Har så dåligt samvete och ångest.
Jag känner mig som en usel förälder och känner mig så vilsen. det är så att min 3 åring har kommit in i trotsåldern som jag vet är en utvecklingsfas. Jag är hemma och är mammaledig med lillasyster och har då samtidigt min stora tjej hemma. Men i förrgår blev jag riktigt arg för att min 3 åring inte lyssnade på mig vad jag bad henne om och jag var redan irriterad innan tyvärr så fick 3 åringen ta smällen så när jag bad 3 åringen för 3:e gången och 3 åringen bara skrattade åt mig så fick jag nog och sa verkligen till jag skrek inte men jag höjde rösten och var verkligen arg och 3 åringen blev ledsen och jag ångrade mig direkt och har mått så dåligt sen det hände och känner mig som världens sämsta förälder och när jag berättade det för pappan till barnet och min man så fick jag bara ett "jaha" till svar och det sänkte mig ännu mer för jag vet att jag har gjort fel. Nu är jag rädd att jag har förstört relationen oss emellan 3 åringen och mig och att jag sänkte hennes självkänsla till max. Någon mer som varit med om liknande? Jag behöver lite pep och inte massa kommentarer om hur fel det var för det vet jag redan. Jag älskar mina barn över allt annat de är ju mitt allt.