Min bror hittades död igår. Jag plussade i morse.

Jag beklagar verkligen din förlust. Livet är verkligen oförutsägbart... Önskar jag hade några visdomsord att ta till, men det har jag ej. Du är i mina tankar ikväll...

Jag beklagar verkligen din brors bortgång. Jag har själv förlorat min fjortonåriga dotter i självmord för snart fyra år sedan. Livet blir ett före och efter och efter är en kamp att hålla sig ovanför ytan de första två åren tyckte jag. Det första året var som en bubbla och det andra året var mycket värre. Vi kämpade även för att få ett syskon mitt i sorgen då jag missade min yngsta sons första månader pga egen sjukdom och jag kämpade med den sorgen också. Det går inte en enda dag utan att jag tänker på min dotter, hur hon skulle må, se ut, göra, vilket program på gymnasiet skulle hon ha valt, hur hon hade lekt med sina syskon och hur hon hade älskat sin lillasyster som hon aldrig fick träffa eller sin systerson. Men jag lever, jag är glad över min dotterson och min dotter som det är åtta veckor emellan. Jag är så tacksam idag över det jag har. Jag älskar min man så otroligt mycket och våra barn och barnbarnet. Men jag kommer aldrig glömma min dotter och hon är en självklar del av vårt liv.

Jag vet knappt alls vad jag ska skriva men jag blir tårögd av att läsa din trådstart och känner att jag kan inte inte lämna den utan att åtminstone skriva något.

Livet kommer och livet går, ibland alldeles för snart och hastigt. Med det nya livet du bär på går livet vidare och jag hoppas verkligen att du och dina föräldrar ska orka och förmå glädjas över det. Chocken över dödsbudet är så färsk nu att det kan vara svårt att se genom mörkret men sorgen kommer att förändras med tiden.

Du undrar över hur dina föräldrar ska kunna glädjas över din graviditet. Tänk då på att det beskedet faktiskt är raka motsatsen till det tragiska besked ni fick igår. När tiden är mogen att berätta om det kommande barnet kommer det förhoppningsvis att vara en del av det ljus som får er att orka se genom mörkret.

Jag beklagar sannerligen er förlust.

Min faster begick självmord för några år sedan.

Samma dag som hon dog ( honnlåg i koma några dagar) träffades vi alla och jag berättade då för min andra faster att jag var gravid. Hon tyckte då att jag skulle berätta för släkten där och då vilket jag gjorde.

Alla tyckte att det var ett skönt avbrott i den akuta sorgen att få glädjas över vår graviditet.

Än idag 10 år senare kan min släkt säga att de är glada att jag berättade då.

I min familj landet det rätt att berätta där och då. Vi hade oxå kämpat i många år innan vi blev gravida.

Min faster begick självmord för några år sedan.

Samma dag som hon dog ( honnlåg i koma några dagar) träffades vi alla och jag berättade då för min andra faster att jag var gravid. Hon tyckte då att jag skulle berätta för släkten där och då vilket jag gjorde.

Alla tyckte att det var ett skönt avbrott i den akuta sorgen att få glädjas över vår graviditet.

Än idag 10 år senare kan min släkt säga att de är glada att jag berättade då.

I min familj landet det rätt att berätta där och då. Vi hade oxå kämpat i många år innan vi blev gravida.

Min pappa begick självmord när jag var i vecka 18 med mitt första barn. Tre dagar efter att han fått se ultraljudsbilderna på sitt barnbarn. Det var det värsta jag genomlevt. Men jag överlevde och även min son som nu är 2 år. Var dock sjukskriven under resten av graviditeten pga av krisreaktion.

Det är konstigt det där. Ibland kan jag få för mig att när en dör så föds det en annan. Min pappa dog för 8 år sedan, exakt ett år efter hans död (på dagen) så föddes min dotter. 

Jag förstår givetvis att det inte betyder att du inte kommer att sakna din bror. Men kanske kan man tänka att en del av honom finns i bebis i din mage?

Jag tror stenhårt på att man ska tillåta sig att bryta ihop, vara jätteledsen och arg. Sedan kommer man igen. Smärtan går liksom över till en stilla saknad.

Ta hand om dig och dina nära!

Kom ihåg att det är helt okej och fullt normalt att känna flera känslor samtidigt. Djupaste sorg och lycka och tacksamhet kan faktiskt rymmas i samma bröst. Tillåt er att både sörja och glädjas över det det nya livet som spirar utan dåligt samvete. Det är två olika saker som inte behöver stå i konflikt med varandra.

Läser

Han kanske blir en "re-born" inuti dig.

Min systerson fick barn ett par månader efter att hans bror dog i en olycka. Då visste vi om det innan han dog så inga problem med att berätta.

Men detta barn hjälpte oss att hitta glädjeämnen och gör fortfarande. Ett litet barn är underbart att glädja sig åt mitt i sorgen. Det är inga problem att ha känslorna parallellt.

När du ska berätta är dock lurigare där har jag inget råd att ge.

Jag tror också att du vid ett bra tillfälle ska berätta snart. Min bror dog för ganska precis ett år sedan, efter långvarig depression, om någon haft något trevligt att berätta som avbrott i vår sorg, som tidigare skrivit känns som att första året har jag varit helt tom, jag har fixat vardagliga saker med barnen, jobb mm, men inte orkat mer, och nu efter ett år känns det som att sorgen kommer mer, jag har gråtit mer sista veckorna än på hela året!
Men livet går vidare, mina föräldrar ser absolut glädje att få vara med sina barnbarn då de får fullt upp när de är med och en del skratt som dessa små krabater ger, barn är ju underbara! Så tillåt dig att sörja, men ta hand om dig, ät och sov för dig och bebisens skull, och tillåt dig att vara glad över miraklet i magen också!!!

Har också förlorat min bror på samma sätt, plussade ett par månader efter. Graviditeten var den där ljusglimten som fick oss att orka vidare.

Du kommer mer glädje och framtidsförhoppningar i en mörk tid - de kommer att glädjas!

Min första graviditet slutade i missfall. Sen dog min pappa ganska hastigt. När jag strax därefter fick mitt andra plus var jag beräknad att föda på min pappas födelsedag! Det kändes ju verkligen som att det var någon mening med det. Tyvärr blev det ett nytt missfall, och det kändes extra tungt

Tredje graviditeten (då jag nästan hade gett upp hoppet, och bara väntade på ett till missfall) så gick det vägen. Och nu har jag en son!

För mig var det positiva graviditetsbeskedet en lättnad, tills missfallet kom. Men i det läget tyckte jag det var skönt att jag hade berättat om min graviditet för min familj så att jag kunde få deras stöd när jag fick missfall. Så jag tycker du ska berätta ganska snart, om det känns rätt!