Det här har varit den sämsta jävla skitjulen i mitt liv. Sambon har druckit alkohol 23, 24, 25 dec. Inte så att han varit full men ändå. RISIGT!! Ikväll ska han ut med en polare så jag kan räkna ut med arslet hur det slutar. Har försökt umgås med mitt barn och dragit mig undan så mycket jag kunnat men inombords känner jag mig rasande. 80 % av graviditeten har gått och hit har jag tagit mig utan någon som helst pepp av honom. Blir så jävla förbannad och ledsen. Julefrid? Vilket skämt.
så blir man LYCKLIG!!
Hallå alla underbara hatar-att-vara-gravid-mammor!
Har genomlidit en jul- och nyårshelg som gravid, foglossig och dessutom jättesjuk. Jag lovar, tredje trimestern+astma+rejäl förkylning är INTE en bra kombo. Har typ känt mig som att jag kvävs långsamt under två veckors tid..
Hade min första tid hos sjukgymnast för fogarna precis före julhelgen, dock fick jag när jag kom dit veta att hon behövt boka om pga. vab och jag fick nästa tid i mitten av januari. Jag menar, 18/12 eller 15/1 är väl inte så stor skillnad? En månad till utan sömn pga. onda fogar gör väl inget? Som om att jag förväntar mig underverk och tror att hon kan göra något åt fogarna ändå?
Annars måste jag säga att julhelgen ändå varit över förväntan. Har bara velat mörda min make några gånger om dagen typ, och nu mot slutet har jag nästan varit gosig med honom. Det som däremot INTE är ok är att vårt hus typ fallit sönder och samman ? värmen i badrummet har tokpajjat så nu har vi typ 15 grader där inne och bebisrummet som vi renoverat i helgen visade sig bjuda på en otrevlig överraskning (supermärklig rördragning i golvet) vilket gör att vi inte kunnat göra klart det och nu har ett rum utan golv och massor med prylar överallt där de inte alls ska vara i väntan på hantverkare. Det här bara MÅSTE vara klart om två månader, jag vägrar komma hem från BB med hantverkare i huset?
Gott nytt år på er!!
Glad att din julhelg blev bättre än förväntat, Elenic. Tyckte samma sak själv faktiskt, även om jag (som alltid) blev tvungen att jobba en del trots semester/röda dagar. Min familj och sambo skötte sig däremot :)
Läste jag det rätt att din sjukgymnast ställde in mötet först EFTER att du kommit dit?! Och då dessutom skjuter upp tiden med en MÅNAD!? Människan är ju inte klok!
Vad fint ni kämpar på med att försöka förklara för arga ifrågasättanden som hittar hit. Finns massor jag skulle vilja säga men skriver i mobilen och det är så himla yxigt. Jag har bara några få veckor kvar nu och har fortfarande inte haft en enda krämpa - inget illamående, ingen foglossning, ingen viktuppgång att tala om. Men ingen kan trots det ta ifrån mig rätten att säga högt att jag inte tycker om att vara gravid. Det har handlat om ett snart 40 veckor långt PMS-liknande tillstånd där jag mest känt aggressioner och hat gentemot min sambo. Hormoner är jävliga för en del (ganska många) av oss. Som andra påpekat - försök inte skuldbelägga oss som hittat varandra i den här tråden. Mig kommer ni åtminstone inte åt och ni borde alla tänka till en gång innan ni öppnar munnarna. Kvinnor som ser andra kvinnor som konstiga mentalpatientet för att vi inte trivs med att vara gravida har inte begripit mycket och ni klampar en efter en in i en rutten och förlegad kvinnofälla där vi FÖRVÄNTAS tycka och tänka på ett speciellt sätt bara för att det "borde" vara ett rosenskimrande, saligt tillstånd. Man "får" eventuellt klaga över influensa eller vinterkräksjuka men ve den som uttrycker minsta gnäll över att vara gravid, det är ju ETT BARN (nähä?!) som blir lön för mödan. Sluta vara så in i helvete osysterliga och respektera att alla inte känner som er.
Nu till mitt egentliga "ärende". Har fått tid för planerat snitt. Mitt andra. Velar och grubblar över vad jag egentligen VILL. Lockas på nåt märkligt sätt av tanken på att föda vaginalt men är så JÄVLA rädd att det ska sluta med skador, inkontinens, sugklocka och stygn. Är rädd att mitt velande är kopplat till normer och prestation, att jag tror jag måste bevisa nåt med att föda vaginalt. Finns det någon i tråden som kan ge en ÄRLIG bild av hur det är att föda vaginalt? Eller någon som nyligen blivit snittad och kan berätta om sina tankegångar innan? Det vore verkligen till hjälp.
Jag hejar på oss alla!
Jag får panik! Vecka 31 idag, alltså 10-12 veckor kvar av detta elände. Och min foglossning är nu så överjävlig att jag har ont HELA tiden. Jag kan inte sova hur trött jag än är för att det gör så ont. Ligga gör ont, sitta gör ont, stå gör ont. Och tröttheten gör att jag känner mig konstant bakfull, illamående, orkelös. Känner mig som världens sämsta mamma som inte orkar hitta på något kul alls. Vill inte jobba, har helt tappat lusten till allt. Vill bara att det ska vara över, NU. (Alltså, skulle typ förtidsbörd hota skulle jag inte se det som ett hot just nu, snarare en välsignelse, och det är ju sjukt hemskt att tänka så när det inte vore så bra för bebisen...)
Det enda på den positiva sidan är att det känns som att manshatarhormonerna gått över en smula och jag faktiskt står ut med maken igen och det känns inte som en evig förbannelse att få barn med honom om några månader.
Däremot så har han ju grymt svårt att fatta hur ont det här gör och hur handikappande det är. (Typ, ber man om massage så "får han ont i tummarna" efter tre minuter - då har jag lust att skrika nåt om att jag har för fan ont HELA TIDEN och kan inte göra nåt åt det... Men jag är för väluppfostrad för det. ;) ) Han gör ändå sitt bästa med att ta hand om allt det praktiska.