Less på svärmors tjat

Har ej barn men jag förstår att du blir galen, det skulle jag blivit med.

Har du pratat med hon ang detta? Och mannen din?

Säg att det är DU som är barnets mor ej hon! Hon har ingen rätt att försöka bossa över hur ni uppfostra erat barn. Hon gjorde på sitt sätt ni gör på ert. Så enkelt är det.. Ska vara iaf.

Hej Babysnow, tack för svar! Jag har sagt till maken att jag tycker det är jobbigt och han har ryckt in och tagit dottern när svärmor gått iväg med henne, gullat lite och sen satt sig med mig så att vi har henne bägge två. Sen tror jag att han också är lite less på allt tjat om farmor, för dom skypar inte lika ofta senaste veckorna. Så det funkar hyffsat, även om han inte tycker det är ett lika stort problem som jag tycker.

Jag sa ifrån när hon försökte övertala oss med sin stenålders sovmetod att aldrig i livet, det funkade säkert men att vi ville göra som vi bedömmer funkar på vår dotter. Skyllde även lite på att bvc och barnläkare idag inte rekommenderar hennes metod. Så det går ju hyffsat men jag går runt och är irriterad så fort hon ringer.. Vi ses ju inte så ofta pga avståndet iaf.

Bra det blivit lite bättre, men man ska ej behöva gå och vara irriterad.

Tron den äldre generationen tro de kan allt, för att dom har haft bebis redan. Sen att saker kanske ändras under deras tid missar dom

Hon kanske lugnar sig mer då hon märker att det blir mindre av er. Får hoppas!

Tro jag kan hamna i samma sits som dig fast mer min egen mor, hehe. Samtidigt tro jag ej hon riktigt skulle våga heller, då hon VET att jag hugger ifrån snabbt. Ler.

Inte lätt detta med föräldrar.

Känner precis igen situationen som du beskriver, har en dotter på 1,5 år som också har en väldigt stolt farmor, tyvärr har jag inga tips på hur man hanterar det utan jobbar fortfarande på att försöka låta bli att fästa någon vikt vid hennes beteende. Här har det varit tjat om att introducera välling från tre månaders ålder, om min mat verkligen räcker (har ammat),' tror du inte att jag kan trösta eller' om vår dotter har blivit ledsen hos henne och vi har försökt ta tillbaka henne, på släktträffar har hon försökt ta vår dotter från oss och bära runt henne för att visa upp henne för alla släktingar och berätta att det är HENNES barnbarn trots att vår dotter då har blivit ledsen för att hon inte varit trygg i situationen osv... Kommer du på något bra sätt att hantera det så dela gärna med dig :)

Fast att hon är stolt över att vara farmor kan ju inte vara annat än positivt?? Jag blev moster för 8 månader sen och jag pratar ofta precis så som ditt barns farmor. "kom till moster" "får moster en kram" osv. Min syster är likadan mot mina barn.

Men det där att hon tar över och tar din bebis ur din famn känner jag igen, och håller med om att det är riktigt jobbigt. Jag har börjat säga ifrån, jag brukar säga att hon får hålla sen när bebisen är mätt och glad. Och blir hon ledsen i farmors eller någon annans famn så går jag direkt fram och tar henne precis på samma sätt som hon tar dottern ur min famn. Opponerar hon sig så hänvisar du till dagens forskning kring anknytning och att det är ni föräldrar som är hennes trygghet. Säg ifrån helt enkelt. Ni är föräldrar och därmed ni som bestämmer..

Shit vad jag väntat på denna tråden. Jag har en 9 månader gammal bebis och bor också långt bort från min partners och min familj. Min svärmor och hennes man får mig att ligga sömnlös om nätterna i ren irritation. Jag fattar inte hur de kan bete sig som de gör. De tar för sig, och har kört över mig på så många olika sätt, väldigt likt som du berättar. Jag, som du känner att det måste vara något annat bakomliggande hos mig som får mig att inte bara skita i det och skaka av mig det.
Hur ska man komma över irritationen? man måste ju ändå bete sig någorlunda artigt mot dem? Men de kör ju totalt över mig. blä! 

Jag och min man har en dotter som nu är 2 år. När hon föddes och fram till dottern var ett halvår, så var min svärmor väldigt jobbig. Hon ringde varje kväll till oss runt 18-tiden för att "bara vara artig och höra hur vi mådde". En jättefin tanke såklart. Men jag tyckte ändå att det blev väldigt jobbigt när hon under 6 månader ringde VARJE kväll, vardag som helg. Hon kunde dessutom ha mage att fråga oss under ett besök om de kunde få träffa oss helgen därpå. Hon ville liksom boka upp oss så att hon skulle få träffa sitt barnbarn.
Svärfar var inte alls lika på. Han respekterar vår familj bättre.

Jag stod ut med detta i ett halvår, som sagt. Sedan fick jag nog! Då pratade jag med min man om detta. Han tyckte dock att det inte var så farligt. Och han tyckte att hans föräldrar fick höra av sig hur mycket de ville, samtidigt som han inte ville att han och jag skulle bli osams. 
Efter mycket om och men ringde jag upp min svärmor en kväll och sa ifrån på skarpen. Jag skrek absolut inte i telefon men jag sa högt och tydligt till henne att hon faktiskt inte kunde ringa oss varje kväll. Och att hon heller inte kunde "boka upp oss" för en träff långt fram.
För svärmor var det tufft att få höra mig säga ifrån. Hon och svärfar har bara ett barn - min man. Så han är deras allt. Och jag själv är ensambarn med. Så jag förstår mina svärföräldrar. Men även ensambarns-förälder behöver faktiskt släppa taget.
Min svärmor gav sig och hörde inte alls av sig till oss lika mycket, sedan dess. Det var någon period då dottern var över året som svärmor började att ringa ofta igen och då sa jag till. Men sedan dess (nu har det gått 1 år) så ringer hon typ inte alls. Hon skickar ibland sms till min man, och det ska hon självklart få göra! Men just detta att ringa varenda eviga kväll, gjorde mig galen. Och jag mådde såå dåligt psykiskt.
Men nu har jag och svärmor faktiskt en mycket väl fungerande relation! Hon har lärt känna mig och jag henne. Hon håller sig på avstånd och respekterar mig mer. Och det gör att jag bjuder gärna till. Jag har börjat bjuda henne till oss när mannen kanske jobbar över så hon får umgås själv med bara mig och dottern. Det funkar jättebra! Och idag ska vi faktiskt ut och shoppa. Det ser jag fram emot!
Så ni som har svärmödrar som är jobbiga på något sätt - säg ifrån bestämt men vänligt. Är hon en bra svärmor/farmor så respekterar hon det och ger med sig med tiden. Och då finns chans för dig att bjuda till så att hon inte heller behöver känna sig utestängd.
Jag är glad att jag tog mod till mig att säga ifrån ordentligt! För det gynnar mig idag när jag har en mycket väl fungerande relation till min svärmor. Vi kan fortfarande ha olika åsikter om allt möjligt men när det väl kniper ekonomiskt eller vi behöver barnvakt t.ex. så ställer hon och svärfar alltid upp. =)

Ursäkta men vad är det för fel på att fråga ifall dom kunde få träffa er helgen därpå? Vi "bokar" oftast våra besök i förväg då jag själv tycker det är jobbigt att få spontanbesök, jag vill gärna hinna handla fika eller mat som jag kan bjuda på och städa lite.