• misscarolina

    Ofrivilligt barnlös med kris i relationen? Är jag ensam?

    Hej på er!
    Jag vill veta om någon känner igen sig i mina problem, och om någon har råd och tips på en lösning.

    Jag och min pojkvän har varit tillsammans i åtta år. Vi har försökt att skaffa barn i ca 6år. För 5år sedan fick jag ett missfall i v11. Sedan dess har jag inte blivit gravid. 

    Först nu har vi kontaktat vården och påbörjat en utredning. Tyvärr känner jag nästan att det är försent! Jag känner att relationen tagit stryk av hela vår situation. Att känna spontan passion är omöjligt för mig. Men han säger sig vara nöjd med samlivet. Vi har en i övrigt bra relation. Vi bråkar ytterst sällan. Men som sagt, passionen är borta. Ärligt talat har vi haft problem redan innan, och jag misstänker att utredningen kommer att visa att vi är fullt friska, och att barnlösheten kommer av att vi bara har haft sex ca 1-2 gånger i månaden. Han har inte behöv av mer. Jag tar alltid initiativet, har en mycket stark lust. 

    Hur har ni andra gjort för att behålla gnistan mitt i barnskapar-kaoset? Hur ofta har ni haft sex då ni försökt få barn? Är det försent, och hur ska jag göra för att få honom att inse att det är ett problem på riktigt?

    Många frågor här inser jag :) Mest av allt vill jag bara höra hur andra ser på dessa problem.
  • Svar på tråden Ofrivilligt barnlös med kris i relationen? Är jag ensam?
  • misscarolina
    Cyanea skrev 2015-05-31 20:29:41 följande:

    Ursäkta redan lång text, jag bara känner så med dig och vill verkligen hjälpa. Några tips från mig: 1. Ha lite tilltro till vården åtminstone till en början. Våra chanser på egen hand är nästan noll men på fyra återföranden (1 ET och 3 FET) har de lyckats göra oss gravida två (!!!) gånger (ett MF tyvärr). 2. Har ni en bra, stabil relation ska ni kunna prata om det mesta. Kanske behöver ni komma överens om hur djupt era samtal får lov att gå för att ingen ska bli överkörd och kränkt, men annars tror jag att det är viktigt att få ur sig allt som ligger och pyr inombords. 3. Ta hand om varandra.

    Jag tror inte att det är för sent. Jag tror absolut att ni kan vända det här, om ni båda är villiga att jobba. Han kanske har det bra, men han måste också förstå att du kanske inte har det. Det ska räcka att du berättar för honom att det är ett problem för dig, han måste ta det på allvar. Kanske är han rädd för samma som min man, att det är hans fel och att han sviker dig genom det? 

    Berätta gärna hur det går!!! Lycka till! 


    Tack för ditt svar! Jag ska tänka på det du tipsat mig om. Jag ska ha tålamod och ge vården en chans även om allt känns väldigt tungt just nu. Återkommer om hur det gått :)
  • misscarolina

    Uppdatering :)

    Min man och jag har varit och fått våra första provsvar idag. Han har gett sädesprover och blodprov, och jag har gett urin och blod. 

    Min man var nog oroligare än han vågade erkänna, och det var en lättnad för oss båda när vi fick veta att "inga hinder fanns". Så allt bra där.

    Mina prover såg väl oxå bra ut antar jag. Jag är ju helt frisk i övrigt, och mina blodvärden var bra. Det fanns även spår av att jag under den månaden hade haft en fungerande ägglossning (om jag förstod läkaren rätt). So far so good!

    Jag fick även göra en gynundersökning med ultraljud. Där såg läkaren det som visst kallas för PCO, alltså äggblåsor (om jag förstod det rätt). Vet inte hur jag ska tolka det här, men han sa att det kan vara ett tecken på att min ägglossning inte fungerar som den ska, men att det inte behöver betyda det. Många kvinnor har visst detta utan att det är ett problem. MEN, jag är såklart ändå orolig.

    De ska även göra en titthålsoperation på mig i höst, för att undersöka om jag har endometrios och om mina äggledare har fri passage.

    Jag gissar att jag har endometrios, men att det största problemet för oss ändå är att vi rätt sällan har haft sex de senaste åren, ihop med att min menscykel är på 34 dagar. Alltså får jag ägglossning mer sällan än genomsnittet. 

    Nä fy! Jag känner mig rädd, och förvirrad. Och jag hatar att vara på sjukhus. Hela den här situationen gör att jag känner mig som ett avels-sto som det ska grävas och undersökas i. Om det här ändå hade hänt tidigare i vår relation, då hade jag kanske haft mer energi och kämparglöd. Nu känner jag mig bara ledsen, och som att jag vill fly! 

    Min största rädsla är att vi ska gå ifrån varandra, och att jag inte kommer att hitta någon ny förrens allt är försent. Samtidigt, hur bra är det att skaffa barn när relationen bara är vänskaplig och sex något jobbigt. Jag upplever det iallafall som att han tycker att det är jobbigt. Han har aldrig gillat sex lika mycket som jag. Jag känner mig fruktansvärt frustrerad över detta och hur ska det då gå i vår relation om vi får barn?!

    Så mycket att fundera på. Förlåt för min långa utläggning, men jag känner mig bara så ensam och orolig just nu.

  • misscarolina
    Bullen2015 skrev 2015-06-08 13:50:46 följande:

    Skönt att det är på G iallafall!!! Ja det blir jobbigt när allt tillslut handlar om bebisgöra.. Vad hade du i TSH?


    Ingen aning vad TSH är och vad jag hade, men de sa att det såg bra ut och att det fanns tecken på att jag haft ägglossning den månaden som jag lämnade provet på. Jag ska lämna lite fler blodprover, en gång varje månad då det är förväntad tid för ägglossning. :)
  • misscarolina
    FideIi skrev 2015-07-07 10:36:37 följande:

    Hej ts!

    Jag vill bara säga att du inte är ensam, befinner mig i en liknande situation. Har försökt få barn i drygt 3 år, blev utredd efter 1 år och fick då veta att allt såg ok ut, min sambo har lite lägre spermievärden kring gränsvärdena men då jag hade så mycket ägg så ville de att vi skulle fortsätta på egen hand. Vårt stora problem har varit det samma som ert, vi har sex max 1 gång i månaden. Jag är övertygad om att det också har påverkat att vi inte har blivit gravida, tillsammans med min sambos spermievärden. Men det går ju inte heller att tvinga fram lusten, mitt fall är det samma som ditt, min sambos lust är lägre än min. Jag lyssnade på ett tag sedan på en podd om just göra-barn-sex, rfsus "sexpodden" där Jenny Strömstedt berättade om just detta (hon har också varit ofrivilligt barnlös). Den kan varmt rekommenderas!

    I annat fall så har jag nog inga andra bra råd än att det kanske inte är så konstigt att lust och passion tar stryk just nu i detta. Lust dör ju av tvång, och det blir ju lätt lite tvångsmässigt när man längtar efter barn. Jag tycker det låter positivt att ni i övrigt har en stabil relation, och att ni kanske får acceptera att det just nu är lite mindre passionerat. Jag tycker tipsen som kloka Cyanea ger ovan är jättebra! Försök göra saker bara ni två, spa, resor, middagar i den mån ni har råd och kan. Ägna er åt relationen och åt varandra.

    Försök också fokusera på det positiva hittills, de har inte hittat några stora fel på er! Att ha pco-äggstockar kan t o m vara positivt i sammanhanget då det brukar ge bättre resultat vid en en ivf, och att man också är fertil högre upp i åldern. Likaså brukar man anse att längre menscykel ger bättre förutsättningar. Och du har varit gravid tidigare, det är ett jättegott tecken!

    Jag tror inte alls det är försent för er relation, tvärtom låter det för mig normalt, det ni befinner er i. Och på något sätt kommer ni ta er ut på andra sidan, och vi med hoppas jag. Om ni tillåter er att prata om det som sker, så tror jag att relationen t o m blir starkare än vad den hade varit annars. Det är jag övertygad om när det gäller mig och min sambo.

    Lycka till! Håller tummarna för er!


    Hej och tack för ditt fina svar!

    Konstigt hur mycket bättre saker kan kännas när man får veta att man inte är ensam i sin kamp. Tack för tipset om podden med Jenny Srömsted. Det ska jag kolla upp!

    Jag har också tänkt att få ägglossningar och lite sex är en mycket dålig kombination. Helt klart måste jag och min man hitta vår passion, annars så kommer det inte att gå. Det här att göra saker ihop är lite av ett problem, då vi gör nästan ALLT ihop. Han umgås tyvärr inte med några andra vänner på sin fritid, utan är på så vis ganska beroende av mig. Det gör att jag känner mig instängd, och att jag längtar efter att göra saker utan honom snarare än med. Det gör mig ont att skriva så, men så är det tyvärr. Så, ett problem är kanske att en del av mig vill vidare, vill blir fri. Och den andra delen vill stanna kvar och kämpa. Just nu lyssnar jag på den sistnämda. Men vet inte hur länge jag orkar.

    Tack för dina stöttande ord! Kram och lycka till du med!
  • misscarolina
    mom2012 skrev 2015-07-07 12:49:09 följande:

    PS. Vet inte din ålder men om du verkligen är orolig över att ni ska gå ifrån varandra utan barn välj då frys in dina ägg. Om ekonomin tillåter. Då kan du befrukta dem med donator och bli ensam mamma sen. Kram o lycka till


    Hej! 
    Jag är 29. Så min biologiska klocka tickar även om jag fortfarande har några år på mig. Att frysa in mina ägg har faktiskt slagit mig. Jag måste sluta se mig som ett offer för omständigheterna och göra det jag kan, för min egen skull. 

    Och som du i ditt tidigare inlägg skrev, det krävs kamplust. Min börjar tyvärr att ta slut vilket ger mig väldigt dåligt samvete. Vi har varit tillsammans så länge, och vi älskar ju varandra. Dock är passionen ganska borta. Vi befinner oss i en stark vänskap, men inget mer. Kanske är det lika bra att separera då livet som småbarnsförälder lär vara ännu tyngre. 

    Tack för ditt svar och jag ska fortsätta kampen ett tag till. För min skull men framför allt för min älskade partners skull. Kram!
  • misscarolina

    Vi har kommit fram till att vi ska separera. Har gråtit och kramat varandra till och från i två dagar nu. Sorgen gör så jävla ont! Men jag såg ingen annan utväg.

  • misscarolina
    Sioo skrev 2015-07-28 13:17:53 följande:

    Känner igen mig/oss i din berättelse. 

    Vi har inte varit ett par i mer än två år, men ändå hunnit med en utredning som visade att allt såg bra ut. Fick ett missfall förra sommaren och efter det är det som hans sexlust är helt borta. Jag vill ofta och tar alltid initiativet även om det sällan leder till sex. Han är 15 år äldre än jag och jag börjar närma mig 35 och jag känner att tiden är emot oss. Vill vi har barn är det nu vi ska försöka. Han tänker att barn kommer om det kommer. Inte alla kan få barn säger han. Men försöker man inte kan man ju inte få barn? 

    Själv skulle jag vilja att vi försökte nu i höst och om det inte tar sig att vi återigen tar kontakt med kliniken för att ev försöka med IVF. Min barnlängtar är så stor. 

    Men varför är hans som bortblåst? Första året hade vi sex nästan daligen, nu det senaste året kan jag räkna antalet gånger på mina fingrar. Är så ledsen.... 


    Hur går det för dig/er då? Blivit bättre?
  • misscarolina
    Göteborg79 skrev 2015-07-19 21:42:38 följande:

    år relation kommer troligtvis ta slut då hon inte kan få barn och jag inte leva utan. Vi vill leva ihop men jag har inga barn sen innan så kan inte leva mitt liv utan. Hon har sen innan. Dock så kollar vi på alternativ där jag kan få barn med andra. Kanske sökande eller lesbiska.


    Oj, vad ont det måste göra i er. Hur går det för er nu då?
  • misscarolina

    Tack för ert stöd. Bor långt från min övriga släkt så jag känner mig väldigt ensam i detta. Ni får gärna komma med råd om ni varit/gått igenom en separation. För mig är det första gången.

    Men jag orkade inte vara rädd för smärtan mer. I mitt beslut ligger en önskan om att han och jag ska kunna gå vidare och finna lyckan på annat håll. Jag tror inte att han har förstått vårt problem fullt ut. Jag har nog sörjt barnlösheten mer än vad han har gjort. Och jag har ett större behov av sexuell närhet än vad han har. Jag kan inte längre leva med en känsla av att vara avvisad. Trots att han säger att han trivs i vårt förhållande, och att han älskar mig mer än någon annan på jorden, så måste jag gå nu. För jag upplever mig inte lika nöjd. Något saknas mig. Något som han inte förstår, eller nu är det i vilket fall försent. Hjärtat skriker i mig.

    Nu väntar ett vardagligt helvete. Tar en dag i taget men måste samtidigt leta ny bostad och klara av mina studier som snart börjar. Tror jag skäms lite oxå, över att jag inte fick det att funka och för att jag väljer att lämna. Men jag tror inte på martyrskap. Ingen tjänar på att jag lever ett liv jag inte vill leva. Så nu lämnar jag en trygg tillvaro för ett trångt studentrum.

    Efter regn kommer solsken. 

  • misscarolina

    Som grädde på moset så brände jag precis min lunch. Farligt att lyssna på Veronica Maggio och läsa på familjeliv samtidigt som plattan står på femman ;)

Svar på tråden Ofrivilligt barnlös med kris i relationen? Är jag ensam?