Hon släpper inte ut barnen

Herrejösses. Jag har inte läst igenom hela tråden men av det jag har läst så blir jag så himla trött. Varför är det så många som hoppar på TS? Det finns så mycket bitterhet och agg mot bonusmammor där ute så att man blir mörkrädd. 

Varför glömmer så många bort barnen i allt detta? Det är så många som fokuserar på sin egna smärta att man blir blind för barnen och deras smärta över att 1) mamma och pappa bor inte ihop 2) ha två hem 3) att slitas mellan dessa hem och ställa om sig

Skuldbelägg inte barnen för att de tycker om en ny partner. Skuldbelägg inte barnen för att de tycker om den andra föräldern. Varför blir alla dessa mammor inte glada över att barnen mår bra hos pappa? Är det inte det som är det mest primära? Att de ska må så bra som möjligt i detta jobbiga med att ha två hem? 

Jag är själv bonusmamma. Det har inte alltid varit och är inte alltid så lätt. Jag är inte stormförtjust i barnens mamma och jag tror inte att hon är något större fan av mig heller. MEN, även under perioder då relationen har varit milt uttryckt ansträngd så har vi ALDRIG någonsin visat barnen vad vi tycker. Vi vill att de ska våga vara glada i båda hemmen och att de ska älska sin mamma. Hon har inte heller baktalat oss något, vad vi vet. Nu har åren gått och vi har kanske lärt oss förstå varandra lite bättre och saker har lagt sig. I dag vet jag att hon respekterar mig och att hon är glad för att jag är en trygg person som älskar hennes barn och ställer upp på dem de veckor när hon inte finns där fysiskt. 

TS; efter vad jag har läst så framstår det som om att barnens mamma skulle behöva hjälp med att komma till rätta med sig själv. Hon är inte klar efter skilsmässan och verkar inte ha gått vidare. Hon verkar ju inte ens ha kommit till den punkt där hon förstår att barnen är viktigast. Mitt råd till dig är att låta pappan sköta kontakten. Var ett stöd till honom, han lär behöva ett.... När barnen kommer så försök att vara en trygg, sansad vuxen som bara talar gott om deras mamma (om du måste säga ngt om henne) och ha roligt tillsammans med dem. De är så pass stora så tyvärr förstår de nog en hel del av varför mamma är sån här... Sorgligt alltsammans....

Lycka till och kram på dig!  

Inget av det gick speciellt bra och du lever ensam nu? 

Beroende på när du kommer in i en familj och hur länge du lever tillsammans så blir du definitivt mer än den "nya kvinnan". Man tar inte mammas plats, det behöver ingen mamma vara rädd för men man tar en egen plats som inte har "inte mer än" som prefix. 

Med din erfarenhet så borde du kanske ha vett att inse skillnaden på en sund relation och en osund i en nyfamiljs-konstellation. Det TS beskriver i agerande från mammans sida är inte vad jag kallar en sund relation som gynnar barnen och någon av deras familjer. Punkt.