Hej!
Tyvärr har även jag hittat hit.
För drygt 5 veckor sedan förlorade vi vår lille kille i v37 (inga hjärtslag fanns på en kontroll).
Mitt avslag har slutat, jag har fått min första mens och mensens sista dag var igår.
Vi bestämde redan på BB att vi ville försöka igen. Men jag är sjukt nervös, tänk om det slutar på samma sätt igen?
Det är drygt 5 veckor för oss nu också förresten. Den 11 juni fick vi reda på att hjärtat slutat slå och den 13e föddes vår lilla flicka.
Kram på dig!
Hej Stokke!
Jag är så ledsen för er skull! Grattis till er lilla son dock! Vet ni någon orsak?
Det går ju inte att undgå att man kommer ha oron där under hela nästa graviditet. Min läkare sa dock en sak som lugnade mig: "en sån här sak händer aldrig två gånger" Han är en erfaren läkare som (tyvärr) varit med om många föräldrar som måste gå igenom en sådan här sak och han har aldrig varit med om att det drabbar någon två gånger. Så försök ha med er det och försök njut så mycket det bara går nästa gång ni blir gravida. Lättare sagt än gjort, jag vet. Men! Alternativet, att inte försöka igen, är ju egentligen inget alternativ. Vi får stötta varandra!
Hej!
Oj vad ni har varit med om mycket på kort tid.
Beklagar det ni gått igenom.
Önskar er lycka till!
När han föddes vägde han 1080g å va 33,5 cm lång. Idag väger han 5520g å är 55,4 cm lång :)
Just nu går ja hos psykolog på vc för att kunna bearbeta allt som hänt under året.
De e jätte hemskt men de finns liksom ljus i tunneln. :) Å de kan gå fort att bli gravid igen :)
Vad skönt, Sara, att nu fick positiva besked!
Ja, jag tycker själv att jag redan nu efter en månad har kommit ganska långt. Har börjat träffa vänner igen och kan faktiskt skratta en hel del med dem. Jag och sambon har också varit iväg på en resa några dagar och det var himla skönt att komma iväg och se annat och tänka på annat. Bara vetskapen om att det kan kännas okej och att det i framtiden kommer komma dagar av lycka gör att nuet också känns bättre. Sen kommer det stunder då jag känner att jag inte orkar, av ren förtvivlan och i de stunderna glömmer jag bort att det också finns ljusa stunder och att det kommer komma flera sådana. Bävar lite inför hösten dock, när sommarljuset försvinner och den sedvanliga höstdeppen infaller i samband med mörkret. Tror det faktum att det är sommar, ljust, varmt och att folk är lediga, gör allt lite lättare just nu.
Jag pluggar just nu, har en termin kvar på min utbildning och hade planer på att läsa en annan kurs på distans i höst. Vet ännu inte hur jag ska göra nu men det lutar mot att läsa kursen på distans ändå. Då kan jag ha dåliga dagar där jag inte orkar upp ur sängen samtidigt som jag också kan fokusera på att må bra, ta långa promenader och plugga hemifrån. Även om det kommer kännas ledsamt att göra det, då meningen var att jag skulle göra det samtidigt som både jag och min sambo var hemma med vårat barn. Min gamla arbetsplats har dock visat sitt stöd och jag funderar på att också kanske försöka jobba lite i höst, för att komma hemifrån ibland också. Jobbet kräver dock att man har mycket energi och mår någorlunda bra då det är ett serviceyrke där man inte har mycket utrymme till att ha "en dålig dag". Önskar faktiskt att jag hade haft en jobb där jag trivts bra och dit jag kunde komma och vara mig själv, då jag tror att det, som du skriver, kan vara bra att komma tillbaka ut i arbetet och ha något att "distrahera" sig med. Att komma tillbaka till ytterligare en del av livet och vardagen.
Jag väntar fortfarande på att avslaget ska lägga sig så jag kan komma igång med menscykeln osv. Har flera gånger trott att det försvunnit men så, helt plötsligt, är det tillbaka. Tröttsamt...
Jag är ledsen att du också varit med om samma grymhet som oss Stokke. Jag kommer som du vara orolig i nästa graviditet MEN jag försöker tänka att det kommer att gå bra nästa gång och det är väldigt ovanligt att man är med om samma sak 2 gånger. Alla jag har läst om (man blir ju helt google tokigt..) som har mist 2 barn efter varandra så har det oftast berott på något, sjukdom hos barnet eller mamman eller liknande. Som sagt, det ä ju väldigt ovanligt men det betyder ju inte att man kommer vara mindre orolig.
Jag kände på mig från första början att något var fel och dagen då jag skulle in på rutin kontroll hos barnmorskan ringde jag min mamma innan och sa -Vad gör jag om dom inte hittar hjärtljuden denna gång? Jag hade tänkt på just det med hjärtljuden, att dom inte skulle hitta dom. Så blev det också. Jag kom in själv och fick åka in på BB själv. Jag ringde och var helt hysterisk till min man som var nästan 10 mil bort på jobb. Han fick köra väldigt olagligt in till sjukhuset. Jag fick beskedet innan han hade kommit in på rummet. Efter alla provtagningar åkte vi hem och grät hela natten. Morgonen därefter åkte vi in. Jag började få värkar vid klockan 10 utav mig själv och tyckte det gick rätt bra. Jag valde bort bedövning eftersom jag kände att jag kunde klara det. Tillsaken hör att jag hatar sprutor så jag ville helst inte ta något i ryggen även om det hade varit bra. En halvtimma innan hon föddes ångrade jag mig.. Men förlossningen tog 2 & 1/2 timma från första värken så jag tyckte att i det stora hela gick bra.
Jag jobbar också med mycket återkommande kunder och ska försöka få vara sjukskriven någon vecka till. Jag planerar att gå tillbaka i mitten på augusti men inte på heltid. Då har jag varit hemma i 4 månader ungefär.