Jag har förlorat mitt barn och nu vill jag inte leva längre...

Ja, mitt liv hänger på barnets. Helt enkelt för barnet är det ENDA jag har som är värt att fortsätta leva för och ENDA orsaken till att jag inte har tagit mitt liv tidigare.

Jag har naturligtvis inte visat för barnet att det är så, så jag har inte lagt något ansvar på barnet.

Men jag orkar inte mer nu, jag hatar mitt liv, jag hatar mig själv och jag får bara skit på skit hela tiden.
Jag ser ingen annan utväg för det är det enda jag kan påverka.

Om man är djupt deprimerad, vilket jag misstänker att ts är, så tänker man inte lika klart som när man mår bra. Att skuldbelägga hjälper föga.

Ts älskar sitt barn men befinner sig just nu med största sannorlikhet i ett sjukdomsliknande tillstånd och då slutar mam tänka logiskt. Även den mest simpla logik går inte igenom.

Att be någon i ts sits att helt sonika tänka om, är som att be en rullstolsburen att pallra sig upp och börja springa.

Förklarar i all välmening.