Evig längtan som värker

Jodå,efter nästan 9 år och snart 12 IVF.er varav snart 5 ED är jag bortom less,arg och ledsen!  Förstår dig absolut! Jag slopade alla ED-trådar och andra trådar för tjejer i samma sits för nåt stöd fick jag inte utan det blev bara en tävling i att klämma i med mediciner och ville man inte det fick man skylla sig själv. På F.b har jag nästan inga vänner med bebisar eller gravida så där slipper jag det nästan helt. IRL också,man får inte barn i vår ålder som tur är.

Man måste inte vara glad åt andras graviditeter. Man måste inte umgås eller gratta. Man behöver inte bete sig som ett svin heller som många fertila tycks tro att vi gör,men man måste sannerligen inte stå ut med mer än man faktiskt gör!

De som aldrig behövt kämpa kan aldrig förstå och det spelar ingen roll vad man än säger. Så vill du inte prata med syrran så prata inte,man gör det som känns bäst. Ens make är ju inblandad,men man får se upp så man inte fastnar i IVF-prat och negativt snack. Mycket enklare sagt än gjort,men vi försöker att inte vare sig tänka eller prata nämnvärt om det. Det är som det är,vi kämpar vidare.

Stöd utifrån har jag nästan gett upp-framförallt från likasinnade! Har fått mest stöd och pepp från unga och fertila eller nybörjare i IVF-svängen märkligt nog. Passar inte landet,kliniken eller medicinerna behandlas man som luft och nä,då utgår jag!

Känns som jag mest svamlar,men som sagt,jag fattar hur du mår och känner! Finns här!  Har ni nåt på g just nu eller är IVF:andet vilande? Förutom h*n som väntar? Har full förståelse om ni inte vill göra FET just nu,vi drog på vår ende i flera år.

Vi gör endast ED numer. Mycket snart blir det vår 5.e,andra färskförsöket. Har 2 i frysen,men vill ha fler just för att vi misslyckats så många gånger. Vi tog paus 4 månader nu eftersom vi också kände att orken och lusten var helt väck. Man kan inte gå vidare bara för att,man måste ha lite kämpaglöd under tiden! Ett till ev. misslyckande kan jag inte ens tänka på! Jag fullkomligt HATAR att ta gravtest,det i sig ger total ångest! Brukar vänta till v.6,jag blöder ju inte ändå p.g.a medicinerna.

"Hysterika"... ja,tillåt mig le,jag har blitt kallad en del också! "Du vill inte tillräckligt" är det värsta-bara för att jag inte väljer en inne-klinik eller kräver mediciner in absurdum! Jag litar på mina läkare,men det ska man tydligen inte...

Om läkarna ändå är optimistiska och kan tänka sig fler IVF.er måste de väl anse er ha goda chanser och det är ju bra!   Tids nog kommer viljan till fler,det får ta tid. Och tills dess måste man få ventilera hur man mår!

Åh, jag vet hur det känns! Jag och min man har numera INGA vänner eller bekanta som inte har redan MINST 1 barn, graviditetsbeskeden duggar tätt... Vi har själva kämpat på den naturliga vägen sedan 4 år tillbaks och provade inseminering 3ggr förra året - utan resultat. Nu har vi påbörjat vår första IVF och jag kan inte glädjas... Min man är optimistisk och räknar till 100% med att det kommer bli ett barn av våra 3 försök, själv är jag inte alls lika säker... Varför skulle detta fungera när ingenting annat har gjort det?! Det känns bara så himla hopplöst, och ensamt! Som ni skriver innan här i tråden, ingen kan förstå hur det känns om man inte själv har varit i samma situation... Välmenande kommentarer från kompisar som att vi ska vara glada över vår egentid osv skär som knivar i hjärtat, men de fattar verkligen inte det... Livet är inte rättvist.

Min läkare sa sist när det återigen misslyckades att det kvittar helt om man varit positiv eller hoppfull innan. Man kan bli gravid ändå!   Så åtminstone den bördan kan ni lägga ner,ni får vara och känna hur ni vill inför fler försök.

"Välmenande" råd får man lämna därhän,ska man tro vissa måste man vrida in och ut på sig själv och ta 100 mediciner för att ens ha en chans bli gravid,men så är det ju absolut inte! Nu låter jag kanske hurtig,men rent krasst blir man gravid om embryot är  tillräckligt bra. Och där hamnar de allra flesta till slut. Vägen kan vara lång,trist,kämpig,kosta multum,men det kommer vara värt det till sist. Under tiden får man må hur man vill. Var arg,slopa gravida,fräs ifrån när folk kläcker ur sig. Det är så konstigt att tydligen är allt tillåtet att kläcka ur sig och allt ska man tåla som ofrivilligt barnlös,men hade det gällt vilken annan sjukdom som helst hade det blitt ramaskri om man vräkt ur sig "slappna av" eller "ge upp"!

På´t igen bara!   Jag ruvar för fullt vilket är tortyr,men det är bara vänta och se...

Usch jag känner precis som du. Jag har tagit bort min facebook för jag orkar inte se!

Vi har försökt bli gravida sedan september 2013. Väntar på insemination när mina sköldkörtelvärden gått ner, har ätit levaxin i snart en månad.. Jag försöker intala mig att det inte kommer hända, för att hålla förhoppningarna nere, för jag vet inte hur jag skulle hantera om det aldrig går. Vet ej heller hur många besvikelser jag orkar med.

Det är helt ok att känna så här. Oftast kan man må sämre över att man inte tillåter sig att ha dessa "förbjudna" tankar. Men vad jag har förstått så är de väldigt vanliga bland oss ofrivilligt barnlösa. Man måste få känna sorg och vara arg. Man måste få utlopp för sina känslor mot orättvisan.

Jag är själv väldigt ledsen och arg till och från. Man blir väldigt bitter till slut. T om på andra som kämpar, men som till slut lyckas. Avundsjukan. Den är fruktansvärd. Jag vet inte riktigt hur man ska hantera den.

Försök vara snäll mot dig själv och undvik saker som får dig att må dåligt. Fokusera på dig själv och vad du vill. Så försöker jag tänka när livet känns för hårt.

En stor kram till dig!