Mansideal

(Även om jag sällan gråter över småsaker känns det skönt att veta att jag inte skulle bli paria bara för att jag råkade...)

Det är helt ok att vara karl, åtminstone i Sverige 2017. Visst finns det småsaker som är irriterande med förväntningar men det får man ta.

Man är automatiskt lite misstänkt om man arbetar i barnomsorg, även om flertalet faktiskt ser det som någonting positivt, samt att det är lite irriterande att läsa/höra att jag är en del av ett problem på grund av att andra män är kriminella. Det säger dock mer om deras mentala förmågor.

Det är bara att "take it like a man and walk it off"

Jo, men eller hur. Jag håller med föregående skribent om att det visst verkar ganska okej att vara man i Sverige av idag. Många tycks förväxla kritik av mansrollen med någon slags förbud mot att vara man överhuvudtaget. Folk är så känsliga. Det här fenomenet gäller även invandringsdebatten tycker jag. Någon invandringskritisk person säger att vi måste stoppa invandringen nu, någon som är vänligare inställd ger svar på tal och viss kritik. Den invandringskritiske hävdar nu att "jag har blivit censurerad" och "får man inte säga någonting i Sverige längre". Yttrandefrihet är inte samma sak som att få säga vad man vill utan att få mothugg. Samma sak gäller debatten om mansrollen och #metoo. Jag tycker att vi samtalsmässigt har mycket att lära av andra kulturer. Hindiusmen till exempel är en väldigt tillåtande och öpen religion/livsfilosofi (kolla in wwgurulinjen.se om ni vill veta mer om den läran, det är ny och väldigt bra sida). Visserligen är inte nädvändigtvis hinduer i sig snällare och mer öppna än västerlänningar. Men ändå, de har många vettiga saker att säga som är applicerbart på vårt samhälle av idag. 

Jag skulle skriva www.gurulinjen.se där. Ursäkta att jag matar in samma länk en gång till. Men jag hatar att skriva en referens och så går den inte att kolla för den som intresserad. 

Det är ingen som förbjuder dig att gråta. Det är bara det att jag sällan blir så ledsen att jag gråter, sist var på min pappas begravning. Jag grät när jag var tvungen att avliva min hund också. Att män inte får visa känslor är skitsnack, män har sällan problem att visa glädje, irritation, ilska, frustration och en hel hop andra saker.

Det värsta är att män ska tiga och lida, och det är både kvinnor och andra män som tycker så.  Du förväntas, som man, att på olika sätt tillfredsställa andras behov, men du ska alltid åsidosätta dina egna. Du ska arbeta med saker
som skapar välstånd, alltså inom privat sektor, den offentliga skapar inga pengar, du ska betala skatt på din lön och detta för att en  massa andra människor du inte känner ska få arbeten och lön, som du aldrig efterfrågat. På det pesonliga planet förväntas du bidra med pengar till familjen, och om du inte kan bidra med pengar har du ingen familj. Endast 50% av männen inom LO är föräldrar, endast 25% av de män som är långtidsarbetslösa eller sjuka. För kvinnor är ungefär 75% föräldrar oavsett sociaekonomisk situation. Mäns socioekonomiska status
är mycket avgörande för om de överhuvudtaget kan ha en familj eller inte. Män utan familj har få vänner och dör ofta innan de har fyllt 70, så det är
farligt att vara ensam. Dessutom stigmatiseras ensamma män på många olika sätt, de förväntas "tiga och lida"så kanske deras situation  blir bättre. Personligen tycker jag män som får höra sådant ska sluta lyssna på lögner om en eventuellt bättre framtid sen, nångång, kanske. Det är som när prästerna lovade de som led i verkligheten skulle få sin lön i himlen i livet efter detta.

En annan nackdel är att män kan vara mycket aggressiva mot varandra, ofta oprovocerat och gentemot okända. När jag var ung var jag ofta
rädd för att åka på stryk av okända personer, vilket också hänt flera gånger. Därför måste man ge sken av att man har våldskapital att
slå tillbaka om det skulle behövas. Alltså, ge sken av, inte säkert att man har det.

Vad som är bra med att vara man är att man slipper komplicerade sociala sammanhang, män är ganska enkla varelser. Manliga kompisar brukar
samlas kring nåt intresse, och är ganska inkluderande. Det är inte så mycket skitsnack och ränksmiderier, utan alla brukar få vara med
på sina villkor, så länge man har något att tillföra gruppen. Män är också bättre på att sprida kunskap till andra i gruppen, överlag
tycker jag män låter bli att sitta och tjuvhålla på personliga fördelar, utan delar med sig och verkar gilla att lära andra.
  

Det finns en bok som heter "Self made man. One year as a man" av Norah Vincent, en kvinnlig journalist, som levde som man i 18 månader. Hennes två stora besvikelser som man var dels hur ensamma män var, och detta trots att hon hade en hel del manliga vänner, och dels hur avvisande och direkt otrevliga kvinnor var när hon raggade på dem. Hon hängde med ett gäng män som bowlade ihop, var med på ett mansläger och bodde ett tag i ett munkkloster.

När hon skrivit boken så säger hon i en TV-intervju att "women have absolutely no clue what's it like to be a man. Not a clue".

Lite kul är att när hon kom ut som kvinna, i bowlinggänget, så trodde hon att de skulle bli jättearga och bryta kontakten med henne, men hon var fortfarande välkommen och bowla med dem.