Jag HATAR verkligen att vara gravid

Med risk att missförstås men åh vad skönt det var att läsa ditt inlägg, jag är inte ensam alltså!

Men så klart blir jag också ledsen över att du mår så här, jag hoppas att du kan få hjälp.

Själv hatar jag att vara gravid och alla de begränsningar det innebär i tex kost och livsstil. Jag hatar att prata om min graviditet, avskyr helhjärtat att det verkar bli det enda alla kan prata om med mig, vill bara skrika att det är sjukt ointressant och att det finns andra saker man kan prata med mig om. Jag är heller inte intresserad av att höra om andras graviditeter.

Jag håller på att oroa ihjäl mig för hur livet efter födseln ska bli, det här är vårt första barn. Vi har försökt lääääänge (flera år) att få barn så jag borde väl vara himlastormande glad men har mest ångest och mår dåligt men det vågrar jag inte berätta för någon.

Ja heja oss!

Det kommer säkert att bli bra men det är själva fan att man ska behöva gå igenom den här primitiva processen att vara gravid innan man kommer till ett färdigt barn. Var nog lite extra sur igår eftersom det blivande barnets far var ute och hade roligt med sina vänner, jag vill ju också göra sånt men för trött och ska sanningen fram är det aldrig roligt att vara den enda som inte dricker alkohol när det är fest. (Nej jag är inte alkis).

Kul (eller nåt) att fler skriver i tråden, tillsammans kan vi peppa oss igenom detta!

Som grädde på moset ringde en släkting upp mig idag och skällde ut mig för att jag inte ville ta emot flera kassar med deras avlagda babykläder. Tydligen var det en personlig förolämpning mot dem att jag inte ville ha deras urtvättade kläder (flera med konstiga fläckar kvar) till vad som sannolikt kommer att bli mitt enda barn. Att jag försökte förklara att jag tyckte att de kunde ge grejerna till någon annan som faktiskt inte har råd att köpa nya kläder var ett "icke-argument" och otacksamt. Inte heller bet det på dem att jag själv växt upp med enbart begagnade kläder och nu vill ge mitt barn mer än så. De tog fortfarande illa vid sig.

Så nu får jag inte köpa kläder (att shoppa är typ min största hobby och ett stort glädjeämne för mig) till mitt eget kommande barn och därmed själv bestämma vad han ska ha för kläder utan att ha dåligt samvete gentemot dryga släktingar heller....

Dessutom stör jag mig som fasen på allt jävla daltande. Folk som aldrig annars bryr sig om hur jag mår nästan flyger på mig för att försäkra sig om min hälsa, om jag vill ha något att dricka, om jag vill ha en filt eftersom det bara är 20 grader ute, en stol att sitta på kanske? Jag är gravid, inte handikappad eller utvecklingsstörd, jag fixar själv om jag behöver, tack.

Men annars börjar jag faktiskt vänja mig vid att vara gravid, fasar lite för kommande arbetsvecka bara. Nu syns det tydligt att jag är gravid vilket det inte gjorde innan semestern så nu kommer väl alla tanter på jobbet gå i spinn över kommande bebis, de kommer säkert också att dra alla förlossningshistorier och graviditetskrämpor de själva varit med om (det gör de alltid när någon kollega är på smällen) oavsett om man orkar lyssna eller ej.

Irriterad och folkilsk, javisst!

Fick spelet på en kollega som hävdade att hon aldrig hört talas om en grej som jag förklarade för henne i två timmar strax innan semester (som är allt för långt borta redan). Visst hon är trög men det är inte värt att jaga upp sig så.

Spyr också på alla frågor om jag känner sparkar, vad barnet ska heta, hur "jag" mår osv. (Gud vad jag tjatar om detta, förlåt.)

Blir arg bara jag läser mail som jag uppfattar har kort eller tråkig ton haha. Borde nog försöka bli sjukskriven så fort som möjligt, för allas skull.

Är bara i v 25 än så länge...

Börjar fasa för hur det kommer att bli när de fysiska förändringarna/begränsningarna blir mer påtagliga. Redan nu drar jag mig för längre promenader och det känns av i slutet på dagen om jag inte får sittplats på bussen eller tunnelbanan.

Har ni tips på hur man på ett smidigt sätt bemöter alltför personliga frågor av typen: har du gått upp i vikt, kräks du mycket, samlar du på dig vätska?

Är en person med hög integritet både fysiskt och psykiskt och har verkligen ingen lust att diskutera liknande frågor över fikabordet. Ofta handlar det ju om att personen som frågar mest vill få chansen att berätta om sin egen graviditet och krämporna som kom med den men det är verkligen spytrist, vill mycket hellre höra om de andra kollegornas utekvällar med allt roligt som händer då (jag lever lite genom andra just nu tror jag).

Grattis till dagens minst konstruktiva inlägg!

Så det är bara att bita ihop och le på ytan menar du? Man får absoluuuuuuut inte klaga?

Jag är en av dem som kämpat i åratal för att bli gravid (sju år närmare bestämt) med missfall och ivf:er och tycker ändå att det är typiskt värdelöst att vara gravid. Nej det har tyvärr inte blivit direkt bättre nu längre fram i graviditeten heller. Att bli stor och otymplig har inte direkt gjort att jag känner mig gladare.

Men inte ens på ett internetforum får man klaga över detta utan att det kommer någon moraltant och serverar en moralkakor om att man ska vara tacksam.