Det märks verkligen att vården är underbemannad när man är inlagd eller besöker akuten.
Det är rent bedrövligt och inte personalens fel öht. Men det är svårt att komma ihåg just när man sitter där på akuten och inte får hjälp..
Har spenderat 18 timmar på ett rum på akuten med dropp utan att få träffa läkare, gav upp och kände mig bara mer sjuk och rädd av att bara sitta och vänta. En ssk kom in närmare midnatt och sa att det dröjer minst 6-8 timmar till innan någon läkare kan komma. Var gulprioriterad så väldigt långt ner, FÖRSTÅR varför jag hamnade längre och längre ner på listan när det kom in högprioriterade patienter hela tiden, men det var för att jag fick hjälp av min man att ta mig till akuten och inte kom via ambulans (en ssk kom och sa att jag blivit felprioriterad men att de inte kunde göra något eftersom jag inte åkt ambulans).
Åkte hem och försökte hålla mig lugn och åkte tillbaka igen på morgonen med ännu värre symtom. Fick nytt dropp, orangeprioriterad och sen vänta 8 timmar innan en läkare kunde ge mig tid, 3 minuter fick jag träffa henne och hon sa att hon inte kunde se något på blodproverna och vet inte hur hon skulle gå vidare och att nästa kollega som hon kunde rådfråga var låst med en allvarlig bilolycka och var möjligtvis färdig några timmar senare och då KANSKE de skulle kunna prata om vad de skulle kunna göra.
Jag lämnade sjukhuset igen och led igenom det, rädd och utan hjälp men jag överlevde. Vet fortfarande inte vad som vad fel.
Det är inte läkarens fel, inte sjuksköterskans fel. Men när jag tänker tillbaka så var det en hemsk upplevelse att inte veta vad som hände med min kropp och att inte få hjälp av de man litar på ska hjälpa en!
Det ser ofta likadant ut, det behövs MYCKET mer pengar till vården, och speciellt akutsjukvården!