Hej, jag tycker att det låter som om han har någon problematik inom autismspektrat (vilket är brett och såklart väldigt individuellt). Jag har en son på 8 som fick diagnosen Atypisk autism för ett par år sedan. Min erfarenhet är att det krävs en diagnos för att barnet ska få det stöd han eller hon behöver. Även du kan få rätt stöd först då, då för att orka.
Det bästa verktyget är annars att förbereda honom så mycket som möjligt på vad som ska hända. Vara steget före är i alla fall nykeln till mitt barn. Tala om hur dagen kommer att se ut så mycket som det går. Min son är social och så och har inte jättestora svårigheter men han vill gärna ha kontroll över situationer, det gör honom lugn. Även tidsmässigt, om man talar om hur länge tex vi ska vara och fika hos mormor osv (men då behöver de ha lite koll på klockan och så förstås).
Nej det var först när skolan reagerade när han började i förskoleklass eftersom han kunde bli arg väldigt lätt och är väldigt envis. Då beslöt vi föräldrar oss för att göra en utredning. Det var nästan som om han var deprimerad där ett tag, antagligen eftersom vi hemma och personalen i skolan tog många konflikter med honom, vi behandlade honom som om han inte hade det här funkionshindret. Nu när vi bemöter honom på ett annat sätt och väljer våra strider är han ett mycket gladare barn. Jag tror han kände själv att han var lite annorlunda men att det inte syndes, så jag tror det var skönt för honom att få höra att han har en diagnos. Trots att han än är lite för liten än för att förstå innebörden av den.
När det gäller maten så är han ganska selektiv men det är mycket bättre än för ett par år sedan. Jag har hört att det är ganksa vanligt att barn med problematik inom ast kan ha svårt med maten.
Vissa saker har blivit lättare ju äldre han blivit. Tex funkar fritids nu utan att han hamnar i bråk varje vecka. Även fotbollsträningarna funkar klockrent, mycket för att det är hans stora intresse. Men lektionerna är knepiga för honom då han har svårt att motivera sig. Han är smart så det är inte där problemet ligger men han har även svårt att fokusera om det inte är knäpptyst i klssrummet, vilket det inte är. Så nu sitter han i ett enskilt rum med sin resurs och en annan kille när de har teoretiska ämnen. Gympa, bild osv funkar med de andra barnen. Dock inte jättenöjd med lösningen just nu då han ju behöver träna extra mkt på att tex samarbeta med andra barn och bli mer självständig. Målet är ju ändå att han ska kunna jobba i klassen igen.
Ja Komet kan nog vara jättebra att börja med så ser ni om det känns tillräckligt. Min erfarenhet är ändå att vi har blivit hjälpta till stor del av att han just fick en diagnos. Dels hade skolan aldrig fått pengar till hans resurs annars och det är lättare att förklara och få förståelse ibland från t.ex. hans kompisars föräldrar (även om den förståelsen ändå varierar eftersom det är ett funktionshinder som inte syns). Sedan har vi fått ekonomiskt stöd genom vårdbidrag, vilket gör att man kan få rätt att gå ner i arbetstid eller gå ifrån jobbet på möte med skolan m.m. En annan fördel är också att vi fått gå på utbildningsdagar via Aspergercenter. Det har givit mycket tycker jag. Så om ni känner att ni vill gå vidare med en utredning på Bup så tycker jag att ni ska begära det. Tror även man har rätt att få ett andra utlåtande från en annan instans om man vill. Jag känner igen mig i det där att man känner sig som en förälder som bara bråkar och inte orkar med alla konflikter. Det biten har verkligen vänt tycker jag, genom alla råd och tips, vi har mer strukturerad vardag och dels för att han blivit äldre. Egentligen är man ju en sjukt bra förälder med sitt tålamod jämfört med alla andra föräldrar med barn utan svårigheter, som typ har semester jämförelsevis 