Jag HATAR verkligen att vara gravid

Jag får panik! Vecka 31 idag, alltså 10-12 veckor kvar av detta elände. Och min foglossning är nu så överjävlig att jag har ont HELA tiden. Jag kan inte sova hur trött jag än är för att det gör så ont. Ligga gör ont, sitta gör ont, stå gör ont. Och tröttheten gör att jag känner mig konstant bakfull, illamående, orkelös. Känner mig som världens sämsta mamma som inte orkar hitta på något kul alls. Vill inte jobba, har helt tappat lusten till allt. Vill bara att det ska vara över, NU. (Alltså, skulle typ förtidsbörd hota skulle jag inte se det som ett hot just nu, snarare en välsignelse, och det är ju sjukt hemskt att tänka så när det inte vore så bra för bebisen...)

Det enda på den positiva sidan är att det känns som att manshatarhormonerna gått över en smula och jag faktiskt står ut med maken igen och det känns inte som en evig förbannelse att få barn med honom om några månader.

Däremot så har han ju grymt svårt att fatta hur ont det här gör och hur handikappande det är. (Typ, ber man om massage så "får han ont i tummarna" efter tre minuter - då har jag lust att skrika nåt om att jag har för fan ont HELA TIDEN och kan inte göra nåt åt det... Men jag är för väluppfostrad för det. ;) ) Han gör ändå sitt bästa med att ta hand om allt det praktiska.

Är det bara mig som inte haft sex sedan barnet blev till? (20 veckor)

Jag har n o l l lust.

Och ful som en gris känner jag mig :(

Förstår att det är jobbigt, självklart sätt gränser om du inte står ut (men gör det snyggt i så fall). Engagerade svärisar/föräldrar kommer ju om några månader/när ni är redo vara nyckeln till lite ensamtid/partid eller ett par timmars ostörd sömn 

Vill bara berätta att för drygt en vecka sedan så kom vår lilla tjej (ÄNTLIGEN!) självklart gick jag över tiden med nästan 2 veckor. De sista veckorna så hade mitt mående fysisk stabiliserat sig, inget illamående, ingen yrsel, bara foglossning. Dock så var de sista veckorna av väntan fruktansvärda för mitt psyke. Jag grät massor varje dag för att hon inte ville komma ut, att min kropp inte ens klarade av att sätta igång förlossningen själv. Men det gjorde den till sist, och jag slapp bli igångsatt. Nu så här efteråt med vår lilla tjej i famnen så känns månaderna av illamående och skit som ett grått töcken som inte överhuvudtaget känns relevant.

Jag vet att ni mår skit, men det tog iaf för mig slut så fort lillan kom ut, så kämpa på, det finns ljus på andra sidan tunneln!

Samma här! 36+2 för mig idag så vi är rätt lika. Har också börjat leta tecken och längta, men inser samtidigt att jag nog bör ställa in mig på att det kanske I värsta fall är nästan 6 veckor kvar...

Jag har själv siktat in mig på 3:e april som är min absolut sista vräkningsdag. Var ändå skönt att när jag var och klippte mig idag, och bokade ny klipptid 13:e april, att veta att då är jag GARANTERAT inte gravid längre.

Svullen är vanligt. Är du svullen om fötterna/benen hjälper stödstrumpor. Ta på dom direkt på morgonen.

I början av graviditeten kände jag mig konstant åksjuk. Postafen morgon och kväll hjälpte mig. Blev väldigt trött de första dagarna men det blev bättre.

Kan vara värt att kolla blodtryck och urin. Bara för att utesluta havandeskapsförgiftning (googla symtom så ser du om mer passar in eller ej).

Det enda positiva om det nu skulle vara lätt havandeskapsförgiftning är ju att det är mycket möjligt att förlossningen startar tidigare. Iaf nu när du gått tiden ut är ju det bra.

Men en grej som gör mig förbannad nuförtiden är att sjukvården har så små resurser att iaf jag känner mig besvärlig och vill inte störa om det inte skulle vara riktigt riktigt illa. Har haft ont och massor med sammandragningar hela helgen (är i v. 27) men tänker att jag väntar till måndag, för det är nog ingen fara, det är ju inte urakut iaf å sedan så ligger jag och oroar mig istället. Tänk om man inte behövde känna så..? Vad skönt det skulle vara! Tänk vad härligt om det hade funnits nog med personal att även ta de halvkonstiga/halvfarliga sakerna på allvar och kolla upp de med. Men men, imorgon kollar jag förhoppningsvis upp tappen och hoppas att det inte hänt något.