Flash Gordon skrev 2019-10-07 13:19:39 följande:
"Djävulens advokat" var det snällaste jag kallades när jag ifrågasatt smartheten i att alienera en hel grupp på det sättet. Det uttrycket visar ändå på någon slkags civiliserad respekt för den ståndpunkt jag intog.
I ärlighetens namn var det inte särskilt svårt att förutspå utvecklingen redan för 10-15 år sedan. Verkligheten vinner nämligen alltid.
Tar man emot 10000 nya människor, 100000 nya människor, då kräver dessa resurser. Dagis, skolor, sjukvård. Bidrag, ersättningar, pensioner. Bostäder.
Alla KUNDE räkna ut det här. Det var ingen svår matteövning. Men många, många blundade för konsekvenserna. Och många hatade, hotade och hånade dem som pekade på dessa konsekvenser.
Alla VISSTE att det skulle gå som det gick men få vågade säga något. Den där åsiktskorridoren, var det.
De som först vågade säga att kejsaren var naken var de som hade minst att förlora på det. Dvs de 5,4% "bonnläpparna, rasiterna och de outbildade arga unga vita männen" som röstade SD 2010. Ja, vi känner alla igen de eptiet som delades ut.
Men allt eftersom verkligheten blev allt tydligare så började fler och fler våga säga det uppenbara och nu är SD på runt 20% och långt fler än så är nu emot invnandringen som den ser ut.
Jo, utvecklingens riktning med sotigt kol i maskineriet kan man se på lång väg.
Har aldrig förstått den där tanken att om man gör A så får man B i sammanhanget människor. Folk tror verkligen att SD förlorar på att hanteras som skräp (läs: som de faktiska farliga motståndarna för det politiska etablissemanget) samtidigt som det politiska etablissemanget blundar för den missnöjda folkopinionen, tar kritiska beslut över folkets huvud, fortsätter som ingenting oavsett vad folket tycker och inte ens samtalar ordentligt med den oroliga delen av Sveriges befolkning.
Man lyckades göra SD till politikens en så kallad >>Antihero<<. Och dragningskraften till sådant förstår vem som helst med lite rebellblod i sig... inom kulturen pratar vi alltså om Clint Eastwood i en spagettiwestern, Deadpool (Marvel), James Bond, karaktärerna i spelserien Broderlands och så vidare - folk ÄLSKAR en antihjälte så länge som den kämpar för någonting som folket vill ha samt kämpar mot någonting som folket inte vill ha. Då visar det sig gång på gång att folk har mer än nog så mycket överseende med att antihjälten har gott om samt helt uppenbara brister (omoraliska, gör saker för fel syfte, mansgrisar, skitstövlar, kalla, vansinniga/tokiga et cetera). Precis som en >>Underdog<< kan få folk att reagera snarlikt men av helt andra skäl. Och fenomenet med antihjältar har vi känt till länge...
Och processen du beskriver med en åsiktskorridor som resulterade i självcensur kring direkt uppenbara utmaningar skriver jag under på. Ha i åtanke den storm som uppstod när Tobias Billström (M) ruckade på proppen lite och när han började problematisera sådant som >>volymer<< och >>antal<< i den offentliga debatten, 2013.
Vem förstår inte att det krävs mer resurser om befolkningen ökar i antal och att det finns en gräns för både hur snabbt vi kan få fram dessa resurser och vad vi överhuvudtaget klarar av för en period? Visst, en lång mening om man formulerar det som i föregående, but come on! - man kan kognitivt jämföra det med att förneka att ett glas kan överfyllas...
Sedan kan det såklart vända till någonting mer hanterbart men det förutsätter att vi inte fortsätter att utmana situationen för en period.
Och inte minst för tillståndet på planetens skull, med ett allt instabilare klimat och väder på sina håll - för när sådana flyktingvågor börjar röra på sig (tänk 10-20 år framåt i tiden) så gäller det verkligen att ha ordning på torpet...
...om vi vill kunna hjälpa till med nya platser att bo på för de drabbade. Föreställ dig dagens vård- och bostadsköer i en sådan situation eller ens hälften av dessa problem då.
Jag kan inte riktigt se hur vi ska kunna klara sådana utmaningar om vi inte balanser tillståndet här och förbereder oss med största möjliga allvar som ledstjärna.