Min fru tar aldrig initiativ till sex
Vi har varit tillsammans i snart 8 år. Under det första året var det som det brukar i ett nytt förhållande, spännande, sexigt, eggande, nyfiket och hungrigt. Vi hade sex ganska ofta, jag var tillfredsställd och fick uppfattningen om att hon var det också.
Vi blev gravida, sexlusten hos henne minskade. Inga problem, jag förstod såklart och ställde inga krav. Det gick 1,5 år och vår son hade blivit halvåret. Jag tog initiativet till att prata om vårt då obefintliga sexliv och förklarade min önskan om närhet, lekfullhet och ömhet. Fick svaret att hon inte hade lust, han ammade och jag förstod. Var tålmodig. Det hände att jag blev sexuellt frustrerad och bad om en avrukning då och då. Kände mig tjatig och mådde alltid dåligt efteråt, lovade mig själv att aldrig göra så igen. Gjorde det igen, kände mig som en dålig människa och man.
När sonen blev 4 år fick jag nog. Vi pratade ut på mitt initiativ, jag förklarade att jag behövde den närheten, känna mig åtråvärd, sexig, eftertraktad och älskad. Stundvis blev det bättre men det kändes aldrig som om hon ville, hon tog aldrig initiativ. Det var alltid jag som fick "jobba på det". Ge ryggmassage, flörta och ge inviter.
Sonen är nu inne på sitt sjätte år och det har inte blivit någon skillnad. Hon vet precis hur jag känner. Det var så längesedan jag kände att hon "vill ha mig", se på mig med glöd i ögonen som man kan göra när man är kåt och verkligen vill ha sex. Att ha sex, oavsett om det gäller samlag eller en lekfull avsugning känns alltid som en uppgift snarare än en kärleksgest för henne. Bara något hon går med på.
Jag är en väldigt fysisk person, kramas och kysser gärna. Ger ofta ryggmassage och bekräftar med fysisk beröring och komplimanger. Ser helt ok ut och tränar för att hålla kroppen i trimm. Jag har gått från att ha bra självförtroende till att ifrågasätta allt med mig själv. Jag känner mig oattraktiv och oönskad av den jag älskar mest.
Det som gör mest ont är att jag aldrig lyckas få reda på hur hon verkligen känner. Hennes svar har alltid varit undanflykter såsom "jag är stressad över att sonen börjat på dagis", "Det är mycket på jobbet just nu", jag är orolig över x" etc.
Hade hon sagt, "Jag har inget behov av sex, det är inget jag prioriterar och mår bra av, jag vill inte". Då hade jag kunnat ta ett beslut utifrån det, hitta en kompromiss och sluta hoppas på att det ska "gå över" eller bli bättre.
Finns där någon med liknande erfarenhet som har tips på vad jag/vi kan göra?