Marsbebis 2016
Frida Li skrev 2015-12-02 22:06:57 följande:
Ja!! Fick min graviditetspenning beviljad! Tog en vecka bara att få besked! Glad förskollärare!
Inlägg från: Carabellis kusp
|
-
Vad bra! Hur många procent?
-
Usch, det låter kämpigt! Har du haft en lugnare helg i alla fall?Elenic skrev 2015-12-07 09:24:39 följande:
Skriver under på att känna mig höggravid.. Är i 25+0 idag (BM besök senare i eftermiddag) och jag börjar redan att tycka att det här är outhärdligt. Har så ont i fogarna att jag inte kan sova (legat vaken sedan 04...), magen trycker upp mot revbenen så att det känns som att lungorna inte får plats, kroppen känns tung och otymplig, får sammandragningar så fort jag böjer mig framåt. etc. etc. Fattar inte hur jag ska stå ut i 15 veckor till...
Ang din bäckensmärta; börjar det inte bli befogat med en liten sjukskrivning så att du kan ta igen dig? -
Jag tycker inte du är överkänslig, men alla män är nog olika. Jag läste Alex schulman gav amanda frukost på sängen varje dag under hela graviditeten; inget behov hos mig som är morgonpigg och hatar kladd med mat. Dock kan jag förstå att du blir ledsen av att inte få extra uppmärksamhet eller förståelse på någon front som det låter...Smilla80 skrev 2015-12-07 21:59:14 följande:
Blir lite fundersam när jag läser mycket om blivande pappor som masserar sin gravida frus fötter, pysslar om dem lite extra, pressar apelsinjuice åt dem och åker iväg och köper cravingmat sent på kvällen osv... Gör era män det? Min man skulle ALDRIG få för sig att göra någonting sådant för mig. Idag efter en hel dags jobb och sedan timmar på stan kom jag hem sent med bla tre svintunga matkassar, jag sa att jag hade mkt sammandragningar för jag lyft dem in i bilen och var trött, slut och urhungrig efter att ha haft det allmänt körigt. Han lyfte in kassarna från bilen när jag bad honom såklart, men sen lät han mig inte sitta ner och vila o äta utan jag skulle packa in maten först... Alltså, jag packar gärna in maten - men varför inte bara ett enda litet ord av omtanke - typ "orkar du packa in maten efter allt detta, eller behöver du ha i dig lite mat först? Har du sammandragningar? Ja men sätt dig ner och vila nu gumman!" Eller något liknande... Ja, ni fattar. Då hade det varit lättare för mig att vara stark, känt att tack för omtanken men jag fixar detta! Förstår ni hur jag menar? Istället börjar han bara prata om hur mkt han haft o allt han gjort. Men han är ju inte gravid!! Blir så ledsen, var bara tvungen att skriva av mig. Han tar mkt ansvar för hem o barn, men jag skulle så gärna bara vilja få den där lilla extra kramen, klappen eller omtänksamma ordet... Att man får känna sig lite speciell, att han är stolt över att man bär hans barn. Ni vet, det där man kan se i en blick utan att ett ord ens behöver sägas... Bad honom i morse att under hela dagen skicka ett enda sms för att visa att han är rädd om mig, och kanske tala om för mig att han gläds lite tillsammans med mig åt den här graviditeten. Tror ni det har kommit något sms? Inte då. Är jag överkänslig? :(
kanske vore det bra att vara öppen och blotta dina känslor lite för maken? Man är ju lite skörare som gravid i allmänhet och du kämpar ju som sjutton!
Inga bra råd till dig, men känner ibland själv ett behov av att vara ynklig och bli lite klappad på axeln. Jag påminner min man om att jag gillar paket ibland, så får jag ett och sedan inget mer... Känns så trist att kräva omtanke liksom... -
För min del så fick jag dels bristningar i tillväxtsspurten och även av viktuppgång senare, men inte ett enda streck under graviditeten, så håll modet uppe...! Det bästa med bristningar är att de inte går att göra nåt åt, så det är ju bara att vänta och se.Tessie83 skrev 2015-12-09 19:41:13 följande:
Själv smörjer jag in med mandelolja varje kväll. Vet inte om det hjälper men är ju mysigt. Växte otroligt fort när jag var runt 14-15 år så fick då massa bristningar på insidan av lår, så hoppas inte att jag även får det nu på magen. Tror inte mamma fick så mycket bristningar under sina graviditeter iaf.
Ha det gott nu alla <3
-
Vilken otroligt tuff upplevelse! Jag förstår verkligen att det som hände på bb sophia väcker hemska tankar. Och jag antar att folk ofta slänger ur sig att det ju gick bra för er i slutändan? Det är ju bara delvis sant när det skapat ett sånt otroligt trauma.CatEyes skrev 2015-12-10 23:13:18 följande:
Ja, hoppas att det blir klart snart, så man kan andas ut.
Jag födde vaginalt (var fruktansvärt). Det har varit mycket prat med läkare om första förlossningen, skit jobbigt psykiskt att prata om det. Bryter ihop så fort jag börjar läsa min journal.
Om ni har läst om mamman som dog på BB Sophia så var min förlossning ungefär så där, förutom att jag bara svimmade och inte fick hjärtstopp som den mamman.
Är jätte rädd för snitt också men är mest rädd för komplikationer med vaginalt, vågar inte riskera att det händer igen.
låter som att du fått bra hjälp och stöd ändå?
Jag tycker mig ha förstått att riskerna vid planerat snitt är ytterst små, så även jag också tycker att det är läskigt, så är det ju verkligen ett rutiningrepp. Det hävdas av vissa att det för barnet är ännu säkrare än vaginal förlossning. Om du inte redan sett nåt klipp på hur det går till, så är det kanske bäst att hoppa över det dock; jag såg när gudrun Schyman föder i en mycket detaljerad film innan jag skulle föda och tror inte det var så smart
-
Vi har alla våra dagar när allt känns tungt och då är det ju bra att kunna pysa lite här i gruppen, eftersom det finns mycket förståelse att hämta.Elenic skrev 2015-12-14 16:25:15 följande:
Bläääääääää. Urdålig dag idag. Verkligen. Är bara trött, uschig, känner mig stor och tung och bläig. Sådär så att jag nästan är på gränsen att fundera på om det här med bebis var en så bra idé egentligen...
Allt handlar väl mest egentligen om att jag blev grymt irriterad på maken idag. Vilket egentligen är orättvist, då han på sista tiden verkligen varit en klippa och steppat upp ordentligt när det gäller stöd hemma och med barnen, låtit mig vila mer osv. Så egentligen var det jättelarvigt att bli så sur på honom för en småsak (Kort story: Han vill köpa en ny teknikpryl att ha på sitt nya jobb, då abonnemanget står på mig måste jag då ta mig in till city och signera avtalet den här veckan och jag har inte TID och inte lust att sitta i bilköer för att han ska köpa en ny leksak som jag tycker är helt onödig och jag skulle önska att han istället brydde sig om att köpa saker till bebisen och gjorde fint hemma I vårt hem istället för att bara tänka på hans nya jobb. Typ.) Så egentligen fattar jag ju att det bara är jag som är gravidjobbig, fast jag tycker att han kunde visa lite mer hänsyn och tänka efter också och inte bara gå all in på sina behov. Men jag ORKAR bara inte lyfta mig över sakfrågan och vara snäll och trevlig. Och därför sitter jag nu kvar på jobbet och jobbar trots att jag är megatrött och vill åka hem men jag vet att jag kommer bete mig mindre bra och inte göra en trevlig kväll om jag åker hem så jag struntar i det. Typ.
I övrigt börjar jag känna mig klart färdig för semester.. Jobbar den här veckan ut och sen leeeeedigt. Lovely! Sover så dåligt och känner mig så ur form, skulle lätt klara att bara ligga på soffan och glo på Netflix i en vecka. (Och de som känner mig vet att det INTE är mitt normalstadie.)
Är också glad över att jag ska till sjukgymnasten för foglossningen nu på fredag. Det börjar göra rejält ont och idag när jag var och skulle köra spinning (enda träningen som funkat på sista tiden) så kände jag att inte ens det fungerar längre. Hoppas på att kunna få vattengympa hos sjukgymnasten. Och akupunktur och massage och naprapati. Anything!
Har också börjat oroa mig massor för liten. Har haft en lite för intensiv period med mycket konserter/scentid och haft mycket sammandragningar och stenhård mage. Har börjat noja om att jag känner mindre/svagare fosterrörelser (vilket mycket väl kan vara att jag inte har tid att känna efter...), och också börjat noja för Downs, missbildningar och annat mindre kul. Vore så skönt att bara kunna titta in och se att allt är fint och ok och att allt blir bra. Vill vara veta att allt blir bra, på alla sätt, typ.
Kanske ska åka hem ändå och be om en bamsekram... ;)
Kram på er som orkade lyssna!
De flesta missbildningar ses ju på RUL, så försök släppa de där tankarna. Jag är inne i oro över hjärtat igen eftersom jag var hos bm idag och hon tyckte att hjärtat stannade till för att sedan slå fortare igen, vilket tydligen är helt normalt, men eftersom den gamla breda nackspalten spökar i mitt huvud bestämde vi ändå att ett hjärt-UL ska göras.
-
Idag hade min man och dotter roat sig med en tur till lindex för att lätta upp vabbandet. De köpte ett set med kläder till bebisen. Känns så himla overkligt att se de där kläderna; kan fortfarande inte känna mig minsta som en blivande tvåbarnsmor. Är då rädd att bebisen ska dö och att jag ska stå där med massor av kläder. Fruktansvärd känsla! Ska vara hemma med dottern imorgon hela dagen, det blir så jobbigt med alla tanker jag inte kan mota bort.
Cateys, skönt med ditt snitt! Det är bra att de tar dig på allvar.
NellieMeja; det är segt att vara i tredje trimetern! Unna dig lite lyx om du kan; fotvård, frisör, tandhygienist (kanske inte så lyxigt, är väl yrkesskadad), nya doftljus, fin musik och riktigt god mat. Bäst att skämma bort sig själv innan man blir mänsklig napp, hehe.
Läste idag att bb sophia får kritik av IVO för brister i riskbedömning av den kvinnan som dog där. Hon hade inte heller fått rätt rådgivning på mvc angående risker vilket gjorde att hon valde "fel" klinik. -
Jag tvingade mig till lindex själv nu när det är 20% och lyckades köpa 2 bodies och 2 byxor, ivrigt påhejad av dottern. Det känns bra! Sa till min man i morse att det känns faktiskt som att vi är fyra i familjen på nåt sätt och så känns det.Elenic skrev 2015-12-19 13:57:48 följande:
Förstår dig helt och fullt med känslorna. Vågar inte heller ta ut glädjen och märker att jag inte boar alls. Tre månader kvar och vi har helt klart inte gjort oss redo på något sätt för bebis. Varesig mentalt eller praktiskt. Hur ska man kunna vända de här tankarna?
Såg också nyheterna om Sophia.. Är glad för att jag valt att föda på DS igen, även om det kanske inte är "inne" eller "flashigt". Känns tryggt helt enkelt. (Även om jag, som haft väldigt bra förlossningar, ändå börjar fasa en hel del för just förlossningen. Mest för att jag är rädd för att något ska gå fel...)
När har du BF? Jag ska ju också föda på ds, vi kanske blir grannar
-
Jag har kvar vagn från när dotter var liten. Annars hade jag garanterat inte köpt nån än...!Reflexen skrev 2015-12-19 21:01:03 följande:
Jag har också de där problemen med att våga/kunna tro på att det verkligen kommer en liten om tre månader. Konstigt egentligen, för bäbisen är mer än välkommen och planerad!
Vi har tex inte köpt vagn ännu.. Har alla ni gjort det?
Jag tror att min känsla av overklighet faktiskt beror på vår oro för sjukt barn i graviditetens början i kombination med att jag blev gravid så lätt med BF i mars som jag tycker är perfekta månaden... Det kan liksom inte gå så bra. Varför skulle just vi få precis som vi önskat? Ologiskt, och så kom smällen med vårt kub test osv... Men jag försöker tänka att jag lever väl och inget jag gör nu skulle göra bebisen sjuk eller ännu värre... -
Skönt att kunna lyfta och vädra dessa jobbiga känslor dock! Inget man svarar svägerskan på släktmiddagen som frågar hur man mårReflexen skrev 2015-12-20 00:51:55 följande:
Min oro/overklighetskänsla beror nog på att jag knappt kan tro att just vi ska ha sån tur att det ska bli lika bra som m dottern en gång till. Lite som du alltså, Carabellis!
Den första tiden var jag mycket orolig över missfall, eftersom jag hade tre mf på raken innan denna grav. Den oron känns dock som om jag har släppt nu när jag kommit så långt.
. Då upprepar jag bara morskt att jag mår fint sånär som som på halsbränna vilket jag kuperar mes omeprazol... Hjälper dock lite att alla andra är så säkra på att allt är bra! Särskilt min dotter 
hon pratar på om hur Elsa kommer vara och att hon inte får kasta soffkuddar på golvet (vi har inte sagt Elsa, det är hennes idé och hon har fått med sig maken, hehe