Hon släpper inte ut barnen

Du åker dit och knackar på fast du VET att du inte är välkommen, att mamman inte kommer lämna ut barnen till dig utan endast till pappan.

Sen är det inte nog med det, när du kommer hem och ser mamman i bilen så är du på henne IGEN!!!! Trots det som hänt innan, fattar du väldigt långsamt/trögt?!

Förlåt om jag frågar, men har du någon diagnos eller begåvningshandikapp?

Du verkar ju totalt oförmögen att ta in information från andra människor! Märkligt beteende och jag kan verkligen förstå varför mamman har svårt för dig!

Ts, när man lever under sådana förhållanden som du gör börjar man tillslut greppa efter halmstrå för att försöka lösa situationen. Man gör saker man egentligen vet inte funkar, men man är desperat. Jag gissar att det är det som hände.

Jag gissar även att du lärt dig att hon inte funkar som "normala" människor och att det bästa du kan göra är att backa. Fokusera istället på att stötta din man i att skaffa lite ryggrad och självförtroende! Det verkar behövas och där är du bästa person att hjälpa!

Lycka till!

Det finns alltid två sidor av saken. Vi får bara en sida här att ta ställning till. Mamman i det är fallet kanske är neurotisk, vad vet jag, men det kan ligga saker bakom beteendet som vi inte vet. Och själv hade jag tyckt det var väldigt obehagligt om någon trängt in mig i ett hörn - mycket möjligt att jag själv hade handlat irrationellt då!

Pappan till min dotter har gjort en hel massa dumma saker mot mig (och i övrigt) och jag är helt säker på att ingen av de fyra flickvänner han avverkat på de dryga två år vi varit separerade har en aning om allt detta. Deras bild av mig bygger på vad han har berättat (eller hans hemska syster som inte gillar mig) och i ett eventuellt möte med en flickvän skulle kvinnan i fråga kanske tro att hon känner mig - men det gör hon inte.

Sommaren 2013 fick jag ett sms ifrån pappans dåvarande kvinna som han varit tillsammans med i två-tre månader där hon tyckte att vi skulle träffas och åka iväg på en "mys-dag" (hennes egna ord) till en djurpark - hon, jag och min dotter (som hon kallade för lilla prinsessan, lilla hönan m.m). Jag avböjde vänligt och menade på att det faktum att pappan och jag precis genomgått en vårdnadstvist i Tingsrätten kanske kunde ge en liten fingervisning om hur stämningen mellan oss var - en mysdag med pappans nya kvinna var kanske inte det jag längtade efter mest...

I Tingsrätten hade pappan bland annat sökt enskild vårdnad för att straffa mig - det slutade med att han fick umgängesrätt sammanlagt 8 vardagar i månaden då rätten ansåg att det var olämpligt för dottern att vara hos honom på helgen - och han hade kommit med en rad magstarka lögner om mitt föräldraskap.

Jag kommer aldrig någonsin att lita på honom och jag kommer aldrig vilja ha gemensamma födelsedagskalas eller "mysa" med pappan och hans kvinna på något sätt.

Vad jag vill säga med detta är helt enkelt det jag redan sagt: det finns alltid två sidor av saken. Utifrån sett kanske jag framstår som en tjurig mamma som inte vill ha något samröre med pappan och hans kvinna (jag snackar dock aldrig skit) men jag anser att jag har goda skäl till detta. Och jag har väldigt svårt att förstå mig på kvinnan som tyckte att vi skulle ha en mysdag ihop - hon visste säkerligen inte alla detaljer men hon visste att vi precis haft en vårdnadstvist. Hon sa att hon inte brydde sig om vad som varit mellan pappan och mig - men det gjorde ju jag! Jag är rätt övertygad om att hennes kontaktförsök inte var för min dotters skull utan handlade om kvinnan själv och hennes nyfikenhet. Jag tror också att barn kan ha det bra i två skilda hushåll och att det kan vara bättre med en sparsam, neutral kommunikation än att man nästlar in sig i ett komplicerat samspel som leder till känslosvall som ingen gagnas av - allra minst barnen!

Om det är som TS säger att mamman hindrar umgänget och att barnen lider av detta tycker jag också att det ska upprättas ett schema som ska följas.

Och samarbetssamtal mellan föräldrarna låter som en bra idé. Men en påtvingad kontakt mellan mamman och TS leder nog bara till problem. För barnens skull hade jag legat lågt i TS kläder och inte följt med på uppvisningar och dylikt.

En eloge till mamman som är mänsklig och visar sina barn att du ska aldrig finna dig i något du egentligen mår väldigt dåligt av..

Fel! Dom har varit tillsammans i 3 år, gifta kanske bara 1 vecka det framgår inte!

Vilka är "alla andras" behov som TS sätter sig före?

Är det pappan som hade svårigheter att hämta men försökte lösa det genom att komma med förslag?

Är det barnens som var inställda på att åka till pappa samma tid som vanligt?

Var det bebisens som skulle behövt åka en lång bilresa om pappan hämtat?

Vilkas behov?

Det är väl snarare mamman som fullständigt ignorerar både sina barns behov och pappans med familj?

Nu skriver jag mitt sista inlägg här för att förklara.

min man är pappaledig två månader nu. Han hämtar barnen hemma hos mamman vanligtvis efter jobbet kl 17 o de är aldrig hemma förrän ca halv sju. De ska sedan lämnas av pappan kl 17 på söndagen. Dessa fåtal veckor tänkte han hämta dom i skolan för att få lite mer tid med dom. Detta föeslag blev mamman arg över för hon kunde inte tänka sig att säga hejdå till dom på morgonen. Hon skrek i telefonen att han skulle hämta kl 17 o sen va det bra med det!. Då fick hon efter det samtalet ett sms med tre alternativ. Antingen att han som han ville hämtade de i skolan eller att jag hämtade dom vanlig tid kl 17 eftersom jag då var i närheten när jag slutat mitt arbete. O han då slapp åka tio mil med en bebis. Eller alternativ tre att hon lämnade dom den tiden hon ville. Inget svar.

dagen efter var det dags att hämta. Inget svar från henne. Han skickade igen o då sa hon igen det fick bli han kl 17. När han sa att jag kunde komma efter mitt jobb skrev hon att barnen stannar hemma! När jag kommit dit ringde hon o skällde om att min man skulle komma. Till slut fick hon ge sig o köra o lämna dom själv. Bak efter min bil. Tio mil i onödan.

Men jag har släppt detta nu o tänker inte lägga mer energi på det. Så tycker att ni också kan släppa det

Blev fel. Blir massa fel när jag skriver på telefonen tyvärr.

Mår du bättre nu när du fått vara lite elak på nätet?

Ni som ser på era fd mäns nuvarande partner på det här sättet, att de inte är mer än "nya kvinnan", ser ni på era nuvarande män på samma sätt? Att de för alltid är den "nya mannen" och aldrig kommer ha samma ställning i ert liv, eller samma plats i era hjärtan som mannen ni var tillsammans med innan?

Är det bara den första kärleken som gäller? Eller den första kärleken som man fick barn med? Vad är det som definierar den nya kvinnans lägre ställning än kvinnorna som funnits tidigare - förklara gärna.

Men VARFÖR bara måste man bli vän med sin makes ex? Är du kompis med alla dina fd ex?

Säg att du haft tio pojkvänner och alla haft två flickvänner innan dig. Har du verkligen försökt söka upp dom och hejat artigt?

Varför måste man göra det bara för att det finns barn ned i bilden när man inte gör samma sak när det INTE är barn med i bilden?