Jag HATAR verkligen att vara gravid

Hej tjejer!

Jag är gravid med mitt fjärde barn och herrejävlar vad jag hade förträngt tröttheten och illamåendet... Usch!

Jag klarar inte av mina favorittröjor för att allt som överhuvudtaget berör halsen ger mig kväljningar. I morse fick jag ett hårstrå i munnen och kräkreflexen slog till direkt, det var bara tur att jag var i badrummet. Kött luktar död och kylskåpet luktar ännu värre så just nu håller jag andan varje gång jag behöver hämta nåt och dieten består främst av vatten, vitt bröd och ost.

Fy fan för att köra så här ytterligare 33 veckor!!!

På jobbet slog jag pannan blå när jag hux flux somnade och tippade ner på skrivbordskanten... Och jag planerar inte att säga nåt än på flera veckor, huga!

Sällar mig till gruppen.

Är i vecka 16 och kan inte förstå hur det här kan ses som något fint. Står inte ut med alla krämpor med kräkningar, enorm foglossning, värk, svullen, sömnbrist och generellt hormonkaos. Och jag är inte ens halvvägs...

Vad har ni för strategier för att klara av det? Blir så oerhört provocerad av allt evigt gullande och fluff och att allt är sååååå fantastiskt. Samtidigt så längtar jag efter barnet och försöker intala mig själv att det är värt det i slutändan.

Hej alla. Ända sen min bebis kom har jag tänkt att jag i lugn och ro ska avlägga lite rapport här men lugn och ro inträffar aldrig så nu blir det några rader från mobilen och säkert formulerat därefter.

Första veckan efter bebis var född var jag hög på hormoner och lullull, sen kraschlandning. Jag är så galet tvåbarnschockad. Mår ärligt talat inte skitbra. Älskar inte att amma för att det gör mig så låst och brottas med samvetet eftersom jag vet att ersättning (och att kunna dela på matandet) skulle göra mig mer harmonisk. Dessutom påverkas jag nog även av dessa hormoner som nån påpekade förut. Nätterna är akitjobbiga med uppvak varannan timme. Sömnbristen gör mig till ett monster så jag går fortfarande omkring och hatar min sambo och vill göra slut. Mitt hjärta blöder för min treåring som helt uppenbart är ledsen och förvirrad över att inte riktigt greppa varför morsan inte är tillgänglig jämt (eller nästan aldrig). Nä, första bebistiden är mest en kamp enligt mig. Ledsen att inte kunna komma med nåt hejigt inlägg om hur himla toppen allt blev när bebis var född. Nån av er andra som fött och känner likadant? Tar tacksamt emot tips också på hur man får bebisar att sova bättre på nätterna och lite input kring när tillvaron faktiskt lättar för det har jag förträngt/glömt sen förra gången.

Stor kram till er allihopa. Vi krigar på bra. Det ska man ändå komma ihåg.

TACK!!!! Kämpar som ett djur. Bebisen gnäller och skriker all vaken tid och kan inte ligga nöjd ens en kvart. Oerhört påfrestande. Känner inte alls nån bultande kärlek för barnet. Inte ens nära faktiskt. Har bett om kuratorhjälp på BVC. Eftersom jag var så oerhört negativt påverkad och deppig av gravidhormonerna är jag vaksam som en hök på hur jag mår även nu och tvekar inte inför att söka all hjälp som finns. Längtar till den där tremånaderdgränsen, för visst är det då allt blir lite lättare? Har förträngt. Har faktiskt haft stunder då jag undrat hur i helvete vi tänkte med ett barn till.