Min 4-årings kompisrelation börjar spåra ur (långt)
Eftersom vi inte bor i Sverige ska jag bara dra en snabb bakgrund till hur det funkar med dagis här. Dagiset som min son går på är ett 3h/dag-dagis. Alla barn går alltså enbart 3h per dag och delas in i förmiddags- samt eftermiddagsgruppen (man har alltid samma).
I sonens grupp ingår ca 12 barn. I vanliga fall går de flesta barn vidare till förskola det år de ska fylla 4, men vi visste inte om vi skulle bo kvar och ansökte därför inte till någon förskola, utan lät sonen vara kvar. Han är därför äldst av alla barn - strax över 4 år gammal. De andra barnen är mellan 2,5 och snart 4 år gamla.
I sonens grupp finns ca 7 barn som kände varann långt tidigare, då deras mammor följts åt sedan de var gravida. Min son ingår inte bland dessa barn, men det gör pojken som min fråga kommer handla om.
Pojken som frågan handlar om är strax över 3 år. Min son kallar honom för sin bästa vän och känslorna är mer än besvarade. Jag och pojkens mamma har känt varann i snart 2 år, då våra äldre barn går i parallellklass i skolan, så killarna har lärt känna varann lite tidigare men de har gått på samma dagis sedan september förra året. Innan de gick på dagis tillsammans var deras relation väldigt kylig. Varje gång vi sågs vid skolhämtningen brukade den här pojken och hans storebror puckla på min son och det gjorde honom väldigt ledsen och upprörd.
Men nu är de alltså bästa vänner. Vi ses ibland efter dagis, kanske en gång i veckan. Pojkarna brukar leka tillsammans helt fantastiskt halva tiden och halva tiden brukar de bråka. Oftast är det den yngre som går min son på nerverna, eftersom han gärna vill ha uppmärksamhet hela tiden och min son gärna leker för sig själv ibland.
Det är jättekul att de är så pass bra vänner, speciellt eftersom jag och pojkens mamma kommer väldigt väl överens. Men deras relation har börjat bli lite problematisk, speciellt för pojken, och det blir bara värre.
Problemet? Han är EXTREMT fäst vid min son, nästan besatt. Han vill inte leka med någon annan, trots att han alltså känt halva gruppens barn sedan han föddes. Han vill inte göra något annat än det min son gör. Han får ständiga utbrott vid hämtning, då vi inte alltid kan ses efter dagistid. Han blir så upprörd att han ofta gråter i flera timmar på eftermiddagen. Han blir väldigt, väldigt nedstämd när min son inte är på dagiset. Så pass nedstämd att han ofta vägrar gå dit om han vet att min son inte kommer vara där. Problemet har blivit så pass stort att personalen börjat belysa det väldigt ofta med pojkens mamma. Tyvärr verkar de inte ha speciellt många tips på hur hon ska försöka göra honom mer självständig och det är därför jag skapat denna tråd?
Idag var min son sjuk och då hade pojken varit så förtvivlad att de var tvungna att ringa efter hans mamma innan hämtningsdags. Han hade vägrat leka med några andra barn och hade gråtit så mycket att han fått astma och till slut var han så emotionellt och fysiskt utmattad att han somnade mitt på golvet!
Är det någon som har några tips på hur man kan göra honom lite mer självständig eller som skulle kunna förklara varför det blir såhär? Är det vanligt att små barn blir så fästa vid andra personer än sina närmaste familjemedlemmar?
.