Jag håller på att knäckas av att vara gravid. Jag är i v 35 (34+5) och det känns som att ingen förstår alls hur man mår. Att man har ont, att man inte är sig själv, att man är otroligt känslig, tar åt sig av allt och så vidare.
Vill bara bryta ihop och spola fram tiden tills bebis är här, om det ändå vore så lätt.
Känner mig så förbannat ensam. Ska det vara såhär att vara gravid kommer min lille i magen aldrig få ett syskon.
Jag är en person som alltid tagit på mig mer än jag klarat av. Jag ställer alltid upp för de som behöver/frågar om hjälp trots att jag kanske inte har orken eller tiden. Jag har sååå svårt att säga nej :( och det tär på mig. Jag jobbar verkligen på det och försöker så gott det går, men det är så svårt när jag alltid varit så.
Min sambo och mina föräldrar förstår nog inte hur trött jag börjar bli eftersom jag mått så bra hittils. Har fortsatt med allting som vanligt sen jag blev gravid, gjort allt jag brukar, promenerar med och utan hund, tar hand om hushållet, kör tempo 110 hela tiden..
Har haft en väldigt bra graviditet men nu börjar det bli tungt. Från absolut ingenstans känns det som att min ork tagit slut. Jag ska sluta arbeta lite drygt två veckor innan bf, nu börjar jag fundera på att till och med gå ner på 75 eller 50 procent, bara för att jag inte orkar. Orkar knappt utföra mitt arbete. Och det är verkligen inte likt mig!
Jag har ont i ryggen, ont i huvet, ont i benen, trött hela tiden, huvet orkar snart inte tänka mer..
Är trött konstant, har annars super mycket energi och min sambo är likadan. Men nu orkar jag inte, på kvällarna när jag ska sova så håller han mig i princip vaken så länge han själv är vaken. Exempel med högt ljud på tvn, väcker mig ifall jag somnat, vill ligga nära och kramas hela tiden och då kan jag inte sova just nu, vilket han vet. Såna där små saker ni vet. Det är först när jag blir ledsen som han lägger av.
Hemma är det jag som gör allting, jag städar, tvättar, dammsuger JA ALLT. Han gnäller på att han är uttråkad och det är samma sak dag ut och dag in. Vi har pratat om att flytta till annan ort vilket vi båda vill, men just nu går det inte, bebis måste komma först vilket jag sagt.
Just nu behöver jag mer kärlek men det känns bara som att det blir mindre, vi har dock sex fortfarande som vanligt trots att det är lite klumpigt.
Har hjärnspöken som rör till det sig för mig så jag blir knäpp.
Mina föräldrar har problem hemma som jag försöker hjälpa med så gott det går, ekonomiskt just nu, det håller på att lösa sig så det är snart ur världen för mig då jag vet att dem klarar sig.
Ska till barnmorskan på fredag och då ska vi prata om förlossningen. 1 h har vi tid, jag känner att jag är på bristningsgränsen och jag kommer garanterat brista ur i gråt när jag kommer dit. Dock ska min sambo med också.
Vill bara ge upp ALLTING just nu. Det låter kanske som småsaker men i en gravidskropp är det inte smått... :(
Men nu är det ju inte lång tid kvar!Varför är du ledsen?Prata med din barnmorska eller läkare.Försök att umgås med bra vänner.
Sen är jag så himla less på att se ut som en klubbad säl. Känner mig så himla tjock! Ändå har jag gått upp 10 kg hittils under grav. Mår bara dåligt av att se mig själv i spegeln. Har återigen dessa hjärnspöken som säger att jag inte får äta så får tvinga i mig lite mat i alla fall....
Men måste du jobba?Sjukskiv dig och ta det lugnt ,du behöver vila.
Skriv ner alla dessa saker på en lapp och utnyttja tiden hos BM till att prata om detta så att BM kan hjälpa dig att förklara för sambon. Du MÅSTE slå av på takten! Jag ignorerade alla varningstecken och "höll ut" och var nära att förlora barnet på kuppen. Jag kom in t förlossningen med oupptäckt havandeskapsförgiftning och födde ett kraftigt tillväxthämmat barn i v38.
Det är jätteviktigt att lyssna på kroppen!
är så svårt att tänka på bara sig själv, fast man ibland måste..