17 år och vill ha barn

Gå klart skolan och jobba minst ett år innan du skaffar barn. Tänk på att du måste kunna försörja dig och barnet om du blir ensamstående, förlita dig inte på att pappan tjänar pengar, bli självständig och se till att klara dig själv först :)

Jag fick själv barn när jag var 20 :)

Gå åtminstone ut gymnasiet. Och vad menar du att dina päron har att säga till om när du är vuxen?

Lär dig att försörja dig själv först innan du måste försörja ett barn.  Det är inte din sambos sak att försörja en vuxen människa. 

Att leva på lägsta föräldrapenningen är tufft eftersom barn kostar pengar samtidigt som du själv ändå måste betala det som är ditt i ditt vuxna liv som löpande räkningar , tandläkare osv.  

jag fick själv barn som 21:åring så jag har inget emot unga föräldrar men jag tycker det är viktigt att man är självförsörjande och står på egna ben först. 

och så länge man har föräldrapenning är det väl hyggligt okej att hanka sig fram, men när föräldrapenningen är slut och det är dags för dagis och dina egna pengar är slut och vardagen ändå måste betalas och barnet försörjas - det är då som problemen kommer. 

Att vara mamma har absolut ingen ålder, det handlar om mognad och vem man är som person. Det är ert val att skaffa barn när ni vill men ett tips är att gå klart skolan först, hitta ett jobb och jobba upp din SGI så du får IT någorlunda i föräldrapenning, annars kommer du få ut det minsta som FK betalar ut.

Jag var som dig, jag var ung och ville ha barn tidigt. Idag är jag väldigt tacksam att Jag väntade ett tag, jag gick skolan klart, jobbade ett tag och påbörjade sedan min högskoleutbildning (tog uppehåll för föräldraledighet).

När jag var 20 blev jag gravid, hade just fyllt 21 när barnen föddes. Att bli mamma innebär att verkligen sätta sig själv åt sidan, det är någon som kommer vilja ha din uppmärksamhet 24/h om dygnet. Tid för vänner kommer att minska, vissa vänskapsrelationer kanske till och med avslutas. Ingen av mina vänner har än idag barn, och när man själv får barn blir det lite som att man får olika intressen och tappar bort varandra (behöver inte bli så, men det är lätt hänt) att få barn innebär att få en ny vardag som kommer att styras av en annan liten individ helt enkelt!

Sen är det en stor glädje med barn, man älskar dem så mycket att man tror hjärtat ska spricka, och barnen är verkligen det bästa som hänt en! Att se dem växa upp och bli egna individer är verkligen något speciellt!

Jag vet att man inte vill höra "du är ung, du hinner skaffa barn" när man längtar så hjärtat värker! Men det är värt att fundera över saken en eller två gånger extra! Ibland kan det vars bra att vänta ett tag och skaffa sig en grund att stå på innan!

Lycka till:)

Dina föräldrar har sin fulla rätt att säga nej till allt som har med ditt barn att göra.  Dom har rätt att neka att vara barnvakt, att hjälpa till praktiskt, att avlasta , att hjälpa till på olika sätt osv. 

Skaffar du barn när dina föräldrar anser att du inte är redo för det får du helt enkelt ta den konsekvensen .  Då får du tänka över vad det kan innebära för dig och er . har du och ni tidigare varit beroende av dina föräldrar för skjuts, ekonomi , fixa hemma , bjudit på middagar osv får du kanske räkna med att såna förmåner hädanefter är starkt begränsade eller helt dras in. 

Dom är inte skyldiga att ställa upp för varken dig eller ert barn.  Vilket även innebär att presenter kan utebli, dom kanske inte gratulerar vid födseln, inte tänker komma på dop, inte köper dom julklappar ni tänkt er osv osv... 

är dom riktigt hårda i sin bedömning får du helt enkelt leva med konsekvenserna under lång tid. 

Praktiskt får du klara dig bäst det går och du är ju ändå sambo trots allt - men vad det kan innebära känslomässigt och psykiskt får du kanske fundera över.