Jag HATAR verkligen att vara gravid

Hej och TACK för att ni finns! Ni är fanimej helt jvla underbara! Har läst hela tråden från början. Är såå skönt att få känna att jag inte är ensam, att det inte är något fel på mig, att det är ok att må dåligt och att man inte behöver bli en dålig mamma för det.

Första grav för mig, är i v18 nu. Var halvt oplanerat. Jag var deprimerad (väntar fortfarande på att få terapihjälp) och arbetslös när jag fick veta att jag var gravid. Började må sjukt illa och blev jättetrött from v6 så tur ändå att jag var arbetslös, för jag hade aldrig klarat att gå till jobbet v6-13! Sen några veckor har illamåendet börjat ge med sig, men är fortfarande helt utmattad, typ jämt. Har tvingat mig igenom fyllefester (aldrig mer!), resor hit å dit hela jävla julen och jag känner mig helt död när jag har jobbat. Hade jättedåliga järnvärden, men BM tyckte att det räckte med att börja ta tillskott vid RUL i v20 (Wtf?!). Började, efter pepp från farmor (man ska få må bra och fokusera på att vara stark), här om dagen iaf och hoppas jag ska bli lite piggare och slippa bli ännu mer förstoppad.

Har de senaste tio veckorna haft så jävla ont i ländryggen. I min enfald väntade jag på att det skulle gå över, tänkte att det var alldeles för tidigt in i grav för att det skulle kunna vara sån där hemsk foglossning man hört så mycket om. Men skiten blir bara värre och värre. Har tid hos BM på måndag och hoppas kunna pressa henne att få både terapihjälp asap och sjukgymnast (har dock svårt att se att det senare ska hjälpa just). Vet inte hur jag ska klara av att jobba april ut...

Humöret ska vi inte ens prata om, det är värre än det värsta tonårsskit jag varit med om. Jag börjar bli fet, för när jag mådde som sämst levde jag på mackor och frukt och jag har ju varit/är sängliggande/stilla mest hela tiden.

Så, här vaggar/linkar jag fram som en gammal tant och grinar varje dag för att det gör så jävla ont, ibland kan jag inte resa mig upp. Att ta mig ur sängen och till toaletten är en jävla tortyr. Här om dagen kissade jag på mig lite grann för att det gör så jävla ont att knipa och gå samtidigt. Är rädd att få bölder i arslet, är livrädd för förlossningen, att min sambo ska börja tycka jag är fet ful å oattraktiv, att mina kompisar ska tycka jag är tråkig, att jag ska få förlossningsdepression, att min sambo inte ska hjälpa till tillräckligt hemma så vi blir ojämnställda, att jag aldrig kommer ta mig till gymmet igen och... 

I vanliga fall lever jag ett väldigt aktivt liv. Nu kan jag inte träna som jag brukar och min hobby som jag älskar och känner mig levande av kan jag inte utöva för det är en sk. extremsport. Det har varit och är fortfarande en väldigt stor omställning för mig, men tack och lov är jag inte riktigt lika bitter över det nu som för ett tag sen Jag vet ju att det är värt det, och jag vet att det finns massa människor som har det värre, att jag bara är barnslig å gnällig och att jag är en slav under hormoner osv, osv. Men fortfarande. Jag kan inte kontrollera det, jag kan inte hejda mig när jag får vansinnesutbrott och gråtattacker. 

Trodde jag skulle få en sån där perfekt graviditet, utan smärtor och bara gå runt och känna mig fridfull och lycklig. Ha! Vilket jävla skämt!

Jag orkar snart inte mer.

jag undrar när all skit vänder?

Kan man plötsligt bli lycklig en dag? Eller är det såhär pissigt tills man föder?!

Vill bara berätta att för drygt en vecka sedan så kom vår lilla tjej (ÄNTLIGEN!) självklart gick jag över tiden med nästan 2 veckor. De sista veckorna så hade mitt mående fysisk stabiliserat sig, inget illamående, ingen yrsel, bara foglossning. Dock så var de sista veckorna av väntan fruktansvärda för mitt psyke. Jag grät massor varje dag för att hon inte ville komma ut, att min kropp inte ens klarade av att sätta igång förlossningen själv. Men det gjorde den till sist, och jag slapp bli igångsatt. Nu så här efteråt med vår lilla tjej i famnen så känns månaderna av illamående och skit som ett grått töcken som inte överhuvudtaget känns relevant.

Jag vet att ni mår skit, men det tog iaf för mig slut så fort lillan kom ut, så kämpa på, det finns ljus på andra sidan tunneln!

Usch inga roliga dagar... Har sedan i lördags mått SKIT. Sjukdomskänsla, svullen överallt och känner mig så himla bakfull. Är det vanligt mot slutet ni som gjort detta förr? Står inte ut..... Bf 16 mars...

Och så vill jag bita huvudet av alla som tycker att det är sååå mysigt att vara gravid ---- Jag HATAR att daltas med i vanliga fall och ännu mer nu. Det är inget pyre i min mage. Det är för tillfället en parasit. 

Lider med er som har så lång tid kvar!! Här är antalet grav.veckor kvar att göra i livet likamed NOLL!

Hon kom ut igår efter en helt ok förlossning - men som jag aldrig någonsin vill uppleva igen.

Själaglad insåg jag att jag aldrig mer ska vara gravid. Inte en enda dag.

Och ja-hon är underbar. För henne gör jag vadsomhelst. Och det var det jag gjorde.

usch jag lider verkligen med er alla! Jag har haft några bra veckor där jag började tänka att " nu känns det ju rätt bra ändå!". Tji fick jag. Vaknar upp av värk i kroppen på nätterna när jag väl lyckats somna. Har sjukt mycket krypningar i benen på nätterna. Igår somnade jag inte förrän vid två pga av detta.. Har ont i hela kroppen men såfort jag lägger mig börjar det klia. Någon som känner igen detta som har bra tips på hur man kan lindra det? Blir tokdeppig av det här...

T

Åh tack för svar!! Kollade på stödstrumpor idag men det fanns så många olika sorter... Finns de du köpte på Apoteket?

Köpte det igår men det var lite oklart hur mycket man skulle äta, varken bm eller apotekspersonalen visste. Men jag börjar med en tablett om dagen. Inatt slapp jag faktiskt krypningarna några timmar, halleluja!!

Alla vill bara prata om min graviditet och jag är inte kapabel att gömma undan mina känslor om det. Och jag har manga i min närvaro som har svart att fa barn eller inte kan alls, och jag känner mig sa SJUKT skyldig att jag inte kan njuta av det som de önskar sig mest i världen. Jag bara gnäller...