Jag HATAR verkligen att vara gravid

förlåt att jag skrattar när jag läser den här tråden, men det var fan det mest frigörande jag läst på länge! mådde skit innan jag blev gravid och mår skit nu med. ångest som fan och stör mig på att få stora bröst osv osv. helt ovillig att identifiera mig med alla mammor som liksom tycker att detta är meningen med livet och identifierar sig fullt ut med sitt mammaskap, en hemlig liten klubb jag nu fått äran att träda in i. tack men nej tack, detta suger. 

min största dröm just nu är att bo med min hund i en volvo 740. i skogen. långt bort från min man som luktar sött på nåt vidrigt sätt...

men seriöst också. jag har gått i väldigt bra terapi det senaste året och får i dagsläget bra hjälp. om någon vill ha lite tips och råd hur jag gör för att minska ångest så har jag massa verktyg jag gärna delar med mig av. det viktigaste verktyget är dock att träffa andra i samma situation, den här tråden är fantastisk.

gillar även tråden "de fulaste namnen vi vet", där kan man hitta riktigt schyssta namn till ungen!

alltså jag tror ju att många fler mår dåligt men att det är för tabu att prata om det. en kvinnofälla, som någon skrev tidigare...

det gäller att förstå och intala sig själv att det man går igenom rent fysiskt är riktigt, riktigt jobbigt. och gör en nedstämd, det är logiskt och det är så för de flesta. sedan kan det ge "en svans" hos vissa som är extremt tung och skapar loopar i ens huvud fulla med självförakt och dyl. 

ett tag fick jag panikångestattack varje morgon för jag hatade att vakna till en ny jävla dag. då bestämde min psykolog och jag att jag skulle börja varje morgon, innan jag ens vaknat till ordentligt, att meditera, att kroppscanna och fokusera på andning. jag vet inte hur skolad du är i meditation. först tyckte jag att det var jävla hippieskit, men efter flera månaders träning har jag märkt att det hjälper mig med fokus och förlåtande av det egna mående, att det är okej att må dåligt. (kan berätta mer om detta om du vill).

viktigt är sedan att jag kommer ut. oavsett hur illa jag mår måste jag ut och gå. en vän körde ut mig i skogen, dumpade mig i ett vindskydd och tände en bara. den lyckligaste stunden i mitt liv!

äta sånt jag verkligen gillar. typ gå på restaurang (kräks hela tiden men att äta lindrar). godis. 

träffa vänner som får mig att känna mig normal och att jag duger som jag är.

fan, märker nu när jag räknar upp detta att det troligtvis inte hjälper dig, jag känner ju inte dig, och detta är ju för mig bra saker. jag har gått i dbt (vet du vad det är?) där mycket handlar om att reglera känslor, att acceptera sin situation osv. en hel vetenskap som inte riktigt får plats här och nu...

btw: äter antidepp sedan innan graviditeten. hjälper väl sådär. kan ju vara värt att testa om allt verkligen känns skit för dig. så farligt är det inte med lite ssri-medicin...