Jag HATAR verkligen att vara gravid

Jag gillar inte heller att vara på smällen. Mår illa till och från, hatar allt som luktar, vill spöa rökare, stör mig på nästan alla människor och får anstränga mig för att vara trevlig på jobbet mot mina patienter.
Jag blir inåtvänd och deppig, grinar typ en gång om dagen och tycker att min sambo är en idiot!
Dessutom blir jag korkad och förvirrad, ja rent utsagt ett pucko. Jag blir en dålig bilförare och tappar ord, förlägger grejer samt tappar saker hela tiden.

Jag kämpade häcken av mig bokstavligen för att gå ner några av de 24kg som jag gick upp med mina tidigare graviditeter och var på god väg att lyckas när jag blev på smällen igen. Nu är man tjock och go igen.
Min kropp förändrades så mycket efter graviditeterna att jag fick problem med min självkänslan.
Det värsta är ändå att man inte får ta sig ett glas vin eller en öl på fredagskvällen och att allt som är gott att äta och som jag är sugen på är förbjudet.

Men det är en kort tid i livet, detta blir sista gången, en liten sladdis. Jag försöker tänka att det blir kul, får ångest att det ska hända något eftersom jag inte kan njuta men förra graviditeten var rätt bra på slutet i alla fall. Jag låg i sängen och käkade pasta och läste böcker dagarna i ända fram till det att vattnet gick...

Jag har gått över tiden båda gångerna, första gången var värst. Blev igångsatt efter två veckor och det var ju inget vidare. Men det var innan man började använda cytotec så det var otroligt smärtsamt med värkar utan värkpaus där absolut ingenting hände.
Jag hade en vän som ringde mig två dagar efter BF och talade in ett långt meddelande på min telefonsvarare där hon grattade mig till bebisen. Jag blev minst sagt förvånad och började fundera över om jag hade fött barn men glömt bort det... När jag ringde henne och talade om att jag inte hade fått barn så blev hon jätteförvånad. Hon trodde att barnet skulle komma på dagen hon var beräknad. Till saken hör att hon också var gravid, självklart födde hon barn en hel vecka innan BF...
Under de här två veckorna jag gick över tiden så gjorde jag allt. Jag drack chiliblandningar, åt mängder med ananas gick i trappor, hade "kärleksmöten" med min sambo tre gånger dagligen samt tvättade fönster. Dagen innan igångsättningen gick jag över två mil. Ingenting hjälpte förstås.

Mitt tips till dig är att säga åt alla människor du känner att sluta tjata för att enligt nya rön så dröjer förlossningsstarten ännu längre om man blir stressad av allt tjat. Lögn förstås men det vet inte dem hehe. Sedan ska du passa på att göra allt du inte hinner när ungen är ute, sov, ät gott, titta på tv-serier, läs bra böcker. Kort sagt gör allt du kan för att vila upp dig i stället för att fokusera på att få igång förlossningen.

Ja hon är jätterolig men världens snällaste hon menade inte att tjata och skämdes jättemycket haha. Ja jag var hemma hur länge som helst innan eftersom jag jobbade med ett enligt läkaren farligt jobb...
Men ta det lugnt innan denna månads slut så har du din bebis!

Men fy fasen! Nu känner jag mig lyckligt lottad även fast jag har 27 v kvar. Fuck Cancer!

Alltså min ischiasnerv är i kläm! Jag kan knappt gå och håller på att bli galen! Ingenting hjälper, rätt var det är så låser sig hela högersidan och jag kommer ingenstans. Det gör så satans ont och jag blir trött och grinig.
Jag trodde att det skulle gå över men det blir bara värre och värre... Är det någon annan som har samma och har fått hjälp eller är det kört nu? Måste jag sjukskriva mig i vecka 28?

Ja jag har försökt få en tid nu i en vecka, dock så gick vår bil sönder, min yngsta dotter blev jättesjuk och jag fick ta en taxi fram och tillbaks till sjukhuset tre dagar i rad. Missade då självklart min inklämda tid till sjukgymnasten.
Tänkte om det är någon som har något bra tips på vad man kan göra själv i väntan på sjukgymnast/naprapat?

Ja hon mår bättre. De misstänker barnmigrän av alla saker man kan drabbas av. Hon var verkligen så ynklig. Men nu är hon sitt vanliga tjatiga jag igen.