varför skaffa barn sent? tänker många fel?

TS, jag tycker att du resonerar väldigt naivt och trångsynt.
Kanske har du inte varit med om så mycket i ditt liv eftersom du tror att allt går att planera från födsel till död?
Och det låter lite tråkigt att se sina barn som något man "skaffar" för att få "sin efterrätt"? Jag har inte riktigt samma syn på det där med barn.
Jag har aldrig varit intresserad av att "skaffa" barn "bara för att". Jag ville göra det med en man jag älskar. Honom träffade jag när jag var 36.

I mina öron låter det helkonstigt att man planerar hela sitt liv från födsel till död på det sättet. Jag lever hellre här och nu än för framtiden. Och jag lever hellre för mitt barn än för mina ofödda barnbarn.

Du utgår ifrån att dina barn ska få barn och att du ska vara en pigg mormor som ska passa dem etc.
Tänk om dina barn inte kan/vill ha barn? Tänk om du blir sjukpensionär vid 45 och inte orkar med barnbarn? Tänk om dina barn tar sina barn och flyttar till Australien? Tänk om dina barn dör före dig? Etc.
Jag är ingen pessimist som går runt och tror att sånt ska hända, men jag är heller inte så omnipotent att jag tror att jag kan planera hela mitt liv och alla andras liv från födsel till död.
Min son ska inte behöva känna tvånget att skaffa barn för att jag vill ha "efterrätt".

Jag väljer att vara ödmjuk inför livet. Livet går inte att planera fullt ut.

okej, har jag missförstått tråden? Om vi tar och citerar trådstaren då?

"Bara så nyfiken. varför skaffar så många barn så sent?
Rent biologiskt är kroppen i bäst "skick" att bli förälder runt 20-27. Ni vet minimera risken för barn med sjukdomar."

Sen tycker väl kanske inte jag att en risk som går från 1 på 1500 hos mödrar i 20-24 årsåldern till 1 på 25 hos mödrar som är 40+ är att betrakta som "något ökad" risk. Jag skulle snarare säga att det är stor ökning av risken. Sedan har vi då inte berört riskerna för andra sjukdomar som följer med ökad ålder hos föräldrarna, såsom ADHD och Asperbergers sjukdom exempelvis.

Sedan om Greklands statsskuld är större än Norges kanske inte RIKTIGT hör till diskussionen. Jag skulle nog säga att det är off topic. Precis på samma sätt som vad kostnaden är för äldreomsorg, förskolan, invandringen, pensionerna, försvaret, you name it...

...och du tror inte det finns något samband? Kanske inte jättemånga 40-åriga kvinnor som skaffar barn med 20-åriga män?

Om barn och barnbarn är det enda viktiga i livet gör man säkert bäst i att skaffa barn med första bästa villiga som inte är alldeles frånstötande. Då är man ju på den säkra sidan, så sett. 

Vill man ha mer ut av livet än så, t ex en partner man faktiskt älskar och som man tror skulle kunna bli en bra medförälder, en bra utbildning, ett trevligt arbete man trivs med och som inte bara är i rent försörjningssyfte, ett bra hem man trivs i och ett liv utanför hemmet med vänner, hobbys, då kan det bli så att det där med barn kommer "lite senare" (senare enligt din definition).

Då har jag inte ens nämnt det där med att många kanske inte har någon barnlängtan alls i yngre åldrar. Att man tänker "någon gång framöver kanske jag får barn", är inte detsamma som att man vill sätta igång och börja försöka med första bästa pucko för det. 

Du vet, inte alla kvinnor (eller män, men jag har en känsla av att det inte är män som diskuteras och kritiseras här) har någon slags inbyggd längtan efter barn, inte alla kvinnor ser barn som det enda värt att leva för eller som att livet börjar först när man får barn. 

Jag har visserligen fått mina båda barn oplanerat, och det har ju blivit himla bra ändå, men att uppmana unga kvinnor att skaffa barn trots att de inte har någon egentlig längtan efter barn i nuläget, det är bara urbota korkat. Kvinnor är inga avelskor och har inga obligations att skaffa barn, varken för att göra samhället eller enstaka griniga individer nöjda. De skaffar barn om och när de vill. Punkt. 

Meningen med tråden var att belysa den rådande trend med så många självuppfyllande mål, dvs. De egna målen och bilden som cirkulerar i samhället om den sk. "rätta" vägen till föräldraskapet. Många kritiserar unga föräldrar och menar att det är ett lika med tecken på dålig ekonomi, dålig karaktär, ingen tydlig struktur. Detta är inte mina åsikter.

Att bli förälder med den stora förmån det innebär i livet, gåvan att få ge ett barn ett liv. Att få dela tiden med sitt barn. Det är väl det mest betydelsefulla någonsin?

Jag upplever en HETS att uppfylla en massa saker innan man blir förälder som tros vara betydande för sitt egna föräldrarskap, med RISK för skador som kan drabbat barnet (ökad risk).

Jag anser att varje barn förtjänar mor och farföräldrar i sin uppväxt, om det är möjligt. Ett stort socialt nät. En trygghet.

Plus i kanten för mig, som nämnt, jag kommer att vara ung när mina barn är vuxna. Jag har en massa tid över för självuppfyllande och att vara närvarande för kommande barnbarn. Det är något som JAG känner stor lycka över.

Du värdesätter att vara ung när dina barn är vuxna, en annan prioriterar att vara mogen när barnen kommer, ytterligare någon vill ha gjort ordentlig karriär innan, vissa vill hitta kärleken först - vi prioriterar alla olika. Vissa kan få allt, alla får inget. Du kanske får barnbarn som ung eller när du är gammal, eller inte alls.

Om det är något man lär sig med åren så är det att inget går att förutsäga och att man får vara glad för allt man får, även om det inte blev exakt som man hare tänkt eller först trodde.

Personligen värdesätter jag ödmjukhet. Därför undrar jag hur du ska kunna lära dina barn det när du själv inte besitter denna egenskap?

Är det ödmjukt att påstå att unga inte kan va mogna.

En sak slår mig när jag läser inläggen. ...

Många 35 plusare (och de tycks vara många av dessa som skaffar barn för första gången) säger att de tidigare inte hade träffat rätt livskamrat.

Vi säger att den "normala" åldern för barnafödande med hänsyn till fertilitet osv är mellan 20-35 år tycker jag att det känns lite konstigt att det är så många som tycks hitta rätt både vad gäller partner och vad gäller barn just under åren 35-40 år.

Vad är det som händer i kärlekslivet i åldern 35-40 år, som aldrig lyckats hända mellan 20-35?

En sak slår mig när jag läser inläggen. ...

Många 35 plusare (och de tycks vara många av dessa som skaffar barn för första gången) säger att de tidigare inte hade träffat rätt livskamrat.

Vi säger att den "normala" åldern för barnafödande med hänsyn till fertilitet osv är mellan 20-35 år tycker jag att det känns lite konstigt att det är så många som tycks hitta rätt både vad gäller partner och vad gäller barn just under åren 35-40 år.

Vad är det som händer i kärlekslivet i åldern 35-40 år, som aldrig lyckats hända mellan 20-35?

Jag var tillsammans med en man som inte behandlade mig bra under fyra år. Efter det var jag rätt så trött på män. Att ha barn fanns inte i min värld.

De flesta jag känner träffade sina respektive sent. Många flyttade för att plugga, vi hade inte festat om och haft så mycket pojkvänner.

Vi började leva det liv vid 20, som andra började leva vid 16. När de unga mödrarna hade träffat mannen i sina liv hade vi date med skolböckerna.

Efter studierna var det många av mina vänner, inklusive jag själv, flyttade igen. Startade om från början

Det är ju ändå rätt många kvinnor numera som blir gravida väldigt sent upp i åldern, speciellt i storstäderna. Sedan att medelåldern i hela landet är 29 år är kanske en annan sak. Då återfinner vi kanske både 16-åringarna och 35-plusarna.

Det lite lustiga är ju att många lite äldre kvinnor ser ner på unga tjejer som skaffar barn. Säger att de saknar livserfarenhet, inte tar ansvar, inte tar hand om sina barn på rätt sätt, inte har det tillräckligt ordnat ekonomiskt etc etc.

Sedan tycks det uppstå någon slags kollektiv desperation efter 35 plus. Har sett det så många gånger. Dvs, kvinnor mellan 35-40 som varit singlar hur länge som helst. Helt plötsligt har de pojkvän och bara några månader senare kommer graviditeten...

Ibland undrar jag om detta är så mycket mer genomtänkt än de sena tonårsgraviditeterna....

En 35+ vet att om hon alls ska få barn, så är det bråttom. Och då passar man på när man har hittat någon som verkar lämplig. Man tar risken att man blir ensamstående om relationen inte håller. Det är väl genomtänkt om något?

Just detta tror jag är en sak som skiljer unga föräldrar från gamla. Alltså detta att man har planerat sin framtid och lever enligt sina planer.

Frågar man en 15-åring vad hon gör när hon är 30, så svarar väl en majoritet att de har man och barn och jobb. Om man då hittar pappan till sina framtida barn när man är 20-25, så blir livet just precis så som man planerade.

Annat är det med oss som stod där som 30-åringar utan man och barn, och jobbet var allt annat än fast. Då kan man konstatera att livet blev inte som man hade tänkt sig. När man sent omsider trots allt har turen att få både man och barn, så har man hunnit uppleva många exempel på att livet för väldigt många verkligen inte blev så som de hade tänkt sig. Här har vi livserfarenheten som många unga föräldrar saknar.

Jag har upplevt för mycket för att likt TS självsäkert uttala mig om hur mitt liv kommer att se ut om 20 år.

Vaddå tillåta sig? Jag vet ingen av mina vänner (vi fick barn mellan 30 upp till 45) som resonerat på det sättet. När vi var "rätt" ålder, så hade vi inte ens barn på tapeten, det var inte ens något alternativ. Det var en som fick oplanerat barn under studietiden, men det var inget som gjorde att vi fick våra biologiska klockor att ringa. Vi hade fullt upp med studier och inte alltför seriösa förhållande med jämnåriga killar. Hade en kille föreslagit att flytta ihop när jag var i den åldern, så hade jag nog sagt nej och backat eftersom förhållandet tenderade att bli för seriöst.
Bara hälften bor kvar på studieorten, resten har flyttat därifrån, inte ens hälften lever med den man de sällskapade under studietiden. Just när man började arbeta efter studierna så var det många förhållanden som sprack, de var inte stabila nog för att hantera den förändringen (och troligen inte heller om det hade kommit barn)
jodå, vi har pratat om detta, eftersom det inte bara här på familjeliv som dessa samtal kommer upp, utan även IRL.

Jag förstår inte varför så många i tråden tjatar om att de som skaffar barn sent "känner att de ska hinna med en massa" och "inte tillåter sig" att skaffa barn?

Vadå "tillåter sig"? Jag ville absolut inte ha barn. Inte alls. Aldrig. Jag hade ett antal pojkvänner mellan ca 20 och 35 års ålder, men någon biologisk klocka ringde aldrig. Jag var så nöjd med mitt barnfria liv.
När jag var 35 fick jag en systerdotter och då hände något. Jag veknade lite inför detta med barn. När jag var 36 träffade jag Mannen. Och då började tankarna på barn komma. Barn var alltså inte meningen med mitt liv. Men kärleken var det. Och ur den enormt starka kärleken föddes längan efter barn. Och jag råkade ha tur som fortfarande var väldigt fertil och allt gick som på räls.
Idag är jag oändligt tacksam för det, men jag blir lite less på tjatet om att det är så dåligt att vänta med barn. Men...jag väntade ju inte. Det vara bara så att mitt liv förändrades, och det skulle jag önska att människor kunde vara lite mer ödmjuka inför.