Precis allt i mitt liv är bara skit, det enda jag har levt för och som har hindrat mig från att ta mitt liv är mitt barn.
Hade jag inte haft mitt barn så hade jag tagit livet av mig för flera år sedan.
Och nu när jag har förlorat mitt barn så finns det ju inget kvar att leva för.
Det är väl inte hemskt att den bor hos pappan eller?? tills du ordnat upp allt vad det än beror på? Men man behöver inte jämföra med ett dött barn.lika sjukt.
Men det är väl inget fel att barnet just bor med pappan ibland , för att plocka bort feminismen...oavsett ....
Om ditt barn inte har avlidit så förstår jag inte varför du vill ta ditt liv, vill du inte leva för ditt barn?
Du vet ju att ditt barn mår bra och har de bra? de är väl de som är viktigast?
Tror du bör åka till psykiatrin och få hjälp med dina självmordstankar, du är en väldigt ostabil förälder just nu som inte gynnar dig om du vill ha tillbaka ditt barn.
Tatag i ditt liv för ditt barn skull.
jag har också förlorat ett barn till den andra föräldern fast detta var 6 år sedan ca, det är hemskt och är ren totryr inget annat. Man klarar av att leva vidare man måste ju trots allt så det bästa är att förstå varför man inte har kvar barnet först och främst och sedan försöka låta det gro en lång tid tills den dagen man åter har "ork" har man vart/är utbränd, utmattad och mer därtill så är det bäst att låta någon annan ansvarfull person vara där för barnet.
Jag tror inte många inser hur svårt det är och att man faktiskt måste ta det beslöutet när man igentligen inte är kapabel till sådana beslut! jag anser att familjerätten inte ska be föräldrar om det stora dåvarande avgörande valet när en person befinner sig i totalt mörker och ligger ned nästan döende,, så känns det.
Jag själv blev mer eller mindre övertalad till att ge över vårdnaden och första gången sa jag nej och andra gången stod det 3 personer ur familjerätten hökandes över mig samt pappan tilll barnet och tjatade medan jag satt och grät helt förtvivlat och jag var i ett så dåligt tillstånd att jag inte ens skulle ha ansvar över vilken middag det blev.
hur som helst, det mesta klarar man av men det är riktigt skitjobbigt!! ibland får man en ljusglimt och ibland inte och då är det viktigt att man har någon att gråta och skika hos och som tillåter en att bli galen ibland.
Nu lever jag ett bra liv och mår bra och endag ska jag få se mitt barn igen även om det så dröjer 10 år!! ge aldrig upp du kommer bli stolt när du åter igen ser ditt barn och mår bättre.
hitta andra saker att tänka på låt den själv ta hela ansvaret och bemöda dig inte ansträngning hade inte jag gjort.