flowsister skrev 2016-03-08 21:31:00 följande:
åh tack för denna trad!
jAg har kanske inte lika mycket angest som manga här, men jag HATAR ocksa att vara gravid. Att ma sa sjukt illa, dag som natt, klökas och spa i tva och en halv manad, en trötthet som som gör att man däckar i timmar efter man kanske bara har varit pa toaletten, foglossning fran vecka 11, headfuck...
En god vän och tre barns mor, som jobbar som läkare pa en klinik för cancersjuka sa att som hon madde under graviditeten med alla sina tre pojkar, (prick som jag) har prick samma symptom som en chemoterapi!!! Där satt den, och sa säger man att graviditet är minsann inte nan sjukdom. Det är ju lätt att säga för den som har det lätt och mar som en prinsessa.
Första mig inte fel. Jag vill ha mina barn till 100%. Jag har en helt underbar dotter och graviditeten med henne var den samma. Jag var livrädd att det skulle bli likadant igen, men pa nagot sätt sa gorde den galna och gränslösa kärleken till henne att jag trodde att denna gangen skulle det bli bättre. Det är det inte, men denna gang kan jag i alla fall luta mig mot vetskapen om lyckan och kärleken till det nya barnet kommer att komma.
Fast innerst inne jag är livrädd att det inte kommer att bli sa.
Alla vill bara prata om min graviditet och jag är inte kapabel att gömma undan mina känslor om det. Och jag har manga i min närvaro som har svart att fa barn eller inte kan alls, och jag känner mig sa SJUKT skyldig att jag inte kan njuta av det som de önskar sig mest i världen. Jag bara gnäller...
Hade man kunnat fa barn utan att va gravid hade jag skaffat mig ett helt fotbollslag. Tyvärr lutar det mer at sterelisering efter detta. Jag tror inte att jag skulle klara en gang till. Och jag vill inte att mina barn ska behöva uppleva mig sa här, som en skugga av mig själv.
Ta hand om er alla och "hang in there", tillsammans är vi starka, och vi borde sammla denna trad och ge ut som bok till alla som ligger där och vandas med dessa förbjudna känslor.
Kram
Jag säger som någon ovan - jag har inte försökt att gömma undan mina känslor, iaf inte för de som är mer än ytligt bekanta. Jag tror tvärtom, det är viktigt och nyttigt att bilden blir lite mer nyanserad. Det är inte bara rosenskimrande att vara gravid.. (eller inte alls ;) )
Ibland kan jag känna ett stygn av dåligt samvete mot min man, som är så förväntansfull, eller mot mina barn, som längtar så efter sitt syskon, eller mot det ofödda barnet - att jag mår så dåligt av att bära det och bara vill att det ska vara över. Men så påminner jag mig om att mina känslor är helt äkta och sanna och inte FEL, de avviker bara mot normen och det rådande paradigmet. Och då är det viktigt att belysa att det är nåt galet med normen...
Som din vän sa, om symtomen är att likställa med hur man mår av kemoterapi, då är det väl helt SJUKT att man förväntas gå igenom det med ett leende på läpparna, eller?
Styrkekram!
