Hjälp mig sluta tänka på att bli gravid!
När vi jobbade på första barnet blev jag helt besatt. Inte direkt, men efter att ha blivit gravid på 9:e försöket men fått ett tidigt mf så började jag sakta men säkert gå in i barnlösheten som identitet. Jag umgicks inte med vänner som hade barn eller var gravida, sambon tyckte jag var löjlig så jag slutade prata med honom om det, gick in i mig själv mer och mer. Fick ännu ett mf på 9e försöker efter mf och fick då träffa en kurator som föreslog att vi skulle ta beslut om ett uppehåll i barnverkstan (som sambon ville) men med ett färdigt datum för när vi skulle börja igen (som jag ville). Jag hatade den tiden intensivt, men började sakta må bättre. När vi drog igång igen blev jag snabbt gravid med vår son, men skadan var redan skedd och när sonen var 3 konstaterade vi att vi nått vägs ände tillsammans.
Vad jag försöker säga är att om ni inte blir besatta tillsammans eller låter bliatt bli besatta tillsammans ökar risken att ni sedan inte klarar av att leva med barn tillsammans. Det är ok att bli ledsen och besviken när mensen kommer, men sen måste man tvinga sig själv att skaka av sig det och fortsätta leva.
Fira mensen med ett glas vin eller en konjak, bryt ihop och ta nya tag, men fastna inte i träsket. Särskilt inte så tidigt
Lycka till!