Evig längtan som värker
Åh, jag vet hur det känns! Jag och min man har numera INGA vänner eller bekanta som inte har redan MINST 1 barn, graviditetsbeskeden duggar tätt... Vi har själva kämpat på den naturliga vägen sedan 4 år tillbaks och provade inseminering 3ggr förra året - utan resultat. Nu har vi påbörjat vår första IVF och jag kan inte glädjas... Min man är optimistisk och räknar till 100% med att det kommer bli ett barn av våra 3 försök, själv är jag inte alls lika säker... Varför skulle detta fungera när ingenting annat har gjort det?! Det känns bara så himla hopplöst, och ensamt! Som ni skriver innan här i tråden, ingen kan förstå hur det känns om man inte själv har varit i samma situation... Välmenande kommentarer från kompisar som att vi ska vara glada över vår egentid osv skär som knivar i hjärtat, men de fattar verkligen inte det... Livet är inte rättvist.