Hjälp mig sluta tänka på att bli gravid!

Jag ville också innan min sambo och fick vänta på honom i ungefär ett år. Är som du väldigt glad att det äntligen händer! Just därför känns det onödigt att man inte bara kan vara glad, utan blir ledsen för mens etc. Det finns några mindfullnessklasser på mitt gym, kamske ska testa det. Kul annars att det är så många som tycker att träning hjälper. Det kan ju vara ett bra sätt att förbereda sig på också :) Hoppas att du mår bra och inte blir alldeles för besatt!

Men hjälp, precis så var det med mig och min sambo också. Jag kunde inte förstå att han ville göra något så hemskt mot den han älskar mest i världen...Men nu har vi äntligen landat i att vara på samma plats. Tänk att man kan ha så liknande erfarenheter...

Allt känns lite lugnare för mig nu, det hjälpte nog att skriva här. Testade en avslappningsyoga i helgen också som jag tyckte var helt fantastisk. Så nu vill jag prova fler liknande aktiviteter. 

Jag håller också tummarna för oss! För att det tar sig snabbt men också att för att vi kan hålla oss lugna och glada medan vi försöker :) 

Ja, det verkar ju så himla häftigt! Har en kollega som är gravid nu och det är så fint och spännande att se hennes mage bli större. 

Håller med om att det är lättare sagt än gjort att tagga ner, men samtidigt är det ju det jag försöker göra :) Tycker ändå att det går helt ok! 

Nä du, jag kan i alla fall inte stänga av allt jag tänker på :) Å ena sidan tycker jag att det är helt ok, för att det är härligt att drömma och planera och tänka hur det ska bli. Men å andra sidan skrämmer det mig lite. För tänk om det inte blir några barn? Hur kommer jag då känna inför framtiden, nu när jag planerat den med barn i? Känns som att man kan få kris...

Men även om man nu inte kan styra sina tankar, så kan man ju ändå styra det man gör. Och om man nu inte gör så mycket gravidrelaterade saker (som att googla symptom och testa för mycket och kolla kläder i mitt fall) så tänker man nog mindre på det också. Eller så är det för mig i alla fall :) 

Känner igen mig i det ni skriver.

När man väl bestämmer sig så vill man bara att det ska hända. Tror inte det dröjde mer än en månads försök förrän jag började med ägglossningstest. Det var en kompis som tipsade om det och jag tyckte det var både spännande och roligt att göra de där testen. Men vilken påfrestande process det blev. Googlade på precis allt. Det gick inte att tänka på något annat även om man försökte intala sig själv motsatsen.

Om det var tack vare ägglossningstesten vi blev gravida så lätt eller inte kan jag inte svara på, men vi lyckades få tre plus på sex försök. Men alla tre resulterade i väldigt tidiga missfall. En cirkel av att ständigt tänka på att försöka bli gravid till flera missfall blev en riktigt tråkig höst. Efter det tredje missfallet bokade vi en tid för utredning på en privat klinik en månad senare och bestämde oss för att ta en paus i det hela, inga tester, inget snack, bara njuta av livet igen. Vi hade bokat en semesterresa sedan tidigare som vi kunde åka iväg på som såklart underlättade (för det är inte lätt!).

När vi kom hem från resan hade jag mensvärk flera dagar före beräknad mens och den inplanerade tiden för utredning resulterade istället i ett VUL där vi fick se ett tickande hjärta. Imorgon går vi in i vecka 18 och jag är oerhört tacksam.

Det jag vill säga är väl att om du känner som jag, att man bara går i en försöka-att-bli-gravid-bubbla och glömmer att leva under tiden: Det kanske inte är värt att ägna så mycket tid åt alla tecken och tester. Det kanske är mer värt att leva under tiden och se vad som händer? :)