17 år och gravid. Blandade känslor.

Tråkig sits, men inte helt enkelt att bara göra abort i en handvändning. Jag tänker dock vara helt ärlig mot dig, så får du ta till dig bäst du kan.

Jag är runt 30 och kan definitivt relatera till att vara tonåring med allt var det innebär, finns inte på kartan att jag hade velat ha en 13-åring idag med en kille jag hängde ihop med i min tidiga ungdom. Har hänt en del sedan dess om man säger så... Nog för att det inte behöver vara så för alla, men att binda sig i så tidig ålder när du har så mycket mer i livet med nya förhållanden att upptäcka... Nä, jag tycker du är alldeles för ung för det ansvaret. Få förhållanden varar i din ålder. De flesta vill jobba ett tag, festa, kanske resa och leka av sig i några år innan det är dags att stadga sig och bilda familj.

Vad talar för att du vill behålla och vad säger killen?

Du kommer ju få föräldrapenning o barnbidrag på runt 5000/månad när bebisen kommit. Vi är lika gamla, jag är gravid i vecka 8. Skriv ett meddelande till mig med din kik om du vill prata närmare. Kram

Det är inte lätt att ta te beslut om abort. Jag tror att många tänker som dig, du är definitivt inte ensam! Jag blev gravid som sextonåring och beslutade mig för abort, det viktigaste och bästa beslutet jag tagit i livet hittills tror jag. 

Du behöver fråga dig: för vem behåller du barnet? Vilket liv kan du erbjuda ditt barn? 

När du skaffar familj kommer ditt barn finnas där resten av ditt liv. Därför är det ju verkligen ingen brådska, även om man kanske tycker jättemycket om barn och gärna ser sig själv som förälder. 

Ingen kan säga åt dig vad du ska göra, men eftersom du inte är myndig och inte har en egen bostad bör du verkligen lyssna på din familj. Ditt val påverkar dem i nästan lika stor utsträckning som det påverkar dig.

I nuläget är jag så lycklig att jag gjorde abort under min tonårstid. Jag hade inte kunnat resa, plugga, flytta runt och allt det där som har gjort att jag mognat och stabiliserat mig som människa de senaste åren.

Jag spenderade också två år av mitt liv med en kille jag trodde var mitt livs kärlek under gymnasiet men vi förändrades båda jättemycket under de åren och gick skilda vägar på ett mkt destruktivt sätt. Idag elva år senare är jag så mycket lyckligare med min nuvarande sambo sedan 6 år. Jag är hundra procent säker på att vad som än händer med vår relation kommer han definitivt vara en bra förälder, och den tryggheten är i min erfarenhet nästintill omöjlig att få när man är så ung.

Jag försöker inte säga "gör abort" men jag vill att du ska tänka på varför du vill behålla barnet. Och på allt som du väljer bort. 

Pojkvännen stöttar mig i vilket beslut jag än tar. Vi ska prata ordentligt i helgen om det här. Han vill inte att jag ska göra abort om jag inte vill det och han vill inte att jag ska behålla om jag inte vill det.

Att tänka här är barnet. Kan du ge det allt det behöver, och som du vill ge det?

Klart att det inte är kul med abort. Men det är heller inte rätt beslut att behålla ett barn, bara för att slippa göra abort.

Se inte bara allt "gull" med en bebis. Tänk verkligen efter för- och nackdelar. Och känn efter om det är värt, speciellt allt man ger upp.

Jag ville själv ha barn tidigt 17-18, och tyckte jag var mogen och redo för det. Nu är jag 24 och när jag ser tillbaka är jag glad att jag inte skaffade barn så tidig

Vill bara varna dig innan du åker dit att dem som jobbar där på ungdomsenheten på sös är såå hemska. Iaf när jag varit där mina 3 gånger,2 gånger har ja gjort abort där och nu 3:e gången ska ja behålla(är inte slarvig me preventinmedel utan jag har blivit gravid me spiral,p piller och p ring) men ändå har ja blivit så dåligt bemött,hon som gjorde gynundersökningen&det vaginala ultraljudet är gammal och tänker inte alls på att man ska känna sig trygg utan hon e bitter,frågade en gång om ja fick se skärmen t ultraljudet då ja fick som svar att (nä,du ska ändå göra abort) och då hade ja inte ens bestämt mig för en abort! Min kompis var med mig andra gången och då följde hon med in som stöd,hon la sin energidryck på ett bort brevid och sköterskan knuffa till den med flit och började sedan skälla ut min vän! Dem som man sen snackar med är kaxiga och ser en som en 10åring och suckar åt en och vill bara att man ska dra typ.. Försöker även pressa en till abort genom att boka abort tid "ifall man skulle ångra sig" ,sååå fult gjort! Sen kommer vi till hon som tar blodprovet eller aa stick i fingret,hon har ett eget litet rum för det,och jag som är såååå nålrädd,men att ta blodprov i armen känner jag mig jättetrygg med så jag frågade henne om hon kunde göra det istället och då suckade hon och klagade att ja var jobbig. Hon satte på sig genomskinligt förkläde o satt och gjorde blodprovet i armen (gjorde svinont vilket de aldrig någonsin gjort innan?) oh sen bokstavligt sprutade de blod över hela hennes förkläde samt på stolen ja satt på(så ska de väl fan inte gå till?) vad tror du hon gör då? Jo hon suckar återigen o tvingar mig städa upp blodet!! Uschuschuuusch!! Har varit med om en enda snäll&go tjej där ,minns inte namnet tyvärr men hon är en av dem man får snacka me och hon är helt underbar och stöttar en till 100% ,dem andra kan dra åt h-vete,kommer aldrig mer dit trots att dem ringer mig från dolt dagligen för att kolla om ja gjort abort?! Jag är redan bortskriven från dem o inskriven på en mödravårdscentral i stan! Så du e beredd på detta och inte låter dem tvinga dig till någonting eller så att du påverkas negativt av dessa människor..

Nu vet jag nt ens om jag "svarar rätt" har ej lärt min funktionerna än och svarar via appen haha. Tack för att du meddelar mig om det här, jag har asperger så såna här saker kan va bra att veta då jag har svårt för sociala sammanhang.

Det lutar åt att behålla faktiskt. Kille vill det och hans föräldrar stöttar. Måste meddela mina föräldrar om beslutet på nått sätt.

När jag var hos UMO sa hon tydligt att jag alltid kan ändra mig när jag är där så jag ska faktiskt va helt ärlig med dom och säga att jag inte riktigt vet vad jag vill göra. Jag är envis, brukar lämna möten om dom inte lyssnar på mig eller inte tar mig seriöst så kommer antagligen göra likadant där om någon skulle bemöta mig illa.

Någon som vet ett bra sätt att berätta till sina föräldrar om beslutet?