Ångest av att åka hem efter jobbet

Tack för bekräftelsen på att det faktiskt ÄR jobbigt. Min mor som alltid varit väldigt optimistisk av sig säger att jag borde sluta tänka att de är för många och att det är för mycket och istället bara njuuuta, och det ger mig ju bara ännu mer dåligt samvete liksom. Det är klart att man älskar sina barn, men jag kan inte påstå att jag njuter av livet som småbarnsförälder :(

Låter kanske fel, men vad skönt att höra någon som känner likadant, som också får ångest av eftermiddagar och helger..! När jag ser det utifrån någon annans sits blir det lättare att förstå att det är helt rimligt att känna som jag/vi gör.

Ja, på sätt och vis är det nästan lättare när man är själv, då måste man liksom ta tag i saker och man har ingen att ta ut sin ilska på. Min son tyckte också det var jobbigt med syskon och det tycker han nog fortfarande, men försöker tänka att senare i livet kommer det att vara en välsignelse att ha det. Det enda man kan göra är att försöka ge mer närhet och att ha en plan för hur man ska göra när barnet kommer, att ha ett bra dagis eller andra relationer med en kontinuitet i för sonen, sådant som inte förändras när barnet föds, och att turas om att vara ensam med sonen så han får all uppmärksamhet ibland. 

Det blir ju extra jobbigt att dessutom vara gravid och trött med all turbulens hemma..! Sympatikramar härifrån!

Ja, jag önskar verkligen att jag hade råd med städhjälp, det hade varit fantastiskt just nu. Vi har bara en inkomst i taget och har låg a-kassa så just nu går det inte.

Vi bor i en liten trea och det känns som så många timmar inne från kl 14 när de slutar på dagis tills mellan 19.30-22,23 tiden när de somnar. Men jag är lite perfektionist när det gäller dem, maken försöker få mig att sänka kraven och se till att det blir bra stämning istället för att jag ska hatta runt och hitta på massa grejer och bara bli stressad.

Hej igen,

nu har maken också börjat jobba, och dessutom fått tillsvidareanställning. Innan gick barnen 20 timmar på dagis när han var arbetslös. Jag knegar på med mitt "sommarjobb" på 80 % och fasar lite för hösten då jag blir själv hemma med alla barnen. (hemskt att känna så iofs...)

Sedan han började jobba den här veckan går jag upp vid 6, maken sticker till jobbet och så gör jag i ordning barnen och cyklar med dem till dagis (5 km) och sen vidare till mitt jobb (3 km), jobbar till halv fem så maken hämtar. Jag är helt slut! På kvällen försöker jag se till att det är städat och att allt är i militärisk ordning inför morgonen så det går att hitta allt snabbt. Jag väcker dem en halvtimme innan vi cyklar så de hinner bara äta välling och få på sig kläder så cyklar vi. Det är väl inte kvalitetstid precis :(

Fördelen nu är att det i alla fall knappt hinner bli stökigt eftersom vi aldrig är hemma, men å vad trött jag är, och storebror somnar vid tio på kvällarna hur många gånger jag än säger åt dagis att han inte ska sova mer än max en halvtimme, de har massor av vikarier och de glömmer jämt att tala om det för dem. Alltså har vi INGEN tid att vara själva på. Jag väntar på ett sätt på att sommaren ska ta slut så jag slipper det här men samtidigt väntar man ju på sommaren hela året och i höst kommer jag nog vara arbetslös och hemma själv :(

Ni hör, lite gnälligt här just nu, trött som tusan.

Tack, det var ett mycket tänkvärt svar.

(Inlägg #22)

Samma här. Ångesten börjar bli något av ett problem nu och börjar förflytta sig till kroppen så jag får en massa konstiga symtom. Har varit inne på akuten för akut buk men trots CT-röntgen hittades inget, de trodde det var gallsten eller något, men jag tror det är psykosomatiskt. Får panikattacker ibland och har rätt mycket ångest, har fått  börja med SSRi-preparat och hoppas det blir bättre.

Om jag kunde skulle jag nog flytta närmare familjen för att kanske få avlastning någon gång ibland. Just nu hänger ju allt på att man själv är i form.

Har du någon partner som hjälper till? Jag och maken har svårt med hur vi ska dela på ansvaret, det brukar bli att jag tar hand om barnen och han diskar och tvättar, jag försöker städa medan jag passar barnen. När de väl somnat sent på kvällen så orkar jag inte göra något mer, och det är en källa till bråk. Jag förstår inte hur man ska orka allting, det är ju ingen andhämtning någonstans och när de väl somnat borde jag ju städa och vårda förhållandet och ha ett sexliv osv osv. Varje dag när jag vaknar är jag så trött att jag önskar att jag bara kunde sjukskriva mig och få sova ut, men det går ju förstås inte. Man ska ju orka det här, alla andra människor gör det. Jag kanske bara är lite känslig eller lat eller något :(

Spännande med någon som verkar ha det PRECIS likadant....men sorgligt också förstås. Jag märker att det som gör att jag orkar med, är att planera in roliga utflykter åt oss på helgerna. Det är nästan en besatthet, jag pallar inte med att vara hemma. Men när vi är utomhus tillsammans och jag inte kvävs av hemmets fyra väggar och alla krav där, lättar ångesten för stunden.

Börjat med medicinen för en vecka sedan och hoppas det ska hjälpa. Varför slutade du med din? Det kan ju vara så att du mår sämre nu för att medicinens effekt har planat ut efter att du slutade? Kanske var det fel sort?

Vi ska kanske flytta också, jag har fått för mig att det är lägenheten och livet i stan jag hatar så nu ska vi hyra ett hus på landet, men jag är orolig för att vi istället bara blir hänvisade åt varandra och ännu mer isolerade, samtidigt måste jag prova något annat och se om det blir bättre. Jag letar nytt jobb också. Min strategi är att byta ut olika aspekter av livet för att se vad det egentligen är som skaver, men jag misstänker att det är att det är för mycket. Jag borde egentligen sjukskriva mig precis som du säger att du skulle vilja, men det är ju det där med CV:t...

Förra veckan när det blev akut tog jag ut en semesterdag och bara låg på sängen och vilade hela dagen, och det var så skönt! Har lite mer energi nu.

Min lösning på problemet just nu är att hitta en bra medicin som dövar ångesten och att se tiden an och hoppas det blir bättre bara de blir lite äldre så man inte kvävs av allt arbete hela tiden. När de blir lite äldre måste man ju inte ha koll på dem varenda sekund och det blir nog lättare då, små stunder av andrum. Men vintern är svår för mig då jag är så fruktansvärt rädd för vinterkräksjukan och då barnen är sjuka precis hela tiden i förkylningar och annat. Jag hoppas det ska bli bättre nu när vi ska byta till ett pyttelitet dagis med bara 2 (!!) andra barn utöver våra 3. Det tror jag kan lugna mycket.

Kan du inte flytta närmare din familj? Skönt iaf att du kommer bra överens med din man, utan varandra vet jag inte hur man skulle klara det.

Känner igen det där med att man bara orkar ligga på soffan när de somnat. Vi brukar försöka ta oss samman och sätta oss tillsammans på ballkongen en liten stund och bara prata och dricka te. Eller spela ett parti schack. När vi inte orkar det så brukar jag iaf sätta mig nära och hålla honom i handen i tv-soffan, så känns det lite bättre än om vi bara suttit där som två zombies utan någon kontakt alls, för ofta orkar jag inte ens prata utan sitter där med en värmekudde mot magen och suger på halstabletter för att dämpa illamåendet. Jag är inte världens roligaste fru precis... :(

Jag har känt så sedan jag fick barn, hemskt nog :( Innan dess var jag en optimistisk person. Jag tror helt enkelt att det är för mycket stress och press för mig och vi har ingen avlastning alls.

Det låter ju som det ändå går åt rätt håll, att du får hjälp med sjukskrivning och medicin. Skönt att ha något mot ångest att ta vid behov, det fick inte jag, jag fick bara sertralin. Har en massa biverkningar av den, men har iofs bara tagit den i 8 dagar så det kanske går över, blir dålig i magen av den.

Handläggare är väl ett sådant jobb som anses rätt stressigt, tex på Försäkringskassan eller Soc, det är nog ett av de vanligare jobben att bli sjukskriven ifrån, vad jag har hört iaf.

Jag försöker bena lite i min ångest och gräva fram vad det är som känns fel, vad det är som ligger bakom den där gnagande känslan. Jag kom fram till bl.a. att jag är stressad över att jobba timanställning som går ut nästa vecka, och då vara tvungen att ta hand om barnen själv halva dagarna. Jag har ångest för att det är höst vilket betyder att det snart är vinter, och jag har en helt förlamande fobi för vinterkräksjuka, så för mig betyder hela året förutom juni, juli augusti ångest. Jag ogillar också att bo i lägenhet. När jag nu fick det klart för mig vad det var som skavde blir det ju lite lättare att göra något åt det, så nu har jag dragit i lite trådar för att få förlängt och utökat på jobbet i alla fall för ett tag framåt och vi ska titta på ett hus att hyra på måndag. Att det blir vinter kan jag inte göra något åt tyvärr men ska byta till ett litet dagis med bara 4 barn så förhoppningsvis blir det mindre smittor där. Hjälper inte min medicin ska jag be att få en annan.

Har kommit fram till att detta är det enda som hjälper mot min ångest, att ställa den mot väggen och fråga vad det egentligen är den vill säga till mig. Den brukar betyda att jag vantrivs på något sätt, men med vad? Sen kan man brainstorma idéer på hur man kan förändra läget. Ibland räcker det med nåt litet, typ att man ska kramas minst en gång om dagen eller att jag ska få egentid nog att läsa en tidning.

Kommer nog aldrig bli helt tillfreds innan barnen blir större, det är för mycket press, men försöker göra det så bra som möjligt runtomkring.

Hoppas du känner dig bättre med sjukskrivning och med medicin! Nu får du ju ett andningshål och kan fundera över vad du vill göra istället också. (Jösses vad äppelkäck jag låter idag, det är bara för att jag fått förlängt på jobbet som jag var så himla orolig över igår)

Hej igen, för mig har det gått rätt bra att börja med Sertralin. Har ätit den i 9 dagar nu och började väldigt försiktigt, med en halv tablett och var bara lite illamående i tre dagar, men har redan efter någon dag även på den här låga dosen börjat må betydligt bättre. Förut hade jag ångest som la sig över precis allting, jag kunde inte se fina saker jag cyklade förbi på väg till jobbet, jag var så fokuserad på min oro och ångest. Nu har jag längre stunder för varje dag när jag bara tänker på vanliga saker. Var också hos doktorn i förrgår och fick Omeprazol mot mitt konstanta illamående (har gått ner 20 kg pga det) och har nu haft hela två dagar utan illamående, vilket är en skaplig revolution för någon som nästan varje kväll har suttit med en hink på ballkongen och flåsat... Bara det är ju ett lyft för livsandarna.

Det låter ju som du får rätt jobbiga biverkningar. Skakig brukar jag också bli av SSRI, men det brukar klinga av efter någon dag. Bara man vet att det "bara" är händerna och så som är skakiga, och att det inte är ett tecken på att man är nervös (min hjärna brukar tolka det så annars) så tycker jag det är ganska hanterbart. Illamåendet tycker jag är värsta biverkningen. En del får kombinera SSRI med Omeprazol pga det, det kanske kan vara något, om det blir för jobbigt? Det är också bra att ta medicinen med mat så skonar man magen lite. Kanske tar det någon dag innan biverkningarna klingar av på den här nya dosen, så kanske du mår bättre psykiskt sedan. Blir man inte trött av lugnande? Det kan ju vara det som är boven?

Jag försöker verkligen ta tag i mig själv nu. Min mamma ringde och skällde ut mig för att jag är så negativ igår och att det går ut över barnen. Jättejobbigt att höra, men det är väl så med kritik som är sann :( Försöker svälja alla negativa grejer jag vill säga, och har t o m gjort två armband för att påminna mig: Ett med pärlor där det står "positivt" och ett som det står "negativt" på. På handen nedanför det där det står "positivt" har jag ritat en liten pil framåt med bläckpenna på handloven, och på den där det står negativt har jag gjort en pil bakåt, för att påminna mig om att det positiva tänket tar mig framåt och leder någon vart. Det ser lite kul ut men är en bra påminnelse innan jag öppnar munnen. Jag blir helt trött i skallen, det är ansträngande att försöka förändra sig när man har gaggat på i det här mönstret så länge. Men det lär dröja innan jag ringer mamma igen, det samtalet gjorde mig verkligen ledsen även om det kanske leder till något gott i slutänden.....

Hejsan,

har du pratat med din doktor igen och gjort nån uppföljning av hur du mår på Sertralin? Det kanske är för tidigt att utvärdera än, men om du fortsätter känna som du gör låter det ju som att du inte har så bra effekt av just den medicinen :(

Jag var hos min doktor häromdagen och ökade dosen till 75 mg Sertralin, har tagit det idag och känner av biverkningar igen, känner mig lite skum och illamående men det klingar nog av om någon dag hoppas jag. Trodde inte jag skulle få biverkningar när jag trappade upp utan bara när jag började, men men.

Fick också recept på Atarax att ta när jag får panikattacker. Har du provat det? Jag har läst att man blir rätt trött dagen efter och att de mest gör en dåsig. Känns ändå bra att ha nåt att ta när det är riktigt jobbigt, om jag nu vågar ta steget och ta en.

Känner som du, att jag deppar av verkliga orsaker. Samtidigt är ju det ett gott tecken, då är det ju inget "fel" på oss, vi reagerar adekvat på vad som händer och då borde vi ju må bättre om det ordnar sig. Jag hoppas på att må bättre när vi har flyttat ut på landet i januari och jag slipper vår lilla fula lägenhet i ett miljonprojekt.

Var hemma hos mina föräldrar i helgen och då kändes det jättebra, men när det började närma sig hemresa kom magkatarren och ångesten. Jag tror det är att det helt enkelt är för mycket just nu. Det är tungt med 3 blöjbarn och ett stressigt timvikariat där man bara vet några dagar framåt om man har försörjning eller inte. Jag försöker fästa blicken på små saker att se fram emot. Medicinen hjälper ganska mycket. Det känns ändå onormalt att jag vantrivs så pass med att ha små barn.... jag önskar jag var en sån där som var som lyckligast när jag var tillsammans med familjen. Det är ju hemskt att känna så här, otacksamt och gnälligt :( men kanske är det pressen av att allt hänger på en själv och att vi inte har något socialt skyddsnät som kan avlasta oss när vi inte orkar. En del är kanske känsligare för det.

Om jag var du skulle jag ringa min doktor och fråga om effekten av medicinen och om hon tror att det kommer bli bättre eller om du borde byta preparat.

Hoppas det känns bättre snart!

Känner igen känslan, det där när man haft besök och de åker hem! Ibland blir jag så ledsen då att det knappt är värt det. Det brukar kännas bättre om man ringer på kvällen och pratar lite.

Har du inte möjlighet att flytta närmare familjen, eller flytta någon annanstans? Handläggarjobb finns ju lite varstans i landet och annars kanske det går att jobba med någon annan form av administration? Vad säger din man, har han något förslag om hur ni ska lösa saker och ting så det känns bättre, skulle han t ex kunna flytta närmare dina föräldrar (om det är det du vill alltså)?  

Hej! Jodå, vi trivs bra här på landet och har skaffat höns. Dock har jag blivit utbränd igen och varit sjukskriven några månader, men ska snart börja arbetsträna igen. Maken är inte särskilt lätt att prata med och han verkar inte så villig att göra några förändringar ( i nuläget hämtar och lämnar jag och det går inte att diskutera med honom hur vi ska lösa det när jag börjar jobba igen så jag inte blir utbränd en gång till). Utöver stressen så är livet mycket bättre nu. 

Hur är det själv, flyttade du närmare din familj eller vad har hänt sedan sist?