Sonen gråter och skriker vid läggning, hjälp mig!
Jag är desperat efter hjälp! Jag har pratat med BVC-sköterskan men hon säger att vi ska låta honom "bråka" genom sin fas, men detta är ju löjligt!
Min äldsta son är 20 månader gammal, sedan den 7 januari har han vägrat somna själv, han skrek och skrek i spjälsängen tills han fick somna i famnen och sen bli nerlagd i spjälsängen, men vaknade då gärna mitt i natten och skrek... Han har alltid somnat själv i lugn och ro innan sedan födseln och gärna sovit hela nätterna, i början fick vi väcka honom för mat om nätterna.. Vi bytte till juniorsäng då vi tänkte att han kände sig instängd i spjälsängen.. Men det blev inte bättre.. Han skriker och gnäller om vi inte ligger jämte honom tills han somnar, han kommer in till oss om nätterna och somnar fort om mellan oss (ingenting jag har något emot) och sover gott till morgonen.. Men han har en lillebror på 6 månader som gallskriker om jag lämnar rummet, då pappan jobbar skift är jag ensam om kvällarna varannan vecka, och har då ett rent helvete vid nattningarna.. Jag springer mellan två skrikande barn i minst en timme..
Den store skriker klagoskrik så fort man går ifrån rummet, men han vill inte heller att man ligger jämte honom längre, då slåss och sparkas han.. Han ålar som en mask i sängen, sparkar i väggen..
Jag har testat allt känns det som!
Han får sova max 1,5 timmar mitt på dagen (han går inte på förskola då jag ändå är mammaledig med lillebror) då han tidigare har kunnat sova 2-3 timmar mitt på dagen och vi tänkte att det var det som var problemet, att han sov för mycket.. Det blev inte bättre...
Någon dag har han inte sovit alls mitt på dagen, det blev inte bättre..
Någon kväll har han fått lägga sig i våran säng direkt, det blev inte bättre..
Jag har tänt nattlampan, han skriker.. Jag har släkt nattlampan, han skriker...
Jag går ifrån hans sovrum, han tassar efter inom två minuter, skrikande..
Jag smeker hans rygg, då slåss han, jag lägger handen på magen, då slåss han, jag smeker huvudet, då ålar han iväg..
Ikväll har vi hittills försökt lägga honom i två timmar.. han skriker fortfarande...
Är det någon lång skitfas han går igenom? Eller vad är det här?
Vi har inte ändrat några vanor, varken mattider, sovtider eller någonting.. Lillebror är ju inte särskilt ny heller, så tror inte att det är det heller... Det märks ju på honom att han har utvecklat en väldigt stark egen vilja, men det hör väl åldern till?
Tips och tricks mottages gärna! Ja, det kan hända att vi är bortskämda med att han alltid somnat själv, att vi (oavsett om vi är hemma eller borta) kunnat lägga honom och gå därifrån och han somnar på 10 minuter utan ett knyst.. Men när han ändrar vanor såhär drastiskt blir man utsliten och fundersam...
Vi har ingen som helst egentid, när han väl somnar så är det dags för oss att lägga oss, amma lillebror och lägga sig.. Vi har ingen tid att mysa, se på film, prata eller någonting, och det tär på hela familjen känner jag, vi glider ifrån varandra, är sura, har huvudvärk, är trötta..
Eftersom jag dessutom varit mammaledig sedan juni -13 (och dessutom arbetslös sedan okt -12, dock studerat 50% på distans sedan jan -13) så orkar jag inte vara hemma, jag tar gärna barnen och åker till stan, vänner och släkt, så fort jag kan, för att sitta inom våra 4 väggar gör mig just nu galen! Speciellt när jag vet att kvällen kommer bestå av kalabalik... Hjälp mig?
