Stark separationsångest hos 3,5 åring.
Hej
Har en dotter på lite drygt 3,5 år. En blyg tjej med mycket humor, är tidig med det mesta,har många kompisar och uttrycker och formulerar sig som ett äldre barn, mao hon är lätt att resonera med. Hon är sällan trotsig, lite tjurig ibland men det brukar gå över rätt snabbt. Det har aldrig varit några problem alls med henne på något vis, snarare har allt gått väldigt smärtfritt med henne.
Nu har hon hamnat i någon separationskris, efter sin pappa. Vi bor ihop och har gjort det hela hennes liv. Hon har en jättefin kontakt med sin pappa och är väldigt mycket "pappas flicka". Det var okej ett tag men nu börjar det eskalera, hon är jätteorolig kvällen innan över morgondagen. Kan inte sova eftersom hon vet att pappa skall gå till jobbet. Vaknar och kommer in till oss på natten (det har hon inte gjort på nåt år). När pappas klocka ringer vid 6:30 börjar hon tokskrika, blir helt hysterisk, hyperventilerar...helt oresonlig. Pappa säger hejdå och går, hon vill vinka i fönstret, rusar upp och skriker i ren panik "pappaaaa, pappaaa". I morse fick han låsa dörren om oss andra för att hon inte skulle springa ut efter bilen, hon får alltså ren panik, idag satt hon i trappen efter en sådan skrikattack och bara hyperventilerade och fick knappt luft. Samma sak sker om pappa åker och handlar snabbt och hon har stenkoll på honom härhemma.
Hon har själv inga ord för vad som händer mer än att "jag vill att pappa skall komma". Är vi hemma själva kan hon vara jätteglad och rätt som det är kommer ett bryt igen och hon vrålar "Pappaaaa".
Idag var hon på förskolan (hon går 15 timmar) och reagerade för första gången likadant när jag skulle gå. Vi har tröstat, pratat, sagt till "nu får du sluta skrika", men ingenting biter. Det verkar lite som att hon blir rädd för sig själv när hon "kommer igång".
Enda förändringen som skett är att hon blev storasyster för 4 månader sedan, något som hon tog jättebra. Hon tycker mest att lillasyster är gullig och ser fram emot att dela rum med henne. Ingen reaktion eller så på att pappa måste vara med henne också eller nåt sådant.
Är det någon fas de har i denna åldern? Hur bemöter man det bäst? Eftersom hon inget säger mer än att "jag kan inte sluta skrika" är det svårt att avgpöra om det börjar som en test om hon kan få pappa att stanna men sedan övergår det i panik. Jättetacksam för tips och råd för det börjar bli ohållbart.
Kan tillägga att vi är väldigt mycket med henne och hon har alltid varit trygg i övrigt, men här låser det sig helt.