt sätt går livet vidare på en gång. Ens eget liv står ibland stilla i sorgen, men allt annat fortsätter i samma takt. På något mirakulöst sätt är det inte så svårt att resa sig upp igen. Man bara gör det. Sen kan det kosta en del och man får ibland sår för livet, men det kan man faktiskt ta tag i när energin kommer tillbaka och förutsättningarna är bättre. Så även om det självklart gör ont att misslyckas - bli inte för rädd att göra det. För varje gång du blir golvad inser du att din gräns för vad du klarar av är långt högre än du någonsin trott. Sen ska man aldrig behöva pröva den gränsen så som man gör med IVF, men du behöver inte oroa dig för att inte klara det. Det gör du, tro mig. 

Vad glad jag blir att höra det! Det är en helt annan ton i det du skriver. Man behöver verkligen få belöningar på resans gång för att inte helt tappa hoppet, och varje återföring är ju en sådan belöning :) Jag känner igen det där, jag har också känt att det skrämt mig att mitt lilla embryo inte längre skulle finnas mer. Vad man knyter an till den där lilla cellklumpen XD <3 

Ballongen mår bra, tack :D Musklerna har börjat hinna ikapp viktuppgången, så nu känner jag mig mindre tung. Gick upp mycket fram tills för ett par veckor sedan, nu håller jag vikten ungefär, så nu orkar jag gå på promenader själv :) Underbart! Men märkligt nog har jag tappat hoppet om att förlossningen någonsin kommer igång XD Jag har en vecka kvar och tycker redan att det går för långsamt, jag fattar inte hur det ska gå om hon kommer sent X'D 

Helt, fullkomligt värdelöst ;) Men man gör det ändå. Det är liksom ganska omöjligt att inte analysera saker som känns i kroppen. Vad ska du göra, låtsas som att du inte känner något alls? Äsch, klart man tänker på det och analyserar det, hur lite man än vill ;) Det viktiga är att man inte hänger upp sig för mycket på det åt varken ena eller andra hållet, att man inte tar något för givet liksom. Du kan inte veta än så länge om det gått bra eller inte, så ge absolut inte upp. Men visst är det tufft. Tankarna far konstant genom huvudet och det är så tvära kast att man knappt orkar ta in allt. 

Bara så du vet är mensvärk inget du behöver oroa dig för. Det får du vare sig du är gravid eller inte. Jag har för mig att livmodern flyttar lite på sig när man blir gravid för att den ska kunna växa ordentligt och då ligger lite fel i utgångsläget. De flesta får precis sån värk till och från under graviditeten, redan från tidigt skede. Så känner du det igen - oroa dig inte. 

Jag har tyckt att sista ruvarveckan är jobbigast. Det är då man börjar vänta på mens och TD närmar sig med stormsteg, så det är klart du är skör. Det är nog tyvärr bara att acceptera :( Det är då det är viktigt med tankarna, att du gör det lilla du kan för att påverka hur du tänker. Om du kan hindra de negativa tankespiralerna minsta lilla - gör det. Och uppmärksamma dina positiva stunder så mycket du kan. Mer än så kan du inte göra. 

Eller hur! Så känner jag också. Det bearbetar jättemycket från min sida. Det är ju superviktigt att man kan prata med sin partner, det är helt ovärderligt, men man lever ändå i bubblan tillsammans. Jag tycker att det är skönt att se att det finns fler där ute som förstår, att det inte bara är ett fenomen i sin egen lilla bubbla. Det är skönt att kunna peppa någon som står där jag stod nyss och kände mig så hopplös och desperat, för jag vill inte att någon ska behöva känna som jag gjorde. Det är det värsta jag gått igenom och jag var så fruktansvärt ensam. Så det ger så mycket att kunna hålla dig sällskap, även om det inte är mycket. 

I mitt jobb träffar jag så mycket ungdomar som inte är önskade av sina föräldrar. Folk som fått barn mest för att de inte ville göra abort eller som tyckte att det bara var logiskt att bli föräldrar. De tar sina barn för givna. Varken du eller jag (och våra partners förstås) kommer aldrig att ta våra barn för givna, och det känns fantastiskt.

Jag tror tyvärr att du har den jobbigare veckan ;) Jag är otålig, men det är ändå en positiv väntan. Haha, det är skönt med någon som förstår att "det är inte långt kvar nu" inte tröstar så mycket ;) En evighet är det, men så länge hon knölar runt i magen är jag ändå ganska nöjd :) 

Stor kram på dig!! 

Jag skrev ett PM, men det kanske inte kom fram? Ursäkta att svaret dröjt, inget har hänt, jag bara mådde piss igår ;) 

Det hänger så himla mycket på ett IVF-försök. Kan man försöka "naturligt" är det värsta som kan hända att man provar igen nästa månad. Segt, men det är ju ingen fara. Med IVF är det så mycket krångligare och man har inte oändligt antal försök på sig, så det är klart du oroar dig, analyserar och tänker. Det är omöjligt att inte göra det, hur mycket man än vet att man inte kan komma fram till något vettigt ;) 

Jag tror så här: i nuläget är det bara ett plus som är välkommet. Det spelar ingen som helst roll med något annat, utan det är det som gäller. Men i efterhand, om ifall att det skulle gå dåligt, DÅ är man möjligen tacksam eller glad över att det kom en forsmens för att man hinner "förbereda sig" på beskedet eller blir redo snabbare för nästa omgång. Negativt besked kommer nog aldrig att bli lättare när det väl kommer tyvärr :( Men återhämtningstiden efteråt kan bli lite kortare. Men det ska inte bli negativt nu, det ska gå BRA! 

Precis, första veckan är liksom lugn. Då är man glad för att det blev återförande, man förväntar sig inte så mycket symptom och det är för tidigt att börja blöda. Andra veckan är varje dag ett nytt lotteri och man håller nästan andan varje dag för vad som ska hända. Så ta en dag i taget och klappa dig själv på axeln varje kväll för att du klarat ännu en dag :) 

Tack min vän. Det ger mig jättemycket och jag ser fram emot att höra ifrån dig <3 

Jag är lärare, främst för unga tjejer. Av de hundratals elever jag hunnit ha kan jag tyvärr ganska snabbt räkna på hur många som inte haft problem, varav de flesta har problem i sina familjer. Det är inte direkt en typisk skola, så våra ungdomar har ett mer problematiskt förflutet än många andra, så jag ser väl tyvärr de som har det jobbigt och inte något direkt representativt urval för befolkningen i stort. Många oälskade eller oönskade barn... Såren de får av sina föräldrar kommer nog aldrig att läka, tyvärr, och det är så grymt sorgligt :( 

Hur går det för dig? Hur mår du? Något nytt som hänt? Kram!! 

Haha - ja, alla verkar tro det så fort det tar lång tid att läsa ett sms eller svara i telefonen ;) Men tyvärr - mycket förvärkar men inga riktiga och jag blir sur och bitter :P Så det är liksom ingen fara alls, jag var bara på dåligt humör igår ;) 

Inte en susning! Är på datorn och då är det en symbol som ser ut som ett kuvert. Den heter "meddelanden" om det är till någon hjälp? 

På sätt och vis var det lite skönt att höra. Jag tänkte ett ögonblick när jag inte fick svar på PM att något hänt, så att inget hänt låter bra ;) Usch ja, det är så fruktansvärt tärande att pendla mellan såna känslomässiga extremer. Man blir helt utmattad psykiskt. Det låter ju dock bra med stora bröst och lite molvärk :) Det och illamående var det tydligaste för mig när jag blev gravid (jag bör tillägga att jag kräktes av p-plåster då jag är överkänslig mot hormoner så det är säkert därför jag började må så illa så tidigt). 

Tänk vad långt du kommit nu!! Inte alls lång tid kvar till din första TD :D 

Det verkar inte komma fram :( Väntade ut gårdagen i hopp om att det skulle dimpa in, men det gjorde det inte ;) Kanske är det något knas med meddelandefunktionen? 

Haha, jag har tänkt detsamma! Lämna allt mitt i - inte coolt :P 

Jag hoppas det också. Jag hoppas så jäkla mycket att du ska slippa ett äggplock till innan första barnet kommer. Andra barnet - fine, då har man liksom redan ett och kanske inte behöver känna sån panik som man gör när man tror att det aldrig kommer hända. 

Idag är det jag som är hopplös... Började få ont igår kväll, ca 19, och det höll i sig hela natten. Imorse när jag gick upp (vid kl. 5) hade jag några värkar. Jag åt frukost och gick och la mig igen. Fick några enstaka värkar igen. Nu är det borta. Helt väck. Suck!!! 

Hoppas att din dag är bättre än min <3 

Jättegrattis till graviditeten och stort lycka till :D 

Och tack så mycket <3