Hon släpper inte ut barnen

Jag hade gärna låtit vara om det inte hade varit för att barnen kommer i kläm om och lm igen.. hela tiden. De får komma allt mindre tex.

Jag tänkte en vänlig konfrentation. Säga hej glatt och visa mitt vänliga jag. Jag hade verkligen inte tänkt vara arg o ge mig på henne. Tvärtom. Men visst, jag kan hålla med om att det var dumt att tro det skulle gå så lätt.

Så jag beter mig?

jag har stått åt sidan i tre år. Jag har inte försökt närma mig henne. Men jag trodee att vuxna människor skulle kunna prata med varann. Dessutom fick hon välja på att låta mig hämta dom eftersom jag jobbar i närheten eller låta pappan hämta dom tidigare på dagen men då valde hon att de skulle vara hemma. Skulle vi låta barnen stanna hemma? Hade inte det varit att svika barnen? Jag hade som sagt inte tänkt säga något inför barnen utan istället vara glad o vänlig o visa henne att hon inte behöver vara rädd för mig.

Jag har länge tänkt att jag skulle vilja prata med henne så att hon kan släppa denna rädsla inför att möta mig. Jag kanske har helt fel tro, men jag tror ju att samtal kan lösa det mesta. Ska vi undvika varann för resten av livet? Jag är inte en sådan människa helt enkelt. Jag gillar inte undvikande o smygande.

De kommer i kläm på så vis att de knappt inte längre får komma på lov m.m fast de inte vill annat.

Vill klargöra lite

jag är själv en försiktig lugn människa som verkligen inte vill lägga mig i föräldraskapet eller "hålla låda" Jag har inte nägon gång tidigare tvingat mig på henne pä något vis.

det har varit några gånger att barnen velat ha med mig på uppvisningar men där hln tydligt sagt att de inte får va med om jag kommer m.m. Inte ens då har jag pratat med henne.

Jag hade mer än gärna låtit bli att bry mig om det inte varit att jag tyvärr får se att min man fär ta så mkt skit. Hon ringer o skäller ofta o hon bestämmer o ändrar allt. Hon kör över honom totalt o han är alldels för snäll.

När jag vet att mkt av detta är pga att hon hyser sådant agg mot mig, en person hon aldrig pratat med så tänkte jag att jag skulle ta chansen att visa att jag inte är farlig o att jag vill prata med henne på ett vänligt vis.

Till saken hör att när hon för två år sedan hade pojkvän skickade hon honom att hämta barnen efter tre veckors bekanskap. Min man o jag smäpratade glatt med honom i hallen.

Men tack för era svar. Jag har insett att jag inte ska försöka.

Jsg blir tyvärr bara så frustrerad. Tex ska hon åka en månad med dom pä semester men vi fick enligt henne inte ta med barnen pä en veckas semester. Allt är pga att han har en ny kvinna som hennes barn faktiskt trivs med.

Pappan hade berättat att jag skulle hämta. Jag knackade försiktigt på dörren o lät det sedan vara. Barnen försökte ta sig ut o de öppnade även ett fönster som hon smällde igen. Jag gick sedan o satte mig i bilen o smsa henne att om hon inte ville träffa mig kunde hon bara släppa ut dom. 13åringen smsa mig om att de inte fick gå ut. Mamman stog vid dörren.

återigen, för två år sen skickade hon sin nya kille hem till oss efter ett par veckors bekantskap. Jag försökte första gången efter tre år. O det va för att jag va i närheten o min man skulle slippa köra tio mil med vår bebis.

För att hon hade valet att inte prata med mig. Bara släppa ut barnen. Jag skulle aldrig någonsin tränga mig på henne. Eller försöka gå in.

Nej hon har ingen anledning. Jo, att hon är fruktansvärt arg fortfarande över skilsmässan och att INGEN har rätt till hennes barn. Hon blir arg om jag handlar kläder till dem också tex.

Nej, min man pratar inte om mig med henne. Nej, det har aldrig hänt något som ger henne anledning att vara så här. Mer än att jag är tillsammans med hennes fd. Barnen tycker om mig. Problemet är att hon och hennes mor sitter o pratar väldigt mycket skit om deras pappa o mig inför barnen o det mår de inte bra av.

Jag har aldrig förut försökt o ska verkligen inte försöka fler gånger att prata med henne.

Anledningen till att jag trodde det skulle bli bra att köra dit ensam utan min man va för att då skulle hon behöva märka att jag faktiskt inte är farlig o jag skulle prata vänligt med henne. Det jag skrev i ts om att jag skulle prata med henne o fråga vad det är som är fel hade jag naturligtvis inte gjort om barnen stog bredvid.

Har också undrat över detta...min mans ex är verkligen inte ensam om att ha många obearbetade känslor inom sig. Det är en sak jsg förstår nu. Det är intressant att läsa svaren som innehåller så mkt känslor hos den som skriver.