Evig längtan som värker

Ska vara rakt på sak.. Jag behöver tröst, förståelse, att inte vara ensam..

Jag har varit tapper på den här resan, men jag vet inte hur mycket mer jag orkar. 

Facebook och instagram svämmar över med bilder på ultraljudsbilder, positiva teststickor, härliga magar, nyfödda barn.. Är så förbannat less!

För att göra ont värre fick jag nyligen veta att min syster väntar sitt andra barn.. Det var inte det värsta.. Inte heller att de försökt vänta för att jag och min man skulle hinna före. Det värsta är att jag orkar inte vara glad för deras skull. Jag är skit förbannad. När i h*lvete ska det bli våran tur?! 

Vilket gör mig till en hemsk syster.. Det gör att jag undviker dem, för jag orkar inte.. Vill inte höra hur hon mår och hur det känns..

Vi har ett ägg som väntar på oss i frysen, men jag vill inte sätta in det. För jag kommer att gå sönder om det inte fäster.

Har varit aktiv i en ivf tråd, men orkar inte med den heller. Orkar inte läsa om alla som plussar och som får många ägg till frysen. Om alla ruvare..

Jag behöver en tråd där jag slipper höra om alla som lyckas.. Kanske finns det fler en jag som behöver någonstans där man kan få vara ledsen och arg?

Hur långt är ni i processen?

Tack allihopa! Vill bara att det ska bli dags för ultraljud så jag kan få se miraklet med egna ögon. Är bara så rädd för missfall nu. :(

Jag är gravid igen!!   Går knappt ta in, men får ta en dag i taget. V. 5+1 idag.

Tack så mycket!