Alltså jag fattar inte. Var med vid ett svårt trauma för flera månader sedan där jag förlorade någon som jag älskade. En syster. Men även om tiden går så ser jag bara själva händelseförloppet framför mig... Den döda kroppen osv.
Tar man sig nånsin ur sånt?
Innan var jag en människa med jobb, fritid osv....
Nu, inget av det.
Går sånt här över eller blir man galen??
Har du sökt hjälp&stöd för detta? För att kunna bearbeta det?
Jag beklagar din sorg. Var med om något liknade för några år sedan. Sorgearbetet är svårt och man kan behöva hjälp att orka gå vidare. Jag insåg efter några månader att jag inte klarade att hantera allt det förfärliga på egen hand. Min hjärna hade också fastnat och jag återkom ständigt till alla förfärliga bilder. När jag pratade med mina vänner höll jag tillbaka min egen sorg för de sörjde ju också. Träffade en psykolog några gånger och tack vare honom kunde jag komma vidare. Det var så skönt att prata med någon som inte brydde sig om att jag grät, var arg och förtvivlad. Så, TS, sök hjälp så kommer du så småningom att må bättre.