Ask

Äldre 1 Dec 15:14

426 svar

Jag HATAR verkligen att vara gravid

Anonym (TACK) skrev 2015-11-24 11:10:54 följande:

Tack tack tack för denna tråd!!!!!!!! Jag älskar er!!!!

Men hatar min graviditet något så förbannat. Jag är i vecka 24 och jag orkar seriöst inte mer. Varit deppig sen vecka 6 och även spytt sen dess. Klarar inte AV att höra tjat om den här jävla graviditeten mer!!!!!! Jag VET att jag ska få barn jag har liksom fattat det. Kan inte alla andra bara fatta och släppa det också? SÄRSKILT svärföräldrar???????

Vet inte hur många gånger jag tänkt på abort. Men jag har intalat mig själv om att jag ville ju ha barn. Att det är hormonerna som spökar. Detta är min första och jag kan inte tänka på framtiden utan att överösas med ångest. Alla som ska känna på magen, vad fan lider ni av, vill spy på er.

Kan inte besöka mannens föräldrar längre. Det funkar inte. Har sagt att dom måste ta avstånd för jag KAN inte prata om det. Det respekterade dom INTE utan skulle tjata,klämma, känna, tjata om att dom måste få fota min mage snart???? NEJ Tack. Tänker aldrig mer besöka ert hus. Höll på att börja gråta. Handla en kasse barnkläder i v 15 var ju verkligen att ta avstånd. Usch spyr galla.

Men vill tacka för denna tråd och kommer att följa den från och med nu. Är 21 och vill verkligen aldrig vara med om detta igen.

Kram till alla er jag hoppas det löser sig för er. Likaså för mig.

Välkommen till tråden där vi inte lindar in det. :)

Ursäkta mig men dina svärföräldrar låter som riktiga stolpskott. Förstår att du är vansinnig och inte vill träffa dem. Så himla okänsligt och respektlöst det låter. Kan din man ingripa och be dem tagga ner? Fota magen, jag hade dånat.

Försök till tröst: Det ÄR hormoner som spökar och det kommer att lösa sig för oss allihop men det gör ju inte bördan mindre när man är mitt i skiten. Själv närmar jag mig nu vecka 30 och är förbannad 90% av min vakna tid. Vi ryker ihop här hemma tio gånger om dagen och jag tycker min sambo är en idiot som inte biter sig i tungan och intar en mer diplomatisk hållning när han vet hur fort jag tänder till för minsta lilla skitgrej. De som varit med och tillverkat barnen borde förbanne mig visa sin tacksamhet varenda dag för att vi lider oss igenom detta i 40 veckor. Fatta hur lång tid det är. Är trött så jag stupar snart och längtar efter en redig grogg.

Ask

Äldre 14 Dec 23:16

#133

Elenic skrev 2015-12-14 16:52:33 följande:

Åh vad jag är LYCKLIG över att jag hittat denna tråd! (Ja, jag skriver faktiskt lycklig, fast det inte direkt kan beskriva mitt normaltillstånd just nu...)

Är gravid för tredje gången och tycker precis så illa om det som jag gjort de två andra gångerna. Paradoxalt nog så ÄLSKAR jag barn och har verkligen längtat efter denna lilla trea länge. (Det här är dessutom min 7.e graviditet, så jag har tyvärr erfarenheter av att det inte alltid går så bra, och ändå är jag inte "glad och tacksam" typ...)

Jag avskyr att bli tung, jag avskyr att bli otymplig, jag avskyr att inte kunna sova, att inte kunna träna som vanligt, att inte kunna ha mina kläder, att inte känna mig fin.

Än mer avskyr jag att alla ska kommentera hur man ser ut, att min bästis kallar mig för "tjockis" (trots att magen är mindre än normalkurvan..), att alla andra är superexcited och ska fråga hela tiden hur allt är och hur man mår och hur långt det är kvar etc etc.

Men mest av allt hatar jag hur grymt deppig jag blir. Att alla känslor av kärlek för min man blir som bortblåsta, att jag irriterar ihjäl mig på honom och alla (utom barnen). Att jag helt tappar lusten till allt annat än att stänga in mig hemma och aldrig gå ut igen. Fasar verkligen för julen och allt socialiserande den kommer innebära. Jag vill inte! Jag orkar inte! Ofta tänker jag att allt bara är ett misstag, att vi inte borde ha barn utan att vi borde skiljas och att hela mitt liv är skit typ. (Och så VET jag att det bara är hormonerna. Men det går inte att sätta sig över det.)

Jaja, "bara" att bita ihop tre månader till. Sen ska det vara över för sista gången. Kommer sakna att ha bebis när hen växer upp, men kommer INTE att sakna att vara gravid...

Jag känner exakt som du beskriver det. Är konstant förbannad på min sambo och har ingen lust att ens prata med honom. Drar mig hellre undan och vill vara ifred. Stör mig på precis hela hans uppenbarelse. Har dessutom börjat noja nu igen över hur i hela friden det ska gå att ha två barn och om det ändå inte hade varit mysigare och enklare att nöja sig med ett. Snälla säg nåt betryggande om att tvåbarnschocken inte måste drabba en och att jag inte kommer att bli ett mentalt vrak...?

V 31 nu. Halsbränna, tryck mot revbenen, svårt att andas och känner mig konstant proppmätt. Folkilsk, trött och otymplig. Fy fan.

Ask

Äldre 16 Dec 17:11

#147

Skitdag här med. Började med att storgråta eftersom sambon var så helvetes otrevlig. Alltså jävla idiot. Om man lever med en gravid person som man VET är hormonell och lättantändlig är det inte mycket begärt att han skulle kunna uppträda lite vuxet, behärska sig och kanske rent av gulla lite med mig mellan varven. Men nej då. Han verkar skengravid och beter sig som en ouppfostrad, otrevlig snorunge. Åkte ut ensam och har varit borta hela dagen. Tänker inte ens se åt fanskapet. Går och lägger mig när dottern ska sova för att slippa vistas i samma rum som honom. Tack gode gud för iPad och lättsmälta tv-serier.

Ask

Äldre 17 Dec 20:31

#151

Mirabell79 skrev 2015-12-16 22:25:55 följande:

Alltså när tar kräkningarna slut?!! Dagen började med att jag fick springa in på toa, direkt från sängen. Jag blev så utmattad av det. Började gråta inne på toan. Mannen kom på toan och då trodde jag att han skulle trösta mig... Men det visade sig att han behövde borsta tänderna. Fick stoppa honom på väg ut och sen tvingade jag fram en kram. Jag är patetisk, tänkte jag. Grejen är att vi var nykära förra graviditeten och jag fick massa sympati från honom. Den här gången är det underförstått att jag ska klara mig själv. Men för mig är det lika jobbigt!

Så är det här också. Första graviditeten var han ett jättestort stöd när jag var mentalt under isen (sju resor värre än nu) men den här gången tror jag han har varit med till barnmorskan EN gång. Han verkar allmänt ointresserad och som om det inte vore nån big deal att hans andra barn växer i min kropp. Ser då och då bilder på män som pussar preggomagar och verkar längta rent allmänt. För att min snubbe ska få känna några sparkar måste jag BE honom lägga dit handen. Jag må vara hormonell och dramatisk nu men det känns som att jag kommer att ha svårt att glömma att den här graviditeten (som har varit jobbig trots att jag inte spytt en enda gång eller haft ont någonstans) tog jag mig igenom utan nåt stöd alls från honom. Otacksamt, det är vad det är.

Ask

Äldre 26 Dec 12:47

#165

Det här har varit den sämsta jävla skitjulen i mitt liv. Sambon har druckit alkohol 23, 24, 25 dec. Inte så att han varit full men ändå. RISIGT!! Ikväll ska han ut med en polare så jag kan räkna ut med arslet hur det slutar. Har försökt umgås med mitt barn och dragit mig undan så mycket jag kunnat men inombords känner jag mig rasande. 80 % av graviditeten har gått och hit har jag tagit mig utan någon som helst pepp av honom. Blir så jävla förbannad och ledsen. Julefrid? Vilket skämt.

Ask

Äldre 9 Jan 01:44

#226

Vad fint ni kämpar på med att försöka förklara för arga ifrågasättanden som hittar hit. Finns massor jag skulle vilja säga men skriver i mobilen och det är så himla yxigt. Jag har bara några få veckor kvar nu och har fortfarande inte haft en enda krämpa - inget illamående, ingen foglossning, ingen viktuppgång att tala om. Men ingen kan trots det ta ifrån mig rätten att säga högt att jag inte tycker om att vara gravid. Det har handlat om ett snart 40 veckor långt PMS-liknande tillstånd där jag mest känt aggressioner och hat gentemot min sambo. Hormoner är jävliga för en del (ganska många) av oss. Som andra påpekat - försök inte skuldbelägga oss som hittat varandra i den här tråden. Mig kommer ni åtminstone inte åt och ni borde alla tänka till en gång innan ni öppnar munnarna. Kvinnor som ser andra kvinnor som konstiga mentalpatientet för att vi inte trivs med att vara gravida har inte begripit mycket och ni klampar en efter en in i en rutten och förlegad kvinnofälla där vi FÖRVÄNTAS tycka och tänka på ett speciellt sätt bara för att det "borde" vara ett rosenskimrande, saligt tillstånd. Man "får" eventuellt klaga över influensa eller vinterkräksjuka men ve den som uttrycker minsta gnäll över att vara gravid, det är ju ETT BARN (nähä?!) som blir lön för mödan. Sluta vara så in i helvete osysterliga och respektera att alla inte känner som er.

Nu till mitt egentliga "ärende". Har fått tid för planerat snitt. Mitt andra. Velar och grubblar över vad jag egentligen VILL. Lockas på nåt märkligt sätt av tanken på att föda vaginalt men är så JÄVLA rädd att det ska sluta med skador, inkontinens, sugklocka och stygn. Är rädd att mitt velande är kopplat till normer och prestation, att jag tror jag måste bevisa nåt med att föda vaginalt. Finns det någon i tråden som kan ge en ÄRLIG bild av hur det är att föda vaginalt? Eller någon som nyligen blivit snittad och kan berätta om sina tankegångar innan? Det vore verkligen till hjälp.

Jag hejar på oss alla!

Ask

Äldre 9 Jan 11:19

#229

Anonym (Fyfan) skrev 2016-01-09 02:01:18 följande:

Jag orkar snart inte mer.

jag undrar när all skit vänder?

Kan man plötsligt bli lycklig en dag? Eller är det såhär pissigt tills man föder?!

I vilken vecka är du? Inom mödravården brukar de hävda att värsta hormonstormen lugnar sig vid v 16 men jag vet inte jag. Gå och prata med en psykolog/terapeut och se till att sova så mycket du kan. Det är egentligen de enda råden jag kan ge. Trötthet gör att allt blir ännu tyngre, det är åtminstone min upplevelse.

Ask

Äldre 9 Jan 11:24

#230

Och förresten! Ett generellt råd till alla som sliter med foglossningshelvetet. Sök upp en bra osteopat! Det finns så många som blivit hjälpta av kompetenta sådana. Googla foglossning och osteopati! Jag gick till osteopat i mitten av den här graviditeten pga huvudvärken från helvetet. Värken försvann!!

Ask

Äldre 9 Jan 11:32

#231

Anonym (Jr) skrev 2016-01-09 11:11:31 följande:

Jag var otroligt stressad över hur detta barn skulle komma ut. Mitt första föddes med ett urakutsnitt efter en igångsättning som inte fungerade. När jag väl fått ett planerat snitt bekräftat den här gången började jag också vela. Om allt går som det ska mår man ju bättre snabbare efter en vaginal födsel.

För mig handlade det nog mest om att ha en plan. Jag bestämde mig för att om förlossningen skulle sätta igång av sig själv så är det för att kroppen är redo och därför kommer det också gå bra! Nu kom jag aldrig så långt eftersom min kropp tydligen inte är gjord för att vars gravid. Det blev ett akutsnitt ändå, 1 månad före BF eftersom mitt blodtryck skenade iväg.

Varför blev du snittad första gången? Vad är det som lockar med en vaginal födsel den här gången? fundera igenom vad det är som lockar och vad som avskräcker, finns det något nån kan göra? För mig hjälpte vetskapen om att situationen inte måste bli lika akut och kaosartad som förra gången.

Tack för input! Planerat snitt förra gången pga helvetesgraviditet. Jag orkade helt enkelt inte riskera att även förlossningen skulle bli en hemsk upplevelse. Rätt beslut för mig då. Nu känner jag ändå att graviditeten inte varit fullt så jävlig och att det på nåt konstigt sätt vore bra för mig att ha gått igenom en vaginal förlossning. Svårt att förklara. Känns som att välja mellan pest och kolera. Den här gången är snittet planerat fyra dagar innan BF. Känner som du att sätter det igång är det väl bara att köra.. Förutom att få ett sargat underliv är jag rädd för att behöva gå över tiden (om inte snittades fanns alltså) för det orkar jag inte. Igångsättning är tydligen inget bra för en som blivit snittad förut, enligt läkaren.

Kommer liksom ingenstans i mina tankegångar. Svinjobbigt.

Ask

Äldre 13 Jan 00:27

#253

Anonym (Actimel) skrev 2016-01-12 12:26:57 följande:

Jag läste detta för min man som kände igen sig kan vi väl säga! Trodde han skulle skämma bort mig lite mer när jag är gravid men icke, massage får jag be om och det gör jag dessutom bara när jag har så ont så jag inte står ut. Jag hatar att hela tiden behöva be om saker, han vet hur jag mår och efter nästan 2 månader i denna situationen borde han kunna tänka själv och ta lite egna initiativ. Mest irriterad blir jag när han typ bryter en nagel och klagar på att det gör ont, själv går jag på kryckor för att foglossningen är så illa! Läkaren skrev i mitt sjukintyg att jag är "mentalt uttröttbar", vilket när det översätts till svenska betyder "jävlas inte med henne, hon kan explodera när som helst!!!" Så vi känner definitivt igen oss i er situation. 36 dagar kvar till BF och bebisen får gärna komma NU, allting är förberett!

Vi är nog beräknade ungefär samtidigt du och jag då. Senaste två veckorna har jag velat VRÄKA i mig kolhydrater och framför allt godis och kakor, som jag väldigt sällan är när jag är "frisk" (läs: ej gravid). Äter snask varenda dag och tänker att "äh, ett par kilo till på vågen spelar då fan ingen roll".

Ang män som inte skämmer bort en som de borde (jo, faktiskt) skulle jag kunna skriva en avhandling. Har inte sett tillstymmelse till nåt extra ompysslande trots att jag är höggravid. Idag åkte han bort en vecka (sköööönt) och då kan man ju tycka att frågan "kan jag göra nåt för dig innan jag åker, storhandla eller så?" men inte då. Stolpskott.

TACK Elenic för förlossningsbeskrivning! Blev mindre sugen på att föda vaginalt kan jag säga. Jag var raskt på benen efter mitt snitt och hade inte ont mer än ett par dygn (har jag åtminstone för mig) så i jämförelse med att kanske ligga i födslosmärtor ett halvt dygn tar jag nog hellre ett operationssår, tror jag. Har stora problem dessutom att tänka mig att ligga med muffen till allmän beskådan i flera timmar.

Jag HATAR verkligen att vara gravid

INNEHÅLL