Min sambo och jag har en dotter på 8 månader. Innan vi fick barn ville vi båda ha 2 st. Nu är vi mer inne på att bara ha ett. Det är inte för att hon är jobbig snarare tvärt om. Hon är den mest underbara varelse som finns och just därför är vi inne på att bara ha ett barn. Vi vill lägga all uppmärksqmhet på henne.
Ni som har valt att bara ha ett barn. Varför har ni gjort det? Vad har varit bra / mindre bra?
Visste inte att jag ville ha barn förrän senare i livet. Blev för sent för att skaffa två så jag har egentligen inte behövt fundera på det.
Nackdelen är att mitt barn inte har en naturlig vardagskompis, vilket kräver mer av mig. Han har en stor längtan efter ett syskon. När föräldrar till ensambarn är borta finns inte längre en självklar familj kvar.
Tja vi ville bara ha ett barn. Maken för att han är storebror till en drös syskon och vill inte utsätta ett barn för samma sak. Jag för att jag inte vill gå igenom en graviditet och förlossning och föräldraledighet till.
Vi tycker livet funkar utmärkt. Man får jobba lite mer på barnets vänrelationer och när vi åker iväg på grejor har vi ofta med en kompis, och sen får han leva med att vara med oss vuxna bara ibland.
Sonen skulle nog hellre ha en hund än ett syskon.
Jag har en nioåring som ännu så länge är endabarn.
När jag var yngre och kanske mest innan han kom tänkte jag nog alltid att jag skulle ha två barn, till och med tre. Men sen fick vi honom och jag har aldrig fått det där suget efter syskon efter det. Och jag tänker inte skaffa syskon "bara för att" utan jag vill ju gärna känna att jag personligen vill ha fler barn i så fall.
Jag trodde verkligen att jag skulle ha fler men det har bara inte blivit så.
Sen kanske man kan tillägga att vi hade en väldigt tuff start med honom. Om alternativet var att göra om det första halvåret med honom exakt som det var då kommer vi definitivt inte att skaffa fler barn. Med all säkerhet kommer det ju knappast bli så igen men det sitter lite bak i ryggmärgen det där och det skrämmer. Plus att man vet vad man har. Vi har en jättehärlig familj idag som funkar klockrent, och har ingen aning om hur det skulle bli om vi fick en bebis hemma. Förmodligen skulle det gå galant men man vet ju aldrig.
Kompisar har han i massor liksom kusiner. Så vi försöker väl bara se till att hålla bra kontakt och skapa fina band släkten emellan så att han inte är ensam om något skulle hända oss.
Vår dotter är bara 7 månader men vi känner båda att det med största sannolikhet inte blir fler. Kanske lite åldersrelaterat då jag är 34 år och pappan 39 år, men också för att jag tycker första tiden var så jobbig. Vi har inte haft några problem direkt. Amningen fungerade på en gång, inga magproblem, inga allergier, men jag var/är så trött på att allt ansvars legat på och fortfarande till stor ligger på mig som mamma. Först graviditeten, sedan förlossningen och så amning dygnet runt. Kan pappan ta detta nästa gång så säger jag ja till ett till barn.
Bara för att man har syskon så betyder det inte att man har nytta av varandra. Min kille har en bror som är 1,5 år äldre och de har ingen kontakt alls. Jag har kontakt med min syster, men det är mest för att jag vill ha bra kontakt med mina systersöner. Med min syster har jag inget gemensamt och då vi ses leker vi bara med varandras barn. Trots att min syster har ett storasyskon, mig, så är hon bortskämd. Min kille har en lillasyster, en sladdis, som också är bortskämd så att det bara är ensambarn som blir det tror jag inte på.