Pappa avliden

Hej, jag beklagar sorgen och lider med dig. Jag var 26 när min mamma gick bort i cancer för drygt ett år sedan. Tog ungefär ett år innan jag kunde tänka på annat. Det är en tragedi att förlora en förälder trots att man är vuxen. En liten tröst för mig har varit att hon iaf inte lider nu. Det är bara vi som är kvar som gör det. Förstår vad du menar med skuldkänslor och dåligt samvete. Jag har oxå känt det och mina syskon oxå. Typ vrf pratade vi inte mer? Varför var jag inte snällare? Varför spenderade jag inte mer tid med henne? Jag var t o m ledsen för att jag inte stöttade henne mer när jag var fem år gammal och hon skiljde sig och hennes mamma dog. Spelar nog ingen roll vad man gjort eller hur mkt man funnits där, för det kommer ändå alltid kännas som att man kunde gjort och varit mer. Men jag har släppt det nu. Jag vet att hon visste hur mkt jag älskade henne och jag vet att hon var stolt över mig. Tror säkert att du kan säga detsamma om din pappa även om det kan vara svårt att se det just nu.

Ge det bara tid. Var förberedd på att må dåligt det närmsta året men var snäll mot dig själv. Tillåt dig att sörja och förlåt dig själv för det du inte hann med. Lev ditt liv som du tror att han hade velat. Blicka framåt och sök lyckan. Ta det bra du fått av din pappa och sprid det vidare till andra.

Beklagar sorgen <3 Jag förlorade min pappa när jag var 25 år... Sorgen är något man får leva med :( Det första året är jobbigast, sen blir det sakta bättre... Idag är jag över 40, men stunder av sorg kommer över mig en idag... Men då är det mer över hur mycket han missade med barnbarn osv :(

Ja jag hade också mycket ångest... Min pappa dog utomlands.. Dom firade mamma som fyllde 50... När dom åkte fick mamma en kram och önska grattis och trevlig resa... Men jag mins inte om jag gav min pappa en kram... Det var något som följde mig... Jag tror inte att man bara dör och är borta... Jag tror att det fins något efter... Vad vet jag inte, men för mig blev/är min pappa en liten skyddsängel :) Han kom i mina drömmar tre gånger det första året... Sista kom han och sa farväl och gav mig en kram... Efter det kunde jag släppa ångesten och känna att pappa viste vad jag kände <3

Din pappa älskade dig och han vet att du älskade honom. Du var med honom hela vägen. Det ända du kan göra nu är att låta tiden gå och minas alla roliga stunder, kram <3

Usch jag beklagar verkligen! Får man fråga vad han dog av?
Jag tror också det finns någonting mer, det känns så!

Det är bra :) Sorgen blir lättare då. Och om man är öppen för det kommer man få lite tecken här och var. Kommer ihåg när jag var i Mexiko så hade en av dom som uppträda precis liknande händer som min pappa... Då blev jag lite ledsen och kollade ner i knät... Helt plötsligt får jag en keps i knät... Många skulle säga jaja, dom slängde ju ut kepsar.. Jag blev varm i hjärtat och viskade tack pappa <3

Han dog i hjärtinfarkt :( 53år...

Det är viktigt att våga sörja... Men också låta sig vara glad.. Alla har sitt sätt att sörja och det finns inga rätt eller fel.

Nemen! Vad roligt :) Sånadär småsaker som gör att man blir varm och nästan tårögd. Jag mår ändå relativt bra nu, men jag tror att det kommer slå till på begravningen :/ Får minnas de bra tiderna och tänka att han faktiskt var sjuk. Han sa många gånger att det vore skönt att slippa från all misär, så jag lever på den tanken nu, att han i alla fall slipper ha ont och vi slipper se honom lida. Alla ska vi ju dö någon gång, så är det ju.

Var din pappa sjuk innan eller kom det plötsligt?

Skönt att du mår ok nu, men det kommer komma och gå. Och som du säger han slipper att lida, det är det viktiga <3. Man vet aldrig när livet är slut, därför är det viktigt att leva här och nu. Umgås med sina nära och kära <3

Han fick sin första infarkt när han var runt 40... Men det var inget som varnade när han åkte... :(

Tack så himla mycket för omtanken, gulligt av dig!

Usch då :(! Pappa har också fått en hjärtinfarkt men det var en mindre lyckligtvis. Men han har haft diabetes, dubbelsidig lunginflammation, diverse infektioner som drar ner immunförsvaret osv. Detta tar ju också på psyket något extremt :/ han kunde till slut inte svälja själv, och när de sa att enda sättet han kan överleva är via dropp förstod vi att det inte kommer gå, man kan ju inte leva så resten av livet :( inte kunde han prata riktigt ordentligt heller och inte röra ena armen och ena benet. Hemskt! Jag var ju i alla fall förberedd eftersom att han var så dålig, så det var ju skönt det. Kom inte som en chock i alla fall.

Oj, ja det är inge kul att få sista tiden i livet så :( Tur att han inte var ensam, tur att han hade en dotter som bryr dig <3 Skönt att du kunde få förbereda dig lite, om man nu kan det... Beklagar verkligen... Men nu lever han vidare genom dig <3 Ta hand om dig och låt dig sörja på ditt sett <3