Jojile skrev 2015-05-26 09:26:44 följande:
Fast vet du, om du var redo att bulla upp dig eller hitta diverse lösningar för att kunna tillfredsställa din man så är det väl uppenbart att du inte haft en likadan upplevelse/graviditet/foglossning/smärtgräns/whatever som TS? Så jag har svårt att se hur dina "råd" hjälper, mer än att du får framhärda hur fenomenalt bra du är på att "ställa upp för laget".
Med tanke på dina erfarenheter kring hur män är otrogna när deras flickvänner inte särar på benen i tid och otid så förstår jag dig mer nu. Läs gärna ditt inlägg igen och så kanske du förstår hur jäkla skruvat det låter. "...precis har fått barn, och de försöker hitta något annat eftersom de inte får något hemma". Vet du, det har inget med män att göra, det har med att de män du uppenbarligen möter/känner är praktarslen som anser sin egen sexualitet ska stå över allt annat.
Att känna att man måste knulla trots smärta (eller av enkel "jag är inte sugen") för att man är rädd för otrohet ser jag nästan som ett psykiskt tvång.
När man har ont, t.ex. satt handen på plattan, har kraftig migrän, har influensa etc, så brukar inte ligga vara första prio. Inte heller kanske man särar sekunden efter att alvedonen börjar värka eller febern släpper. Lite lika kanske man kan tänka sig att det är för TS? Om hon har extremt ont så är hon kanske inte sugen på att ligga? Den korta stund hon har för att andas ut kanske hennes prio är att kunna vila smärtlöst?
Yeez... om jag kommer hem efter en lång dag och är trött, disken står på bänken och tvättkorgen svämmar över så räcker det för att jag inte ska vara ett dugg sugen på att ligga. Då vill jag blunda och sova. Man får väl vara glad över att min sambo inte är otrogen för det.
Helt likadan vet jag inte om den är såklart, men jag kan i iaf inte gå, eller röra bäckenet. Sen har jag andra skador i nacken sen förut som också bidrar, så nej, likadant är det nog inte. Jag säger inte att jag är "fenomenalt bra" eller att jag "ställer upp för laget". Jag har t.o.m sagt nej några ggr! ;)
Men en graviditet + förlossning + första tiden med barnet är en påfrestande tid och en stor förändring och man kan behöva kämpa lite extra igenom det för att behålla lusten och närheten till varandra. Jag vill personligen inte bli ett sånt där par som sen inte kan hitta tillbaka till varandra. För man kan inte tro att det bara är graviditeten det handlar om. Jag älskar min sambo och vill inte förlora honom och den relationen vi hade innan vi blev gravida till det "nya" livet. Och det kanske låter jättehårt och konstigt, och det beror nog på att jag är en ganska "egoistisk" person, har alltid tänkt att jag förmodligen inte vill skaffa barn för att jag har så mycket annat som jag värdesätter i livet och i min fritid, men jag tänker inte låta detta dock väldigt efterlängtade och redan älskade barn, förändra precis allting. Därav kanske min drivenhet till att behålla mitt sexliv och min närhet till min partner. Jag förstår, eller nej, jag accepterar att andra kanske inte fungerar så, men jag har svårt att förstå det.
Och nej, jag lever inte med en rädsla att min sambo skulle vara otrogen. Och det är jag tacksam för, så mycket skit som man ser o läser runtomkring.. Men jag tar honom absolut inte för givet.
Det är just därför jag tycker att det är så viktigt att hjälpas åt. Min sambo vet också att jag har mindre lust och mindre möjlighet kroppsligt att ha sex och vi pratar mycket om detta. Han hjälper till mycket mer hemma nu och det är det jag tycker är så himla fint, och det är heller inte bara för att få sex.. :D Men för att jag ska orka göra annat, något roligare, tillsammans. Och på tal om att "ställa upp för laget" så är det ibland även han som ser till att bara jag får sexuell njutning. Så därför känner jag mig aldrig "tvingad" till någonting, svårt att känna så under dom förutsättningarna.
Men ja, alla har det inte så. Uppenbarligen inte ts. Så visst, hon "slipper". Jag ska inte tjata mer om det. Tycker bara det är så himla synd, jag har sett så många fina förhållanden gå i kras.
