Fertilitetsutredning

Hej! 

Har precis avslutat 12 månaders (Många månader av väntan, fulla med hopp och oro) fertilitetsutredning innan det hade vi försökt få barn i sju år. För en vecka sedan fick vi svaret på varför vi inte kan få barn, min man är helt steril och kommer aldrig att kunna bli genetiskt pappa.

Vi ska nu börja med IVF förhoppningsvis redan innan sommaren med förmodligen någon gång i augusti, vi kommer då att använda oss av donerade spermier.

Tack, ja det har varit otroligt jobbigt, men för första gången på mycket länge kände jag att det är på väg att vända till något positivt.. Hur går det för er? Hur långt har ni kommit i utredning och försök?

Usch vad hemskt med två missfall men det är ändå ett gott tecken på att ni kan bli gravida, även om det inte är roliga tecken. Jag hoppas verkligen att ni ska få svar den 6 maj för det värsta är faktiskt den långa väntan då man är mellan hopp och förtvivlan.

Vi har ju aldrig varit i närheten av en graviditet vilket inte är så konstigt när man står med facit i hand. Resan har varit riktigt jobbig, men tack vare att vi varit så öppna med vad vi går i genom till nära vänner och familj har vi fått ett enormt stöd även om det inte hjälper alla gånger. 

Är ni öppna med processen eller håller ni den för er själva? 

Tack det blir bättre, börjar vänja oss med tanken på att skaffa barn via donator så börjar känna mig lite förväntansfull i alla fall. 

Hur går det för er? vart i processen är ni?

Tack det blir bättre, börjar vänja oss med tanken på att skaffa barn via donator så börjar känna mig lite förväntansfull i alla fall. 

Hur går det för er? vart i processen är ni?

Usch vad tråkigt, lider verkligen med er, vet ju hur det är! Skönt att ni är öppna med det, vi sa ingenting i början och höll på att bli galna på alla som frågade när det var dags för barn (Varit tillsammans i 13 år och gifta i åtta så ganska förståeligt att folk undrat) när vi sen berättade som det var känns livet lite lättare. Min man är precis som dig mest positiv, han är glad att jag kan få biologiska barn och jag är glad för hans positivitet men ibland gör det mig frustrerad eftersom det får mig att känna mig löjlig som deppar och ibland får jag för mig att han inte bryr sig.

Det är verkligen ingen fara, allt som vi samtalar om är ju egentligen personligt. Nu i mars fick vi veta att han har "Klinefelters syndrom" som är ett kromosom fel som ca 90 pojkar föds med varje år, inget direkt ärftligt utan är ett fel på könskromosomerna helt enkelt. De allra flesta med denna diagnos har få eller saknar helt spermier. I min mans fall finns det inga spermier alls och chansen till att han kan få egna barn är 0%. 

Ja att snusa är ju aldrig bra, dock är jag inte särskilt påläst på dess påverkan på spermierna. Hur länge har han snusat?

Vi fick brev idag om att vi ska börja donatorutredning nu redan på måndag, för första gången sedan detta startat är det någonting som faktiskt går fort.. Efter det får vi veta om vi blir godkända som donatorföräldrar och efter det hoppas jag på att vi kan starta processen med IVF så snart som möjligt! 

Ja stöd är verkligen det viktigaste! 

Kram

Menad så klart precis som fin man! :)

Läste en jättebra artikel om det där, att män under barnlöshet blir mer lyhörda för sin kvinnas känslor.. Här är länken till artikeln! 

Jag studerar till lärare så har fullt upp, annars reser vi väldigt mycket! Har under denna process börjat sy mycket, vilket har fungerat som en form av terapi. Ni då?
Såg att du skrev att du kollat på flyg till San Francisco, vi var där 2013! Ska ni resa runt i USA då?

Kramar

Verkligen jättefint och stämmer verkligen! 

Hej! Min man är också XXY och fick precis svaret efter biopsin att han inte kan bli pappa så nu idag ska vi gå vidare med donerade spermier. Jag hoppas att ni får positivare besked, men vi har börjat leva med tanken på ett delvis donerat barn och känner oss förväntansfulla! :) Hur länge har ni försökt och när fick din man veta att han hade XXY? Vi fick reda på det under vår utredning.

Lycka till nu i maj! :)