Hon släpper inte ut barnen

I tre år har det fungerat så att hon bestämt allt o min man inget. Blir det inte som hon säger så hittar hon på konsekvenser. Det handlar om allt. Jag är bara en del avDet var så att min man gav tre alternativ. Antingen kunde han hämta fast två timmar tidigare. Eller så kunde jag hämta den tiden hon ville eftersom jag var k närheten. Eller så kunde hon lämna dom. Då svarade hon att barnen stannar hemma. Det har fungerat så hela tiden sen deras skilsmässa att det är hon som bestämmer o blir det inte så som hon vill då hittar hon på konsekvenser. Jag kan ju ändå inte tro om någon att man vill bete sig så egentligen o att det borde hjälpa att någon gång visa att nej, du kan inte alltid alltid 110% av gångerna få precis som du vill. Det kan vara bra att mötas o faktiskt se varann o ögonen o visa att vi faktiskt är vuxna o klarar av att träffas. Sen själva samtalet om vad som är fel hade ju liksom utanblivit då. Jag hade varit väldigt glad o nöjd av att bara få möta hennes blick o säga några artighetsfraser. Sen köra hem barnen. Sen hade det kanske varit svårare för henne att prqta så mycket skit o vara så hatisk.

det är precis så det funkar här ju. De som sitter o snriver så mycket bittert och fördomsfullq saker hade nog i de flesta fall inte betett sig likadant efter att de fått en bild av personen de försöker trycka ner. Så funkar nog de flesta i alla fall. Hoppas jag. Annars blir det nog svårt för dem att leva ett normalt liv.

Ja jag kan säga att jag själv lämnar min dotter till mitt ex nya tjej när helst det passar dem bäst. Jag skulle aldrig någonsin ha några tankar om det.

jag är glad, mycket glad över att min dotter har en extra vuxen i sitt liv som hon verkligen älskar. Skulle det ta slut mellan dom hade jag gjort allt för att min dotter skulle få träffa henne ändå. Därför är det väl extra svårt för mig att förstå att man inte ens kan öppna dörren o skicka ut barnen. Men alla är ju olika såklart.

precis. Vi tyckte bara det var kul att träffa honom. O sa det även efteråt till henne att han verkade ju trevlig

Nej det kan hända. Men vad många glömmer är att barn inte är ägodelar. De ville till sin öappa, de blev glada när jag kom o de tycker om mig. Det visar de mkt tydligt hela tiden. Då är det mycket sorgligt att en mamma sätter sina egna behov av makt före barnens välbefinnande. Återigen, vi är tydligen väldigt olika. Jag verkar vara olik de flrsta som svarar här. Jag blir glad för varje vuxen människa min dotter har i sitt liv som hon tycker om och kag gör allt för att främja de relationerna. Jag skulle aldrig drömma om att medvetet göra mina barn ledsna för att tillfredsställa mina egna märkliga behov. Hon hade fått tre alternativ också.Att jag skulle hämta var ett av dom. HHon valde att de inte skulle komma alls eftersom inget av alternativen föll henne i smaken. Dä bestämde jag mig för att köra dit o försiktigt knacka på för att jag trodde i min enfald att en vuxen kvinna kan öppna dörren o säga hej o släppa ut barnen till en annan vuxen kvinna. Jag kan inte hur jag än försöker få någon som helst logisk förklaring till att man som förälder ser begär som makt viktigare än att behandla sina barn med respekt.

Och som jag tidigare skrivit i tråden. Jag har själv en bonusmamma till min dotter som jag är såå glad över att hon finns. Skulle det ta slut mellan hennes pappa o henne skulle kag göra allt för att de skulle kunna ses ändå. Hon betyder mkt för min dotter o jag är så glad över att hon får ha ytterligare en vuxen i sitt liv som bryr sig om henne. Hur kan man INTE tänka så?!

Jag kan förstå hur ni tänker. Jag ska förklara närmare hur jag tänkte. Jag tänkte att det som händer o har hänt i tre år skadar barnen mer än om jag skulle få till ett möte o visa att hon inte behöver hata mig.

detta förakt från denna kvinna förpestar vardagen för barnen. Det är mycket skitsnack, det förbjuds, det skriks och förekommer många utbrott i telefonen av henne när barnen sitter o lyssnar bredvid. Det tar liksom aldrig slut. Så länge hon inte mött mig kommer hon fortsättea med detta förpestande. Det sänker barnens självkänsla, det var jag tydligt märkt. Jag vet att detta är något mellan pappan o henne. Absolut. Men jag tänkte som såhär, att om hon får möta mig så KANSKE hon i fortsättningen stillar sig. O det kan gynna barnen. De kan slippa höra massa skit o ha en mamma som totalt kör över deras vilja.

de kanske skulle kunna få slippa känna skam för att tycka om mig m.m om vi faktiskt möts och jag slutar vara som ett spöke hon aldrig träffat. Hon har byggt upp en bild av mig som hon bara fortsätter ösa skit över inför barnen hela tiden. Vi har träffats men hon tittar inte pä mig. När hon då sa att barnen skulle stanna hemma o "ha en trevlig helg" kände jag att nu måste jag göra nägot. Visst, jag kan hålla med om att det var dumt. Men jag är bara människa o handlar också efter känsla ibland. Min känsla i detta fall var att nu får det vara slut med detta o nu vill jag visa henne att jag faktiskt är en riktig människa som hon faktiskt tryggt kan låta barnen vara med. Det är ju trots allt inte så konstigt att man inte litar på någon man aldrig pratat med. Att hon skulle stå o skrika kunde jag faktiskt inte i min vildaste fantasi förutse. Jag blev verkligen chockad. Jag är fortfarande chockad. Jag trodde inte någon betedde sig så. Nunär jag vet kommer jag inte närma mig henne mer. Hon kan lugnt fortsätta tycka illa om mig o prata skit om mig. Jag kommer släppa det. Synd om henne bara.

Tack för alla svar. Jag behövde verkligen lite "input" från utomstående och det har jag fått nu. Man fastnar lätt i sitt eget tänkande och kommer inte vidare om man inte kan diskutera det med andra. Så tack!

Nu kommer jag lämna diskussionen och försöka agera lugnt o sansat för allas bästa i framtiden

Nu skriver jag mitt sista inlägg här för att förklara.

min man är pappaledig två månader nu. Han hämtar barnen hemma hos mamman vanligtvis efter jobbet kl 17 o de är aldrig hemma förrän ca halv sju. De ska sedan lämnas av pappan kl 17 på söndagen. Dessa fåtal veckor tänkte han hämta dom i skolan för att få lite mer tid med dom. Detta föeslag blev mamman arg över för hon kunde inte tänka sig att säga hejdå till dom på morgonen. Hon skrek i telefonen att han skulle hämta kl 17 o sen va det bra med det!. Då fick hon efter det samtalet ett sms med tre alternativ. Antingen att han som han ville hämtade de i skolan eller att jag hämtade dom vanlig tid kl 17 eftersom jag då var i närheten när jag slutat mitt arbete. O han då slapp åka tio mil med en bebis. Eller alternativ tre att hon lämnade dom den tiden hon ville. Inget svar.

dagen efter var det dags att hämta. Inget svar från henne. Han skickade igen o då sa hon igen det fick bli han kl 17. När han sa att jag kunde komma efter mitt jobb skrev hon att barnen stannar hemma! När jag kommit dit ringde hon o skällde om att min man skulle komma. Till slut fick hon ge sig o köra o lämna dom själv. Bak efter min bil. Tio mil i onödan.

Men jag har släppt detta nu o tänker inte lägga mer energi på det. Så tycker att ni också kan släppa det

Kan tillägga att barnen så gärna ville bli hämtade i skolan halv tre och min man hade pratat med dom om det men detta blev hon vansinnig för. Fördelen med att jag kom är att hädanefter får han hämta dom halv tre i skolan resten av pappaledigheten Så det blev en positiv utveckling av att jag körde dit.

Blev fel. Blir massa fel när jag skriver på telefonen tyvärr.

Kan inte låta blir att fortsätta lägga mig i lite..

ni som tycker att det är ett försvarsbart beteende att mamman försöker hålla biomamman utanför allting, gäller samma när biomamman träffar en man som hon sedan flyttar ihop med? Ska han då snällt sitta hemma o vänta när mamman o barnen går på aktiviteter o uppvisningar? Ska han inte heller få hämta o lämna barnen o va en del av familjen? Eller är det skillnad bara för att mamman råkar bo med barnen 26 dagar i månaden? Har man mer rättigheter bara för att man flyttat till en annan kommun o omöjliggör varann vecka-boende? Och i så fall varför är det skillnad?

Ni har verkligen missförstått. Jag vill absolut inte bli vän med mamman. Det intresserar mig inte ett dugg. Hon är inte alls min typ av vän. Det är för barnens skull jag menar att vi skulle kunna mötas o att hon därefter kanske kanske kunde sluta snacka så mkt skit inför barnen. Och dettA eftersom de mår dåöigt av att ständigt få höra skit om tiden hos pappa. Hur vi har det här, vad vi gör m.m. Hade hon fått en bild av mig hade hon kanske haft svårare att snacka så mkt skit sen. Men nu lägger jag ner projektet Hon får fortsätta hata mig bäst hon vill.

Men jag förstår ju att ni liksom tycker det är lite kul att låtsas missförstå så ni kan försöka nedvärdera och trycka till lite. Men jag föreslår att ni lägger den energin på en annan ts för jag tar inte åt mig Jag tycker däremot det är roligt att följa er som gör allt för att spela oförstående och dumförklara mig m.m. Jag är däremot inte rätt person för er eftersom det lär kvitta vad ni skriver så känner jag inte den känslan ni vill att jag ska känna. Däremot tänker jsg att det är synd att så många har behov av att ned nedvärdera andra för att höja sig själva. Det tyder på mycket dälig självkänsla. Nu menar jag inte alla kloka svar jag fått, både de som håller med mig och andra. Många av er har på ett bra sätt förklarat vad de tycker och tänker utan för den sakens skull behöva fördumma. Era råd och tips tar jag tacksamt emot

Jag är fortfarande nyfiken på vad ni som tycker det är ett försvarsbart beteende av mamman anser om det här jag skrev längre upp angående om hon har en man? Vi säger att hon har en sambo som bor med hennes barn 26 dagar i månaden. Gäller samma där att han ska finna sigi att inte vara en del av familjen? Han är bara den "nya mannen" o får stå åt sidan och har inget med barnen att göra? Eller det är inte samma sak?

Jag är också nyfiken på om det är lika okej för en pappa att bete sig som mamman? Är det lika synd om en man som är skiljd sen 4-5 år tillbaka? Är det normalt beteende för en man att vara bitter och arg på en man som inte har gjort honom något? Att han bara råkar vara tillsammans med hans exfru?

Bara intressant att spinna vidare på

Jag vet att det finns även män som beter sig så alltså, men hur hade ni tänkt om er fd man betett sig så här? Eller ännu värre, er nuvarande man hade betett sig så här mot sin före dettas "nya" fru?

Kan ni lättare tänka er in i hur knepigt och problematiskt beteende det faktiskt är?

Jag hade haft mycket lättare att förstå ert resonemang om att hon dka slippa mig helt o hållet om samma sak gällde tvärtom. Vi har stora problem med att hon lägger sig i allt o ska få veta allt om mig o "förstöra" så gott hon kan. Har hon rätt till det då utan att jag ska bry mig det minsta?

Jag förstår att det ser konstigt ut ibland när jag svarar. Jag kan ibland bara se vissa inlägg (min telefon strular) och nu ser jag att jag svarat tokigt på det sista. Ber om ursäkt.