Som rubriken lyder. Har tidigare pratat lite löst med exet om att skaffa ett syskon ihop till gemensamma dottern. Jag funderar nu på att presentera förslaget mera seriöst igen.
Tankarna flög då iväg på vad folk tycker om detta och hur de skulle accepteras i omgivningen.
Jag känner mig färdig känslomässigt med personen så inge sådant tvivel.
Det låter smart! Vissa människor kommer ju se ner på dig om du har två pappor till dina barn (om du får barn med någon annan alltså).
Frågan är ju hur du ska lägga fram det :)
Ja varför inte liksom. Om ni båda är med på det så kör på. :)
Tycker du ska skaffa barn med en man du lever med. Det blir lugnare för barnet och för dig. Barnen lider inte av att ha "halv" syskon. Mår inte bättre av "hel" syskon heller. Det du går och funderar på är bara trams och som inte kommer att hända i alla fall. Men jag förstår tanken, även om den är skruvad.
Jag tycket det låter som en bra ide'. Förutsätter dock att du är singel isåfall.
Tycker du ska skaffa barn med en man du lever med. Det blir lugnare för barnet och för dig. Barnen lider inte av att ha "halv" syskon. Mår inte bättre av "hel" syskon heller. Det du går och funderar på är bara trams och som inte kommer att hända i alla fall. Men jag förstår tanken, även om den är skruvad.
Om två människor genuint längtar efter barn, har en god vänskapsrelation och kan fostra ett barn ihop. Men klockan tickar och de finner ingen seriös kärleksrelation. Då ser jag inge skruvat i att dessa skaffar barn ihop. Till skillnad från alla dessa barn som kommer till genom "ons" där ena föräldern kanske inte ens är närvarande under uppväxten... än mindre under graviditet och födsel.
Skruvat för det är precis samma sak som att två kompisar skaffar barn bara för att. - "Jag har varit singel länge nu och ringer någon polare och kollar om denne vill ha barn". Liksom den tanken. Skruvad, om du lyssnar på den så hör du själv.