Selektiv mutism/ extrem blyghet

Ska tillägga att det inte finns några misstankar om mobbing. Det som min dotter beskriver är att de andra barnen vill leka med henne och frågar men hon säger nej för hon kan ju inte prata. Här hemma pratar hon mer än någon annan så vi får "hål i öronen". Det är som ett annat barn.

Tack för ditt svar! Hon har ju ingen diagnos ännu så skolan behandlar henne som andra barn. Det enda de gjort är att försöka hjälpa henne med kompisar och att komma igång med lek. De gjorde så att de bestämde vilka barn som skulle leka med vilka barn i stället för att de skulle välja själva. Min dotter tog inte detta bra alls. Hon vägrade leka och var jättearg på fröknarna (sa det hemma alltså, inte direkt till fröknarna). Hon tyckte att de tvingade henne. Har glömt att skriva att hon är 7 år. Väldigt intelligent men ibland kan jag tycka att hon är omogen emotionellt. Hon har t ex svårt att se att hon själv kan göra ett annat barn ledset om hon t ex säger nej upprepade gånger om de frågar henne om hon vill leka. Men själv blir hon jätteledsen om ett barn t ex slutar leka med henne. På skolan är hon ängslig och blyg. Hemma är hon orädd och intensiv (mycket känslor, pratar konstant). Hon säger att hon hatar skolan, att hon är annorlunda mot de andra barnen som kan prata. Hon vill byta skola men jag är osäker på om det är en lösning. Jag lider så med henne, önskar jag kunde ta över allt det jobbiga . Vi föräldrar har båda varit blyga och tysta som barn men det var ingen stor grej på 70-80-talet. Det sågs som normalt och det gick över för bägge när vi blev äldre. Jag är lite rädd för att göra detta till en stor grej men samtidigt känner jag att vi måste göra nåt för hon lider verkligen och VILL kunna prata.